Beginning

Rut väljer att gå med Noomi

Noomi mister både man och söner

1 Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. ² Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. ³ Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

⁴ Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare ⁵ dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. ⁶ Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. ⁷ Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.

⁸ Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. ⁹ Må han också ge er trygghet med hem och make!”

Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. ¹⁰ ”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”

¹¹ ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. ¹² Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, ¹³ skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”

¹⁴ Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.

¹⁵ ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”

¹⁶ Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. ¹⁷ Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”

¹⁸ När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

¹⁹ De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem.

”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna.

²⁰ ”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara^[a], för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. ²¹ Jag gick härifrån rik och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när Herren har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?”

²² Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.

Rut plockar ax i Boas fält

2 Noomi hade en rik och mäktig släkting på sin mans sida av Elimeleks släkt som hette Boas. ² En dag sa moabitiskan Rut till Noomi: ”Jag vill gå ut på någon åker och plocka upp den säd som skördemän lämnat. Det finns kanske någon som vill visa mig välvilja och tillåter mig göra det.”

”Gå, min dotter”, svarade Noomi. ³ Rut gav sig då av, började plocka ax efter skördemännen och den åker hon råkade hamna på, tillhörde just Boas, denne släkting till Elimelek.

⁴ Boas kom nu från Betlehem och hälsade på skördefolket: ”Herren vare med er!” De svarade: ”Herren välsigne dig!” ⁵ Boas frågade förmannen till skördefolket: ”Vem är den unga kvinnan där borta?”

⁶ ”Det är den moabitiska kvinnan som kom tillbaka hit med Noomi från Moabs land”, svarade förmannen. ⁷ ”Hon bad mig att få plocka upp den säd som skördemännen lämnat efter sig och hon har hållit på här hela dagen. Hon har bara vilat sig en liten stund där inne.” ⁸ Boas sa då till Rut: ”Min dotter, gå inte och plocka ax på någon annan åker, utan stanna här och håll dig till mina tjänstekvinnor! ⁹ Se efter var de skördar och följ efter dem! Jag har sagt till mina män att lämna dig i fred. Blir du törstig, kan du bara gå till krukorna och dricka av vattnet som man bär ut hit.”

¹⁰ Hon böjde sig ner med ansiktet mot marken och frågade: ”Hur kommer det sig att du är så välvillig mot mig? Jag är ju bara en främling här.”

¹¹ ”Ja”, svarade Boas. ”Men jag har hört allt du gjort mot din svärmor sedan din man dog och hur du har lämnat dina föräldrar i ditt eget land och följt med henne hit för att bo bland ett folk som var okänt för dig. ¹² Herren, Israels Gud, under vars vingar du tagit din tillflykt, må löna dig allt du gjort, ja, må han ge dig full lön för det!”

¹³ Hon svarade: ”Låt mig alltid få möta din välvilja, herre, du har tröstat och uppmuntrat mig, din tjänarinna, fast jag inte ens är en av dina arbetare.” ¹⁴ När det var dags att äta, ropade Boas på henne: ”Kom hit och ät med oss! Ta av brödet och doppa det i vinättikan.” Hon satte sig då ner och åt med hans skördefolk och han gav henne rostad säd. Hon åt sig mätt och fick över.

¹⁵ När hon sedan gick tillbaka till sitt arbete, sa Boas till sina män att även låta henne få plocka ax bland kärvarna, inte störa henne ¹⁶ och att de avsiktligt skulle lämna kvar ax som hon kunde plocka utan att någon sa något om det.

¹⁷ Rut arbetade hela dagen och på kvällen, när hon tröskade det som hon plockat, blev det ungefär trettio liter korn^[b]. ¹⁸ Hon bar det till sin svärmor i staden och gav det till henne tillsammans med den mat som blivit över sedan hon själv hade ätit.

¹⁹ Noomi undrade: ”Var har du plockat allt detta i dag? Var har du arbetat? Gud ska välsigna den som varit så vänlig mot dig!”

Rut berättade då för henne vad hon hade varit med om och nämnde också att mannen hon arbetat hos den dagen hette Boas.

²⁰ ”Må Herren välsigna honom!” sa Noomi till sin svärdotter. ”Han har inte upphört med att visa barmhärtighet mot både levande och döda.” Och hon tillade: ”Boas står oss nära och är också en av våra återlösare^[c].”

²¹ ”Ja”, sa moabitiskan Rut. ”Han har sagt åt mig att jag får gå alldeles bakom skördemännen ända tills hela skörden är bärgad.”

²² Noomi sa till sin svärdotter Rut: ”Det är bra, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för du skulle kunna bli antastad på någon annan åker.”

²³ Hon stannade så kvar hos Boas tjänstekvinnor och plockade ax under hela kornskörden och sedan också under veteskörden, men hon fortsatte att bo hos sin svärmor.

Rut följer Noomis anvisningar

3 En dag sa Noomi till Rut: ”Min dotter, jag vill försöka skaffa dig ro och trygghet. ² Boas, vår släkting vars tjänstekvinnor du varit tillsammans med, rensar korn ute på tröskplatsen i kväll. ³ Bada och använd din bästa parfym! Ta sedan på dig dina finaste kläder och gå ner till tröskplatsen, men låt honom inte se dig förrän han har ätit och druckit. ⁴ Se efter var han lägger sig och gå sedan och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där. Då kommer han själv att säga vad du ska göra.”

⁵ ”Ja, jag ska göra precis som du säger”, svarade Rut.

Rut besöker Boas på tröskplatsen

⁶ Hon gick alltså bort till tröskplatsen på kvällen och följde mycket noga sin svärmors instruktioner. ⁷ När Boas hade avslutat sin måltid och kände sig väl till mods, gick han och lade sig bakom högen av säd.

Då gick Rut dit mycket tyst och lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där.

⁸ Ungefär vid midnatt vaknade Boas, satte sig upp och märkte att det låg en kvinna vid fotändan.

⁹ ”Vem är du?” frågade han. ”Det är jag, Rut, din tjänarinna”, svarade hon. ”Lägg din mantel över mig för du är min återlösare^[d]!”

¹⁰ ”Må Herren välsigna dig min dotter!” sa han. ”Du har nu visat en ännu större trohet än tidigare. Du har inte sprungit efter yngre män, vare sig fattiga eller rika. ¹¹ Var nu inte rädd min dotter! Jag vill göra allt vad du säger. Alla i stadsporten vet vilken respekterad kvinna du är. ¹² Det är sant att jag är din återlösare, men det finns en som står dig ännu närmare än vad jag gör. ¹³ Stanna kvar här i natt! Om han vill ta på sig plikten som din återlösare, så får han göra det. Men om han inte vill det, då ska jag göra det, så sant Herren lever. Ligg nu kvar här tills det blir morgon.”

¹⁴ Hon låg alltså kvar vid hans fötter hela natten och gick upp tidigt före gryningen innan folk kunde känna igen varandra, för Boas hade sagt till henne: ”Låt inte folk få reda på att en kvinna varit här på tröskplatsen.” ¹⁵ ”Ta hit din schal”, sa han till henne. Sedan hällde han upp sex mått korn i den och lade det på henne. Så gick hon till staden.

¹⁶ ”Nå, hur gick det min dotter?” frågade Noomi henne när hon kom hem.

Då berättade Rut allt vad mannen gjort för henne. ¹⁷ Hon nämnde också att han gett henne dessa sex mått korn och sagt att hon inte fick komma hem utan att ha med sig en present till sin svärmor.

¹⁸ Då sa Noomi till henne: ”Du kan lugnt vänta min dotter tills du får veta vad som händer! Den där mannen kommer inte att unna sig någon vila förrän han har fullföljt detta. Han kommer att ordna det redan i dag.”

Rut blir Boas hustru

Boas talar med den närmaste släktingen

4 Boas gick till stadsporten och träffade där återlösaren han talat om. ”Kom”, sa han till honom. ”Sätt dig här min vän!” Han kom och slog sig ner där, ² och Boas bad tio av de äldste i staden att komma och sätta sig där. Det gjorde de.

³ Då sa han till släktingen: ”Noomi, som kom tillbaka till oss från Moab, vill sälja den mark som tillhörde vår bror Elimelek. ⁴ Jag tänkte att jag skulle prata med dig om saken, så att du kan köpa den om du så önskar inför mitt folks äldste. Låt mig få veta på en gång om du vill återlösa marken, för om inte du tar den, så gör jag det. Du står först i tur att köpa den och sedan kommer jag.” ”Jag köper den”, svarade mannen.

⁵ ”Om du köper marken av Noomi, innebär det också att du övertar den moabitiska änkan Rut, så att den dödes namn bevaras på hans arv”, sa Boas till honom. ⁶ ”Då kan jag inte lösa in den”, svarade mannen. ”Det skulle skada min egendom. Lös du in den, för jag kan inte göra det.”

⁷ På den tiden var det sed i Israel att man tog av sig sin sandal och överlämnade den till den andra parten som ett tecken på att man var överens och att överenskommelsen var bindande. ⁸ När mannen alltså sagt till Boas: ”Köp du åkern”, drog han av sig sin sandal.

⁹ Då sa Boas till de äldste och alla de andra som stod runt omkring dem: ”Ni har alla sett att jag i dag har köpt all Elimeleks, Kiljons och Machlons egendom av Noomi, ¹⁰ och att jag också har betalat för moabitiskan Rut, Machlons änka, så att hon kan bli min hustru och hennes mans namn kan föras vidare, så att det inte utplånas ur hans släkt eller vår stadsport. Ni är vittnen till detta.”

¹¹ Allt folket som stod där och de äldste svarade: ”Vi är vittnen till detta. Måtte Herren göra denna kvinna som nu kommer in i ditt hus lika fruktsam som Rakel och Lea från vilka hela Israels folk härstammar! Må du bli mäktig i Efrata och en framgångsrik man i Betlehem ¹² och må dina ättlingar, som Herren ska ge dig genom denna unga kvinna, bli som de som härstammar från Peres, son till Tamar och Juda.”

Rut blir Davids stammoder

(1 Krön 2:5-15; Matt 1:3-6; Luk 3:31-33)

¹³ Boas gifte sig alltså med Rut och han låg med henne och Herren lät henne bli med barn och föda en son.

¹⁴ Kvinnorna i staden sa till Noomi: ”Lovad vare Herren som har gett dig en återlösare! Måtte han bli berömd i Israel! ¹⁵ Han ska få dig att känna dig ung på nytt och sonen ska vara ditt stöd på ålderdomen, för han är son till din sonhustru som älskar dig och är för dig mer än sju söner.” ¹⁶ Noomi tog hand om barnet ¹⁷ och grannkvinnorna sa: ”Nu har Noomi fått en son!” Pojken fick namnet Oved och han kom senare att bli far till Jishaj, Davids far.

¹⁸ Detta är Peres släkttavla: