Beginning

Allt förstfött tillhör Herren

^1-2 Herren sa till Mose: Avskilj Israels alla förstfödda söner åt mig, och varje förstfött djur av hankön!

³ Då sa Mose till folket: Det här är en dag som ni alltid ska fira, den dag då ni lämnade Egypten och blev fria från slaveriet. Det var ju genom märkliga under som Herren ledde er ut därifrån. Kom nu ihåg att ni inte får äta bröd som är jäst när ni firar högtiden. Ni får inte ens ha jäst i era hem.

^4-5 Det är alltså på den här dagen, i april varje år, som ni ska fira minnet av ert uttåg. Det ska ni göra när Herren har låtit er komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebuseernas land, det land som han lovade era förfäder och som 'flyter av mjölk och honung'.

^6-7 Under sju dagar ska ni äta ojäst bröd, och det får inte heller finnas någon jäst i era hem eller någon annanstans inom landets gränser. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest.

⁸ Under dessa högtidsdagar varje år ska ni berätta för era barn att det är minnet av vad Herren gjorde för er när ni lämnade Egypten som ni firar.

⁹ Denna årliga högtidsvecka ska påminna er om att ni är hans eget folk, precis som om han hade satt sitt märke på er hand och panna, så att hans lag alltid ska vara på era läppar, för med stark hand har Herren fört er ut ur Egypten.

¹⁰ Fira alltså denna högtid varje år i april.

¹¹ Och när ni kommer in i landet som Herren lovade era förfäder för länge sedan, det land där kananeerna nu bor,

¹² ska alla förstfödda söner och allt förstfött bland boskapen tillhöra Herren, och ni ska ge dem åt honom.

¹³ En förstfödd åsna kan man köpa tillbaka från Herren med ett får eller en killing, men om ni inte vill friköpa den ska åsnan dödas. Era förstfödda söner måste ni däremot friköpa.

¹⁴ När era barn i framtiden frågar: 'Vad betyder allt det här?

¹⁵ Farao ville inte släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför vi nu överlämnar allt förstfött av hankön till Herren. Men de äldsta sönerna köper vi alltid tillbaka.'

¹⁶ Än en gång säger jag att denna högtid ska visa er att ni är Guds folk, precis som om han hade satt sitt märke på era pannor. Det är en påminnelse om att Herren genom sin makt ledde oss ut ur Egypten.

Molnet och elden

^17-18 När Farao slutligen släppte folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, trots att detta hade varit genaste vägen från Egypten till det utlovade landet. Anledningen var att Gud tänkte att folket skulle förlora modet, om de måste föra krig för att ta sig fram. De kunde ju ångra sig och vilja vända tillbaka. Gud ledde dem därför en annan väg, som gick genom öknen utmed Röda havet.

¹⁹ Mose tog med sig Josefs ben. Josef hade fått folket att genom en ed lova att göra detta den dag Gud ledde folket ut ur Egypten. Han var nämligen övertygad om att den dagen skulle komma.

²⁰ När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började.

²¹ Herren ledde dem med en molnpelare om dagen och med en eldpelare om natten. På så sätt kunde de vandra både dag och natt,

²² och de förlorade aldrig molnet eller elden ur sikte.

14 Herren gav Mose fler instruktioner:

² Säg till folket att vända om mot Pi-Hahirot mellan Migdol och havet, mitt emot Baal-Sefon, och slå läger där vid havet.

³ Farao kommer nämligen att tänka: 'Israeliterna är nog instängda nu mellan öknen och havet!'

⁴ Än en gång ska jag förhärda Faraos hjärta, så att han förföljer er. Jag har planerat detta för att visa min gudomliga makt och ära inför Farao och hela hans armé, så att alla egyptier förstår att jag är Herren.De slog läger på den plats de blivit anvisade.

Faraos armé förföljer Israel

⁵ När ryktet nådde kungen i Egypten att israeliterna inte tänkte återvända dit efter de tre dagarna utan fortsätta sin vandring, ångrade han och hans män sig. Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa slavar ge sig iväg? frågade de sig.

⁶ Farao ledde själv förföljandet från sin vagn,

⁷ och han hade med sig eliten i armén, tillsammans 600 vagnar, och även andra vagnar bemannade med egyptiska officerare.

⁸ Herren gjorde Faraos sinne hårt, så att han förföljde israeliterna när de frimodigt gav sig iväg.

⁹ Hela Faraos kavalleri, hästar, vagnar och kavallerister, var med i förföljandet. Egyptierna hann upp Israels folk när det hade slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot framför Baal-Sefon.

¹⁰ När folket fick syn på egyptierna och märkte att de närmade sig blev de oerhört rädda och ropade till Herren att han skulle hjälpa dem.

¹¹ De vände sig klagande till Mose: Har du fört oss hit ut att dö i öknen därför att det inte fanns gravar åt oss i Egypten? Varför tvingade du oss att lämna Egypten?

¹² Var det inte det vi sa, när vi var slavar, att du skulle låta oss vara i fred? Vi sa ju hela tiden att det var bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.

¹³ Men Mose sa till folket: Ni ska inte vara rädda. Var bara lugna och stanna där ni är, så ska ni få se på vilket underbart sätt Herren ska rädda er i dag. Det är sista gången ni ser de egyptier som förföljer er.

¹⁴ Herren ska strida för oss, och vi kommer inte att behöva lyfta ett finger!

Räddade vid Röda havet

¹⁵ Då sa Herren till Mose: Sluta nu upp att ropa till mig. Försök i stället att få folket att gå vidare.

¹⁶ Använd din stav! Räck ut den över vattnet, så ska havet öppna en väg framför er, och hela Israels folk ska gå över på torr mark!

¹⁷ Jag ska förhärda egyptiernas hjärtan, och de ska följa efter er, och de ska få se hur jag förhärligar mig genom att besegra Farao och hela hans armé med hästar och vagnar.

¹⁸ Och alla egyptier ska förstå att jag är Herren.

¹⁹ Guds ängel, som ledde Israels folk, flyttade nu molnet bakåt,

²⁰ så att det befann sig mellan Israels folk och egyptierna. Hela den natten gav det mörker åt egyptierna men ljus åt Israels folk! Därför kunde inte egyptierna hitta israeliterna!

²¹ När Mose räckte ut sin hand över havet öppnade Herren en väg genom det med en mur av vatten på båda sidor. En stark östanvind blåste hela den natten och torkade upp havsbottnen,

²² så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark!

²³ Egyptierna följde efter dem med alla Faraos hästar, vagnar och kavallerister.

²⁴ Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egyptiernas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem.

²⁵ Hjulen på deras vagnar lossnade och föll av, så att vagnarna inte kunde ta sig fram. Låt oss komma härifrån! klagade egyptierna. Herren strider för dem mot oss.

²⁶ Herren sa till Mose: Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna med deras hästar och vagnar.

²⁷ Mose gjorde som Herren hade sagt, och vattnet återvände på morgonen till sitt normala läge. Egyptierna försökte fly, men Herren dränkte dem i havet.

²⁸ Vattnet täckte vägen och hästarna och vagnarna, och av hela Faraos armé, som förföljt israeliterna genom havet, överlevde inte en enda person.

²⁹ Israels folk hade vandrat genom havet på torr mark, och vattnet hade stått som murar på båda sidor om dem.

³⁰ På så sätt räddade Herren Israel från egyptierna den dagen, och Israels folk såg egyptierna ligga döda där på havsstranden.

³¹ När Israels folk såg det stora under som Herren hade gjort för dem mot egyptierna förstod de vem Gud var, och de ärade Gud och trodde på honom och hans tjänare Mose.

Moses och Mirjams sång till Herren

15 Sedan sjöng Mose och Israels folk denna sång till Herren: Jag vill sjunga till Herrens ära, för han har vunnit stora segrar. Han har kastat både häst och ryttare i havet.

² Herren är min styrka, min sång och min frälsning. Han är min Gud, och jag vill prisa honom. Han är min fars Gud. Jag vill upphöja honom.

³ Herren är en kämpe, ja, Herren är hans namn.

⁴ Han har tillintetgjort Faraos vagnar och här och dränkt dem i havet. De ryktbara egyptiska krigsmännen dog i vågorna.

⁵ Vattenmassorna dränkte dem, de sjönk som stenar i djupet.

⁶ Din högra hand, Herre, har en väldig makt. Den krossar fienden.

⁷ I ditt höga majestät besegrar du alla dem som vänder sig mot dig. Du visar din vrede och den förtär dem, som elden bränner upp gräset.

⁸ Du blåste på vattnet och det delade sig! Vågorna reste sig som väldiga murar på var sida om vägen.

⁹ Fienden sa: 'Jag ska förfölja dem och hinna upp dem, jag ska dela bytet jag tar, jag ska ta hämnd på dem. Jag ska dra mitt svärd, min hand ska döda dem.'

¹⁰ Men Gud andades på dem, och havets vågor slog över dem. De sjönk som bly i de väldiga vågorna.

¹¹ Vem är som du, Herre, bland alla gudar? Vem är så härlig och helig? Vem är så väldig i sin prakt? Vem gör under som du?

¹² Du räckte ut din hand, och då svalde jorden dem.

¹³ I kärleksfull godhet har du lett det folk du befriade. Med din makt har du fört det till ditt heliga land.

¹⁴ Många folk hörde vad som hade hänt, och de uppfylldes av fruktan. Filisteernas invånare greps av ångest.

¹⁵ Edoms furstar blev förskräckta. Moabs mäktiga män darrade. Kanaans invånare smälte ner av fruktan.

¹⁶ Skräck och ångest har kommit över dem. Herre, tack vare din väldiga arm kommer de inte att anfalla oss. Ditt folk, som du har befriat, kan tryggt passera dem.

¹⁷ Du ska leda oss in i landet och plantera oss på ditt eget berg, på den plats du gjort till din hemvist, Herre - i den helgedom, Herre, som dina händer byggt.

¹⁸ Herren ska regera i all evighet.

¹⁹ Faraos hästar och ryttare och vagnar försökte följa efter genom havet. Men Herren lät murarna av vatten falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark.

²⁰ Profetissan Mirjam, Arons syster, ledde sedan de andra kvinnorna i en dans. De spelade på tamburiner

²¹ och Mirjam sjöng för dem:Sjung till Herrens ära. Hästar och ryttare har han störtat i havet, och han har segrat med ära.

Bittert vatten

²² Mose ledde Israels folk vidare från Röda havet, och de kom ut i öknen Sur och var där tre dagar utan vatten.

²³ När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. (Därför kallas platsen Mara, som betyder bittert.)

²⁴ Folket vände sig då mot Mose: Ska vi nu behöva dö av törst? frågade de.

²⁵ Mose bad då Herren om hjälp, och Herren visade honom på en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka.Det var där Gud satte upp följande villkor för att pröva folket:

²⁶ Om ni vill lyssna till Herrens, er Guds, röst och lyda den och göra det som är rätt, så ska ni inte drabbas av någon av de sjukdomar jag lade på egyptierna, för jag är Herren, er läkare.

²⁷ Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger.