Chronological

1 Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden!
Hon har blivit lik en änka.
    Hon som var så mäktig bland folken,
en furstinna bland länderna,
    hon måste nu göra slavtjänst.

² Bittert gråter hon i natten,
    tårar rinner utför hennes kind.
Bland alla hennes älskare
    finns ingen som tröstar henne.
Alla hennes vänner har svikit henne,
de har blivit hennes fiender.

³ Juda har gått i landsflykt
    på grund av förtryck
och svår träldom.
    Hon bor nu bland hednafolken,
hon finner ingen ro.
    Alla hennes förföljare har överfallit henne
mitt i hennes nöd.

⁴ Vägarna till Sion sörjer,
    ty ingen kommer längre till högtiderna.
Alla hennes portar är öde,
    hennes präster suckar.
Hennes jungfrur är bedrövade,
    och själv sörjer hon bittert.

⁵ Hennes ovänner har makten,
    hennes fiender känner sig säkra.
Ty Herren har bedrövat henne
    för hennes många synders skull.
Hennes barn har vandrat bort
    som fångar framför fienden.

⁶ All prakt har försvunnit
    från dottern Sion.
Hennes furstar liknar hjortar,
    som inte finner bete.
De vandrar kraftlösa
    framför förföljaren.

⁷ I sin nöd och hemlöshet
    kommer Jerusalem ihåg
allt vad dyrbart hon ägde
    i forna dagar.
Nu, då hennes folk har fallit för ovännens hand
och ingen kommer till hennes hjälp,
ser hennes ovänner med hån på hennes undergång.

⁸ Svårt har Jerusalem syndat,
    därför ses hon som oren.
Alla som ärade henne föraktar henne,
ty de ser hennes nakenhet.
    Själv suckar hon
och vänder sig bort.

⁹ Orenhet fläckar fållen på hennes kläder,
hon tänkte inte på vad slutet skulle bli.
Hon har sjunkit ofattbart djupt
    och ingen finns som tröstar henne.
O, Herre, se mitt betryck,
    ty fienden förhäver sig.

¹⁰ Ovännen har räckt ut sin hand
    efter allt dyrbart hon ägde.
Hon har sett hur hedningar
    går in i hennes helgedom,
sådana som du har förbjudit
    att komma in i din församling.

¹¹ Allt hennes folk suckar
    och söker efter bröd.
De ger sina dyrbarheter för mat
    för att hålla sig vid liv.
Se, o Herre, och ge akt på
    hur föraktad jag har blivit.

¹² Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi?
Ge akt på detta och se:
    Kan någon plåga vara lik den plåga
som drabbat mig,
    den som Herren låtit mig lida
på sin brinnande vredes dag?

¹³ Från höjden har han sänt en eld
    in i mina ben och kuvat dem.
Han bredde ut ett nät för mina fötter,
han stötte mig tillbaka.
    Han har lämnat mig övergiven
och sjuk hela dagen.

¹⁴ Till ett ok knöts mina synder samman,
av hans hand vävdes de ihop,
    de har lagts över min nacke.
Han har brutit ner min kraft.
    Herren har lämnat mig i händerna på dem
som jag inte kan stå emot.

¹⁵ Alla de hjältar som fanns hos mig
    har Herren förkastat.
Han kallade samman ett uppbåd mot mig
för att krossa mina unga män.
    Som en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.

¹⁶ Därför gråter jag,
    mina ögon flödar av tårar.
Ty fjärran ifrån mig är den som kan trösta mig
och vederkvicka min själ.
    Mina barn är övergivna,
ty fienden har blivit mig övermäktig.

¹⁷ Sion räcker ut sina händer,
    men ingen finns som tröstar henne.
Mot Jakob har Herren bådat upp
    hans ovänner från alla håll,
Jerusalem har blivit
    som något orent ibland dem.

¹⁸ Herren är rättfärdig,
    men jag var upprorisk mot hans bud.
Hör då, alla ni folk,
    och se min plåga!
Mina jungfrur och unga män
    har gått i fångenskap.

¹⁹ Jag kallade på mina älskare,
    men de svek mig.
Mina präster och mina äldste
    omkom i staden,
medan de letade efter mat
    för att hålla sig vid liv.

²⁰ Se, Herre, hur jag är i nöd!
    Det jäser i mitt innersta,
mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,
    ty jag har varit mycket upprorisk.
Ute gör svärdet mig barnlös,
    inomhus finns endast död.

²¹ Man hör hur jag suckar,
    men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläder sig över att du har gjort detta.
Den dag du har förkunnat har du låtit komma,
men det skall gå dem som mig.

²² Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte
och gör med dem
    så som du har gjort med mig
för alla mina synder.
    Ty många är mina suckar,
och mitt hjärta är sjukt.

2 Hur har inte Herren i sin vrede övertäckt dottern Sion med mörka moln!
Från himlen har han kastat
    Israels härlighet ner till jorden.
Han har inte kommit ihåg sin fotapall
på sin vredes dag.

² Utan att skona har Herren fördärvat
alla Jakobs boningar.
    I sin vrede bröt han ner
dottern Judas fästen.
    Han slog dem till marken,
han orenade riket och dess furstar.

³ I vredens hetta högg han av
    varje horn i Israel.
Han drog tillbaka sin högra hand
    när fienden kom.
Jakob förbrände han likt en flammande eld
som förtär allt runt omkring.

⁴ Han spände sin båge som en fiende,
hans högra hand var redo.
    Lik en ovän dödade han
allt som var ljuvligt för ögat.
    Över dottern Sions hydda.
utgöt han sin vrede som en eld.

⁵ Herren var som en fiende.
    Han fördärvade Israel,
han fördärvade alla dess palats,
    han förstörde dess fästen.
Han hopade hos dottern Juda
    bedrövelse och jämmer.

⁶ Han bröt ner sin boning som en trädgård,
han förstörde sin mötesplats.
    Högtid och sabbat
lät Herren falla i glömska i Sion,
    och i sin brinnande vrede förkastade han
kung och präst.

⁷ Herren förkastade sitt altare,
    han övergav sin helgedom.
Murarna omkring hennes palats
    gav han i fiendernas hand.
De ropade högt i Herrens hus
    som på en högtidsdag.

⁸ Herren hade beslutat förstöra
    dottern Sions murar.
Han spände mätsnöret för att fördärva
och drog inte tillbaka sin hand.
    Han lät sorg komma över vallar och murar,
alla ligger nu förstörda.

⁹ Hennes portar har sjunkit ner i jorden,
han förstörde och krossade hennes bommar.
Hennes kung och hennes furstar lever bland hednafolken.
Ingen undervisning ges mer
    och hennes profeter
får ingen syn från Herren.

¹⁰ De sitter stumma på marken,
    de äldste i dottern Sion.
De har kastat stoft på sina huvuden
och klätt sig i säcktyg.
    Jerusalems jungfrur
sänker sina huvuden mot jorden.

¹¹ Mina ögon är förtärda av gråt,
    det jäser i mitt innersta.
Min lever är som utgjuten på jorden
ty dottern mitt folk går under,
    barn och spädbarn förgås
på gatorna i staden.

¹² De ropar till sina mödrar:
    "Var finns bröd och vin?"
De tynar bort likt de slagna
    på stadens gator,
de ger upp andan
    i sina mödrars famn.

¹³ Vad skall jag säga dig,
    vad skall jag jämföra dig med, du dotter Jerusalem?
Vad skall jag likna dig vid för att trösta dig,
du jungfru dotter Sion?
    Din skada är ju stor som ett hav,
vem kan hela dig?

¹⁴ Dina profeters syner
    var falska och dåraktiga.
De uppenbarade inte din missgärning för dig
för att göra slut på din fångenskap.
    De budskap de förkunnade för dig
var falska och förförande.

¹⁵ Alla som går vägen förbi
    slår hånfullt ihop händerna åt dig.
De visslar och skakar på huvudet
    åt dottern Jerusalem.
"Är detta den stad som man kallade
    den fulländade skönheten, hela jordens fröjd?"

¹⁶ Alla dina fiender spärrar upp munnen mot dig,
de visslar och skär tänder,
    de säger: "Vi har fördärvat henne.
Ja, detta är den dag som vi har väntat på.
Nu har vi upplevt och sett den!"

¹⁷ Herren har gjort vad han hade beslutat,
han har uppfyllt sitt ord,
    det han för länge sedan hade sagt.
Han har rivit ner utan att skona,
    han har låtit fienden glädjas över dig,
han har upphöjt dina ovänners horn.

¹⁸ Deras hjärtan ropar till Herren.
    Du dotter Sions mur,
låt dina tårar rinna som en bäck
    både dag och natt.
Ge dig ingen ro,
    unna inte ditt öga någon vila.

¹⁹ Stig upp, ropa högt i natten,
    när nattväkterna börjar.
Utgjut ditt hjärta som vatten
    inför Herrens ansikte.
Lyft upp dina händer till honom
    för dina barns liv,
ty de tynar bort av hunger
    i alla gathörn.

²⁰ Se, Herre, och besinna
    vem du har handlat så emot.
Skall kvinnor äta sin livsfrukt,
    barnen som de har burit i sin famn?
Skall präster och profeter dödas
    i Herrens helgedom?

²¹ På marken, ute på gatorna, ligger de,
unga och gamla.
    Mina jungfrur och mina unga män
har fallit för svärd.
    Du dödade på din vredes dag,
du slaktade utan att skona.

²² Som till en högtidsdag bådade du upp
förskräckelser från alla håll.
    På Herrens vredes dag fanns det ingen
som undkom eller överlevde.
    Dem som jag har burit i min famn och uppfostrat
har min fiende förgjort.

3 Jag är mannen som har sett elände
genom hans vredes ris.
² Han har lett mig och låtit mig gå
    i mörker och inte i ljus.
³ Ja, han vänder emot mig sin hand,
    gång på gång, hela dagen.

⁴ Han lät mitt kött och min hud täras bort,
han krossade mina ben.
⁵ Han byggde upp en mur mot mig
    och omringade mig med bitterhet och möda.
⁶ På mörka platser har han låtit mig bo
likt de som länge varit döda.

⁷ Han har byggt en mur omkring mig,
jag kan inte komma ut,
    han har lagt på mig tunga bojor.
⁸ Hur jag än klagar och ropar,
    stänger han ute min bön.
⁹ Med huggen sten har han spärrat av mina vägar,
mina stigar har han gjort krokiga.

¹⁰ En björn som ligger på lur är han mot mig,
ett lejon som ligger i försåt.
¹¹ Han har fört mig på avvägar och rivit mig i stycken.
Förödelse lät han drabba mig.
¹² Han har spänt sin båge
    och ställt mig som ett mål för sin pil.

¹³ Han har låtit pilar från sitt koger
    gå in i mina njurar.
¹⁴ Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk,
deras nidvisa dagen lång.
¹⁵ Han har mättat mig med bitterhet,
    givit mig malört att dricka.

¹⁶ Han har krossat mina tänder mot stenar,
han har täckt mig med aska.
¹⁷ Du har drivit min själ bort från friden,
jag har glömt vad lycka är.
¹⁸ Jag sade: "Det är slut med min livskraft
och mitt hopp till Herren."

¹⁹ Tänk på mitt elände och min hemlöshet,
malörten och giftet!
²⁰ Ständigt tänker min själ på det
    och är bedrövad i mig.
²¹ Detta tar jag till hjärtat,
    därför har jag hopp:

²² Herrens nåd är det att det inte är ute med oss,
ty det är inte slut med hans barmhärtighet.
²³ Den är var morgon ny,
    ja, stor är din trofasthet.
²⁴ Herren är min del, det säger mig min själ,
därför står mitt hopp till honom.

²⁵ Herren är god mot dem som väntar på honom,
mot den själ som söker honom.
²⁶ Det är gott att i stillhet
    hoppas på hjälp från Herren.
²⁷ Det är gott för en man
    att bära ett ok i sin ungdom.

²⁸ Må han sitta ensam och tyst,
    när han lägger bördor på honom.
²⁹ Må han sänka sin mun i stoftet;
    kanske finns det ännu hopp.
³⁰ Må han vända kinden till åt den som slår honom
och låta sig mättas med smälek.

³¹ Ty Herren förkastar inte för evigt.
³² Om han än bedrövar,
    förbarmar han sig efter sin stora nåd.
³³ Ty det är inte av hjärtat
    han plågar eller bedrövar människors barn.

³⁴ Att man krossar under sina fötter
    alla fångar i landet,
³⁵ att man förnekar en man hans rätt
inför den Högstes ansikte,
³⁶ att man handlar orätt mot någon i hans sak,
skulle Herren inte se det?