Beginning

Abrams andra hustru

^1-2 Men Sarai och Abram hade inga barn. Då erbjöd Sarai Abram att ta hennes tjänsteflicka till hustru, en egyptisk flicka som hette Hagar.

³ Sarai sa: Eftersom Herren inte har gett mig några barn, så kan du ligga med min tjänsteflicka, och hennes barn ska bli mina.Abram gick med på hennes förslag. (Det skedde tio år efter det att Abram först hade kommit till Kanaans land.)

⁴ Han låg därför med Hagar, och hon blev med barn. När hon förstod att hon var gravid, blev hon mycket stolt och oförskämd mot sin husmor Sarai.

⁵ Då sa Sarai till Abram: Allt är ditt fel! Nu ser min tjänsteflicka ner på mig, fastän jag gav henne förmånen att bli din hustru. Må Herren döma dig för att du har gjort detta mot mig!

⁶ Du har tillåtelse att straffa flickan på det sätt du tycker är bäst, svarade Abram. Då slog Sarai henne så att hon flydde.

⁷ Herrens ängel fann henne vid en brunn i öknen, på vägen till Sur.

⁸ Ängeln frågade: Hagar, Sarais tjänsteflicka, var har du kommit ifrån och vart är du på väg? Jag är på flykt från min arbetsgivare, svarade Hagar.

^9-12 Då sa ängeln: Gå tillbaka till din husmor och uppför dig väl, för jag ska göra dig till ett stort folk. Ja, du är med barn. Du kommer att få en son, som du ska kalla Ismael (Gud hör). Gud har nämligen hört din klagan. Denne din son kommer att vara otämjd som en vildåsna! Han kommer att vara emot alla, och alla kommer att vara emot honom. Men han ska leva i närheten av sina släktingar.

¹³ Därefter talade Hagar om Herren som Gud som ser mig, för det var han som hade visat sig för henne, och hon tänkte: Jag såg Gud och fick leva för att jag skulle berätta om det.

¹⁴ Senare kallades brunnen för Brunnen som tillhör den Levande som ser mig. Den ligger mellan Kades och Bered.

¹⁵ Därefter gav Hagar Abram en son, och Abram kallade honom Ismael.

¹⁶ Abram var vid det tillfället åttiosex år gammal.

Förbundet mellan Gud och Abram

17 När Abram var nittionio år gammal visade sig Gud för honom och sa till honom: Jag är den Allsmäktige. Lyd mig och lev så som jag önskar.

^2-4 Jag ska upprätta ett kontrakt mellan oss som garanterar att du ska bli ett mäktigt folk. Faktum är att du inte bara ska bli en far för ett folk utan för många folk! Abram föll ned med ansiktet mot jorden, när Gud talade till honom.

⁵ Dessutom ska jag ändra ditt namn, sa Gud till honom. Du heter inte längre Abram (Upphöjd far), utan Abraham (Far till många folk), för det är vad du kommer att bli.

⁶ Jag ska ge dig miljoner ättlingar, som ska bilda många folk! Det ska finnas kungar bland dina ättlingar!

^7-8 Och detta avtal ska bestå mellan oss från generation till generation i all framtid, för det kommer att gälla mellan mig och dina ättlingar. Det är ett kontrakt som innebär att jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Jag ska ge hela Kanaans land till dig och till dem för alltid, och jag ska vara din Gud.

^9-10 Gud fortsatte: Din del av kontraktet består i att följa dess villkor. Du själv och dina efterkommande har personligen ansvar för att varje manlig individ bland er blir omskuren.

¹¹ Detta kommer att vara beviset på att du accepterar detta förbund.

¹² Varje pojke ska omskäras på åttonde dagen efter sin födelse. Samma sak gäller alla slavar, både de som har fötts i ditt hushåll och de du har köpt. Detta ska gälla för all framtid och för alla dina efterkommande.

¹³ Alla måste omskäras! På kroppen kommer ni alltså att ha ett märke, som visar att ni är en del av mitt eviga förbund.

¹⁴ Den som vägrar att följa detta villkor kommer att avskiljas från folket, för han har brutit mitt kontrakt.

¹⁵ Sedan tillade Gud: Din fru Sarai ska inte längre heta Sarai, utan Sara (prinsessa),

¹⁶ och jag ska välsigna henne och ge dig en son med henne! Ja, jag ska välsigna henne rikligen och göra henne till mor för många folkslag! Och många kungar ska finnas bland dina efterkommande.

¹⁷ Då föll Abraham ner inför Herren samtidigt som han skrattade till och sa för sig själv: Skulle jag bli far? Jag som är 100 år gammal? Och ska Sara få barn när hon är nittio år?

¹⁸ Men till Gud sa han: Ja, Herre, välsigna Ismael!

¹⁹ Nej, svarade Gud, det var inte det jag sa. Sara ska få en son, och du ska kalla honom Isak (det betyder skratt), och jag ska ingå förbund med honom och hans ättlingar och det ska gälla i evighet.

²⁰ Vad gäller Ismael så ska jag också välsigna honom precis som du bad mig göra, och jag ska se till att han förökar sig och blir ett stort folk, och tolv furstar ska finnas bland hans efterkommande.

²¹ Men mitt förbund gäller Isak, som ska födas åt dig och Sara nästa år vid den här tiden.

²² Där slutade samtalet, och Gud lämnade Abraham.

²³ Senare samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla andra män, som var födda i hans familj eller köpta utifrån, och omskar dem precis som Gud hade sagt till honom.

^24-27 Abraham var nittionio år gammal när detta inträffade, och Ismael var tretton. Båda blev omskurna på samma dag tillsammans med alla andra män och pojkar i hushållet, vare sig de var födda där eller köpta som slavar.

Abraham får ett viktigt besök

18 Herren visade sig ännu en gång för Abraham, medan denne bodde i eklunden vid Mamre. En varm sommareftermiddag när Abraham satt i tältöppningen

² lade han plötsligt märke till tre män som kom emot honom. Han skyndade sig för att möta dem och välkomna dem.

^3-4 Mina herrar, sa han. Gå inte längre. Stanna här och vila er i skuggan under träden, medan jag hämtar vatten för att tvätta era fötter

⁵ och en bit mat för att styrka er med. Stanna här ett tag innan ni fortsätter er resa.De svarade: Det låter bra. Gör som du har sagt.

⁶ Då sprang Abraham tillbaka till tältet och sa till Sara: Skynda dig att baka några brödkakor. Använd det bästa mjölet och se till att det räcker åt alla tre!

⁷ Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fet kalv och sa till en tjänare att skynda sig att slakta den.

⁸ Utan dröjsmål dukade han sedan fram ost och mjölk och den stekta kalven, och medan männen åt stod han bredvid dem under träden.

⁹ Var är din fru Sara? frågade de.I tältet, svarade Abraham.

¹⁰ Då sa Herren, för det var han: Nästa år ska jag ge dig och Sara en son! (Sara lyssnade i tältöppningen bakom honom.)

¹¹ Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade för länge sedan passerat den ålder då hon fortfarande kunde få barn.

¹² Därför skrattade Sara tyst för sig själv: Skulle en kvinna vid min ålder kunna få barn och det med en man så gammal som min?

¹³ Då frågade Gud Abraham: Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal att få barn?

¹⁴ Finns det något som är omöjligt för Gud? Nästa år ska jag komma igen och verkligen se till att Sara har en son, precis som jag har sagt till dig.

¹⁵ Men Sara vågade inte erkänna sitt misstag utan ljög och sa: Jag skrattade inte!Jo, det gjorde du visst! svarade Herren.

¹⁶ Sedan reste männen sig upp från måltiden och började gå mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

¹⁷ Hur skulle jag kunna dölja min plan för dig Abraham? frågade Gud.

¹⁸ Du ska ju bli ett mäktigt folk och en källa till välsignelse för alla jordens folk.

¹⁹ Jag har utvalt dig för att leda din familj på rätt väg i lydnad för mig. När de gör vad som är rätt och riktigt kan jag ge dig vad jag lovat dig.

Abraham ber för Sodom

²⁰ Och Herren fortsatte:

²¹ Jag har hört att folket i Sodom och Gomorra är mycket syndigt, och att allt de gör är vidrigt. Jag ska gå dit för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om inte ryktet är sant så får jag veta det.

^22-23 De andra två gick därefter mot Sodom, medan Herren stannade kvar hos Abraham en stund. Då steg Abraham fram till honom och frågade: Kommer du ändå att döda både onda och goda utan urskillning?

²⁴ Tänk om det finns femtio gudfruktiga människor i staden! Kommer du att förgöra den och inte rädda den för deras skull?

²⁵ Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de gudfruktiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla gudfruktiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?

²⁶ Gud svarade: Om det finns femtio gudfruktiga där, så ska jag rädda hela staden för deras skull.

²⁷ Då talade Abraham igen: Eftersom jag redan har börjat tala till dig kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska.

²⁸ Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem? Gud sa: Jag ska inte förgöra den om jag hittar fyrtiofem gudfruktiga.

²⁹ Då gick Abraham ännu längre och sa: Tänk om det bara finns fyrtio? Gud svarade: Jag ska inte förgöra staden om det finns fyrtio rättfärdiga.

³⁰ Bli inte arg på mig, bad Abraham utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio rättfärdiga där? Gud svarade: Jag ska inte göra det, om det finns trettio där.

³¹ Då sa Abraham: Eftersom jag har vågat tala till Gud, så kan jag lika gärna fortsätta. Tänk om det bara finns tjugo rättfärdiga? Gud svarade: Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.

³² Slutligen sa Abraham: Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: Tänk om det bara finns tio? Och Gud sa: För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.

³³ När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham fortsatte han sin vandring, och Abraham återvände till sitt tält.