Beginning
Predikarens personliga erfarenhet
(1:1—2:23)
Allt är meningslöst
1 Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.
2 ”Tomhet, idel tomhet”[a],
säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.”
3 Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
som hon bemödar sig med under solen?
4 Generationer kommer och generationer går,
men jorden består för evigt.
5 Solen går upp och solen går ner
och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
6 Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
fram och tillbaka, om och om igen,
och återvänder alltid till sin gång.
7 Alla floder rinner ut i havet,
men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
dit återvänder de igen.
8 Alla ord är otillräckliga,
ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
och örat fylls inte av vad det hör.
9 Det som gjorts förr
kommer att göras igen.
Ingenting är nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11 Dem som funnits i början minns man inte,
och de som ska komma,
kommer också att glömmas av sina efterkommande.
Att vara vis är meningslöst
12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14 Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.
15 Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.
16 Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17 Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,
18 för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
ju mer kunskap, desto mer lidande.
Att glädja sig är meningslöst
2 Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. 2 ”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” 3 Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar.
4 Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. 5 Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. 6 Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. 7 Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. 8 Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor[b]. 9 Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod.
10 Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem.
Jag unnade mig all glädje,
för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete,
och detta var lönen för all min möda.
Att arbeta är meningslöst
11 Jag såg på allt det som jag hade gjort,
all den möda jag lagt ner,
och alltsammans var bara meningslöst,
ett jagande efter vind,
till ingen nytta under solen.
12 Sedan reflekterade jag över vishet, dumhet och dårskap.
Vad kan den göra som kommer efter kungen?
Ingenting mer än det som redan gjorts tidigare.
13 Jag såg att visheten är förmer än dårskapen,
liksom ljuset är bättre än mörkret.
14 Den vise har förmåga att se, medan dåren vandrar i mörkret.
Men jag insåg att samma öde drabbar dem båda.
15 Jag sa för mig själv:
”Jag går samma öde till mötes som dåren.
Vad har jag då för nytta av all min vishet?”
Vidare sa jag för mig själv:
”Även detta är meningslöst.”
16 Varken den vise eller dåren kommer att bli ihågkomna för evigt,
snart är båda bortglömda.
Både den vise och dåren dör.
17 Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind. 18 Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst.
20 Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen. 21 När en människa har arbetat med vishet, kunskap och skicklighet, måste hon lämna sin del åt någon som inte har arbetat för den. Även detta är meningslöst och mycket illa.
22 Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen? 23 Med smärta och sorg utför hon sitt arbete. Inte ens om natten får hon ro i sinnet. Även detta är meningslöst.
Glädjen i livet kommer från Gud
(2:24—3:22)
24 Ingenting bättre återstår för en människa än att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Gud, 25 för vem kan äta eller vara glad[c] utan honom? 26 För den som är god inför honom ger han visdom, kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han i uppdrag att samla välstånd och lägga på hög för att detta senare ska ges åt den som är god inför Gud. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
Allt har sin tid
3 Allt har sin tid,
varje sak under himlen sin tidpunkt:
2 En tid att födas och en tid att dö,
en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade,
3 en tid att döda och en tid att hela,
en tid att riva ner och en tid att bygga upp,
4 en tid att gråta och en tid att skratta,
en tid att sörja och en tid att dansa,
5 en tid att kasta stenar och en tid att samla stenar,
en tid att kramas och en tid att låta bli att kramas,
6 en tid att söka och en tid att tappa bort,
en tid att behålla och en tid att kasta bort,
7 en tid att riva sönder och en tid att sy ihop,
en tid att vara tyst och en tid att tala,
8 en tid att älska och en tid att hata,
en tid för krig och en tid för fred.
9 Vad får då arbetaren ut av sin möda? 10 Jag har sett den börda som Gud lagt på människan. 11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i deras hjärtan,[d] men människan kan ändå inte fatta Guds gärningar från början till slut. 12 Jag insåg att det inte fanns något bättre för dem än att vara glada och göra gott under sitt liv. 13 Och var och en som kan äta och dricka och finna tillfredsställelse i all sin möda har det också som en gåva från Gud. 14 Jag vet att vad Gud gör består för evigt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom.
15 Det som finns har redan varit,
det som ska komma har redan funnits.
Gud kallar fram det förflutna.
Meningslöshet och ondska finns överallt
16 Dessutom såg jag under solen att på rättsplatsen satt orätt, på rättfärdighetens plats orätt.
17 Jag sa för mig själv:
”Gud dömer både den rättfärdige och den gudlöse.
För det finns en tid för allt som sker och för varje handling.”
18 Jag sa vidare för mig själv: ”Så är det för människornas skull. Gud prövar dem, för att de ska inse att de inte är bättre än djuren. 19 Människor och djur har samma öde. Den ene dör liksom den andre, och båda har samma livsande. Människan har inget företräde framför djuren. Allting är meningslöst.
20 Alla går mot samma mål –
till den jord som de har kommit ifrån
måste de vända tillbaka.
21 Vem vet om människans ande stiger uppåt och djurens ande far ner i jorden?”
22 Jag förstod att det inte fanns något bättre för människan än att hon gläder sig över sitt arbete, för det är hennes del. Vem kan vägleda henne till att se vad som ska komma efter henne?
Livets vanmakt
(4:1—7:29)
4 Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen:
Jag såg de förtrycktas tårar,
och ingen tröstade dem,
förtryckarens våld mot dem,
men ingen tröstade dem.
2 Jag prisade de döda, de som redan dött,
lyckligare än de som lever,
de som fortfarande är kvar vid livet.
3 Lyckligare än de båda är dock de
som inte blivit till och därför sluppit se
allt det onda som görs under solen.
4 Sedan såg jag att all möda och prestation härstammar från människans avund mot en annan. Också detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
5 Dåren lägger händerna i kors
och förtär sig själv.
6 Det är bättre med en handfull ro
än två händer fulla med möda och jagande efter vind.
7 Jag såg åter någonting meningslöst under solen:
8 En man som är alldeles ensam.
Han har ingen son och ingen bror,
och ändå är det ingen ände på hans slit,
inte heller får hans ögon nog av rikedomar.
”För vems skull bemödar jag mig och försakar det goda?”
Även detta är meningslöst och ett ont arbete.
9 Två är bättre än en,
för de får god lön för sin möda.
10 Om de faller, kan den ene hjälpa den andre upp igen.
Men ve den ensamme som faller!
Det finns ingen som hjälper honom upp.
11 Likaså, om två sover tillsammans värmer de varandra,
men hur ska den ensamme hålla sig varm?
12 Den ensamme kan bli överfallen,
men två kan stå emot.
Och en tredubbel tråd brister inte så lätt.
Jordisk makt varar inte för evigt
13 Det är bättre att vara en fattig men vis ung man, än att vara en gammal och dåraktig kung som inte längre har vett att låta varna sig. 14 Han steg från fängelset till kungatronen, fastän han var född fattig i sitt rike. 15 Jag såg att allt levande som vandrar under solen slöt sig till denne yngling, som nu skulle tillträda tronen. 16 Folket som han ledde var så talrikt att det inte går att beskriva det. Och ändå blev han inte till någon glädje för sina efterkommande. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
Varning för förhastade löften
17 Tänk dig för när du träder in i Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör, för i sin okunnighet gör de det onda.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.