Chronological
50 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.
2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.
4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:
5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»
6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.
7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.
8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.
9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;
10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;
11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.
12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?
14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.
15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»
16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,
17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?
18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.
19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.
20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!
21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.
22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:
23 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»
53 För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.
2 Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras onda verk; ingen finnes, som gör vad gott är.
3 Gud skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.
4 Nej, alla hava de avfallit, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.
5 Hava de då intet fått förnimma, dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla Gud?
6 Jo, där överföll dem förskräckelse, varest intet förskräckligt var; ty Gud förströdde deras ben, när de lägrade sig mot dig. Så lät du dem komma på skam, ja, Gud förkastade dem.
7 Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När Gud vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.
60 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David,
2 när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.
3 Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.
4 Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.
5 Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.
6 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela.
7 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.
8 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.
9 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;
10 Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»
11 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?
12 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
13 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.
14 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.
75 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.
2 Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig. Ditt namn är oss nära; man förtäljer dina under.
3 »Om jag än bidar min tid, så dömer jag dock rätt.
4 Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå, så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.
5 Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga», och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
6 Ja, upphöjen icke så högt edert horn, talen ej så hårdnackat vad fräckt är.
7 Ty icke från öster eller väster, ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;
8 nej, Gud är den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.
9 Ty en kalk är i HERRENS hand, den skummar av vin och är full av tillblandad dryck, och han skänker i därav; sannerligen, alla ogudaktiga på jorden måste dricka dess drägg i botten.
10 Men jag skall förkunna det evinnerligen, jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
11 Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av; men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.