Beginning
Job avslutar sitt svar på Sofars första tal
14 Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.
2 Likt ett blomster växer hon upp och vissnar,
likt en skugga flyr hon och kan ej bestå.
3 Det är mot en sådan du öppnar ditt öga,
ja, du drar mig till doms inför dig.
4 Kan det komma en ren från en oren?
Nej, inte en enda!
5 Eftersom människans dagar är bestämda,
hennes månaders antal fastställda av dig,
och du har utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro,
låt henne få glädje av sin dag, likt en daglönare.
7 För ett träd finns det hopp,
om det huggs ner kan det åter gro,
och nya skott skall ej saknas.
8 Om än dess rötter åldras i jorden
och stubben dör i mullen,
9 skall det grönska genom vattnets ångor
och skjuta skott likt ett ungt träd.
10 Men när en man dör, ligger han där,
när en människa ger upp andan, var är hon?
11 Som vattnet försvinner ur sjön
och en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig människan och står ej upp igen.
Först när inte himlen mer finns,
vaknar hon och reser sig från sin sömn.
13 O, att du ville gömma mig i dödsriket,
dölja mig till dess att din vrede upphör,
sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!
14 Kan en människa få liv igen som en gång dött?
Då skulle jag hålla ut i min mödas tid,
till dess att min avlösning kommer.
15 Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig,
du skulle längta efter dina händers verk.
16 Fastän du nu räknar mina steg,
skall du inte ge akt på min synd.
17 Min överträdelse ligger i en förseglad pung,
och du överskyler min missgärning.
18 Men som berget faller och vittrar bort,
som klippan flyttas från sin plats,
19 som vatten nöter sönder stenar,
som dess flöden sköljer bort myllan,
så gör du människans hopp om intet.
20 Du besegrar henne för alltid och hon går bort,
du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.
21 Om hennes barn kommer till ära, vet hon det inte,
om de blir ringa, ser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara sin egen plåga,
hennes själ bara sin egen sorg.
Elifas andra tal
15 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Skall en vis man tala så i vädret
och fylla sitt bröst med östanvind?
3 Skall han försvara sin sak med värdelöst tal,
med ord till ingen nytta?
4 Ja, du gör gudsfruktan om intet
och hindrar andakt inför Gud.
5 Ty din synd lägger orden i din mun,
och du väljer listigt tal.
6 Din egen mun dömer dig, inte jag,
dina egna läppar vittnar emot dig.
7 Var du den första människa som föddes?
Blev du till innan höjderna fanns?
8 Var du åhörare i Guds hemliga råd?
Har du bemäktigat dig visheten?
9 Vad vet du som vi inte vet?
Vad förstår du som vi inte förstår?
10 Både gråhårsman och åldring finns ibland oss,
mycket äldre än din far.
11 Är Guds tröst ej nog för dig,
de milda ord som talas till dig?
12 Varför leds du bort av ditt hjärta
och varför gnistrar dina ögon?
13 Ty du vänder din ande mot Gud
och öser ut ord ur din mun.
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren,
att en av kvinna född skulle vara rättfärdig?
15 Gud kan inte lita på sina heliga,
inför hans ögon är inte himlarna rena,
16 hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad,
en människa som dricker orättfärdighet som vatten!
17 Lyssna, jag vill säga dig något,
det som jag har sett vill jag berätta,
18 vad visa män har kungjort från sina fäder och inte förtigit,
19 från dem som ensamma fick landet
utan att någon främling trängde in bland dem:
20 Den ogudaktige plågas av ångest i alla sina dagar,
en våldsverkares år är räknade.
21 Skräckröster ljuder i hans öron.
I hans trygghet kommer förhärjaren över honom.
22 Han har inget hopp om räddning ur mörkret,
svärdet är bestämt för honom.
23 Han irrar efter bröd och undrar var det finns.
Han vet att mörkrets dag är nära.
24 Ångest och nöd förskräcker honom,
de slår ner honom likt en kung rustad till strid.
25 Ty mot Gud har han lyft sin hand,
mot den Allsmäktige handlar han övermodigt.
26 Med styv nacke stormar han mot honom,
väl skyddad bakom sina sköldar.
27 Han har täckt sitt ansikte med fetma
och hans midja sväller av fett.
28 Han bosätter sig i ödelagda städer,
i hus där man ej kan bo,
ty de är bestämda till ruiner.
29 Han blir ej rik,
hans välstånd skall ej bestå,
hans skördar skall ej luta tungt mot marken.
30 Han kan inte fly undan mörkret,
hans rotskott skall förtorka av hetta,
han skall förgås genom Guds[a] muns anda.
31 Han må inte bedra sig och lita på tomhet,
ty tomhet skall bli hans lön.
32 I förtid skall hans mått bli fyllt,
och hans krona
skall ej grönska mer.
33 Han skall tappa sina omogna druvor likt en vinstock,
fälla sina blommor likt ett olivträd.
34 Ty den gudlöses hus blir ofruktsamt,
och eld förtär husen där mutor tas.
35 De går havande med elände och föder fördärv,
deras moderliv alstrar förvillelse.
Jobs svar på Elifas andra tal
16 Då tog Job till orda och sade:
2 Detta har jag hört många gånger!
Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände på detta tal i vädret,
vad frestar dig att ta till orda?
4 Också jag kunde tala som ni
om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
och skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er med mitt tal,
mina läppars tröst skulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras ej min plåga,
och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han uttömt all min kraft,
du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig,
det har blivit mitt vittnesbörd.
Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.
9 Hans vrede sliter sönder och jagar mig,
sina tänder gnisslar han mot mig.
Min ovän sänder vassa blickar mot mig.
10 De spärrar upp munnen mot mig,
hånfullt slår de mig på kinden,
alla gaddar sig samman mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga
och kastar mig i de ondas händer.
12 Jag satt i trygghet, då krossade han mig,
han grep mig i nacken och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
genomborrar mina njurar utan förskoning,
min galla häller han ut på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag bär säcktyg hopfäst över min hud
och har sänkt mitt horn i stoftet.
16 Mitt ansikte är rödflammigt av tårar,
mina ögonlock mörka av dödsskugga,
17 fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod,
låt ingen viloplats finnas för mitt rop.
19 Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne,
i höjden min försvarare.
20 Mina vänner bespottar mig,
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt mellan man och Gud,
mellan ett människobarn och dess nästa.
22 Ty om endast några år skall jag vandra på vägen
utan återvändo.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln