Beginning

^2 (B) Bittert gråter hon i natten
        med tårar på sin kind.
    Ingen tröstare har hon
        bland alla sina älskare.
    Alla hennes vänner har svikit henne,
        de har blivit hennes fiender.

³ Juda har gått i landsflykt
        efter förtryck och svårt slaveri.
    Hon bor bland hednafolk
        och finner ingen ro.
    Alla hennes förföljare
        har hunnit ifatt henne,
            mitt i hennes nöd.

^4 (C) Vägarna till Sion sörjer,
        ingen kommer till högtiderna^[b].
    Alla hennes portar är öde,
        hennes präster suckar.
    Hennes jungfrur är bedrövade,
        och själv sörjer hon bittert.

^5 (D) Hennes ovänner har makten,
        hennes fiender känner sig säkra,
    eftersom Herren
        har bedrövat henne
            för hennes många synder.
    Hennes barn har vandrat bort
        som fångar framför fienden.

⁶ All sin prakt har dottern Sion förlorat.
    Hennes furstar liknar hjortar
        som inte funnit bete,
    som kraftlösa flyr undan jägaren.

^7 (E) I sin nöd och hemlöshet
        minns Jerusalem
    alla skatter hon hade
        i forna dagar.
    Nu när hennes folk
        har fallit i fienders hand
            och ingen hjälpare finns,
    ser de med hån
        på hennes undergång.

^8 (F) Svårt har Jerusalem syndat,
        därför har hon blivit oren^[c].
    Alla som ärat henne föraktar henne,
        för de ser hennes nakenhet.
    Själv suckar hon och vänder sig bort.

^9 (G) Orenhet fläckar hennes mantelflik,
    hon tänkte inte
        på hur slutet skulle bli.
    Hon har sjunkit ofattbart djupt,
        och ingen tröstare finns.
    Herre, se mitt betryck,
        för fienden triumferar!

^10 (H) Fienden sträckte sin hand
        efter alla hennes skatter.
    Hon såg hur hedningar
        gick in i hennes helgedom,
    dem du förbjöd
        att komma in i din församling.^[d]

¹¹ Hela hennes folk suckar
        och söker efter bröd.
    De byter sina skatter mot mat
        för att hålla sig vid liv.
    Se, Herre, och tänk på
        hur föraktad jag blivit!

^12 (I) Betyder det inget för alla er
        som går vägen förbi?
    Se efter och se:
        finns det någon smärta
            lik smärtan som drabbat mig,
    som Herren har plågat mig med
        på sin brinnande vredes dag?

¹³ Han sände från höjden en eld
        i mina ben och kuvade dem.^[e]
    Han lade ut ett nät för mina fötter
        och stötte mig tillbaka,
    han lämnade mig övergiven
        och sjuk dagen lång.

^14 (J) Mina synder bands samman
        till ett ok,
    de vävdes ihop av hans hand
        och lades på min nacke.
    Han bröt min kraft,
        Herren gav mig i händerna
    på dem som jag inte kan stå emot.

^15 (K) Alla mina hjältar
        har Herren förkastat,
    han samlade ett uppbåd mot mig
        för att krossa mina unga män.
    Som en vinpress har Herren trampat
        jungfrun dottern Juda.

^16 (L) Därför gråter jag,
        mitt öga^[f], mitt öga rinner av tårar,
    för min tröstare är fjärran ifrån mig,
        han som ger liv åt min själ.
    Mina barn är övergivna,
        för fienden har triumferat.

¹⁷ Sion sträcker ut sina händer,
        men ingen tröstare finns.
    Herren har sänt Jakobs fiender
        mot honom från alla håll,
    Jerusalem har blivit som något orent
        bland dem.

^18 (M) Herren är rättfärdig,
    för jag gjorde uppror
        mot hans bud.
    Hör nu, alla ni folk,
        och se min smärta!
    Mina jungfrur och unga män
        har gått i fångenskap.

^19 (N) Jag kallade på mina älskare^[g],
        men de svek mig.
    Mina präster och äldste
        gick under i staden,
    när de sökte efter mat
        för att hålla sig vid liv.

^20 (O) Se, Herre, jag är i nöd!
    Det jäser inom mig,
        mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,
    för jag har varit mycket upprorisk.
        Därute tar svärdet mina barn,
            härinne är det som döden.

^21 (P) De hör hur jag suckar,
        men ingen tröstare finns.
    Alla mina fiender har hört
        om min olycka,
    de gläds att du gjort det här.
        Dagen du förkunnat
            lät du komma.
    Men det ska gå dem
        som det gått mig.

²² Låt all deras ondska
        komma upp inför dig,
    och gör med dem
        som du gjort med mig
            för alla mina synders skull,
    för mina suckar är många
        och mitt hjärta är sjukt.

^2 (R) Utan att skona har Herren fördärvat
        Jakobs alla boningar.
    I sin vrede rev han
        dottern Judas fästningar
            och slog dem till marken,
    han orenade riket och dess furstar.

³ I vredens hetta högg han av
        Israels alla horn.
    Han drog undan sin högra hand
        när fienden kom,
    och brann i Jakob
        likt en flammande eld
            som förtär allt runt omkring.

^4 (S) Han spände sin båge som en fiende,
    stod redo med sin högra hand
        som en ovän,
    och dödade allt
        som var ljuvligt för ögat.
    Över dottern Sions hydda
        öste han sin vrede som eld.

⁵ Herren var som en fiende.
    Han fördärvade Israel,
        han fördärvade alla dess borgar,
            han förstörde dess fästningar.
    Han hopade sorg på sorg
        över dottern Juda.

⁶ Han skövlade sin boning
        som en trädgård,
    han förstörde sin mötesplats.
Herren lät högtid och sabbat
        falla i glömska i Sion,
    i sin brinnande vrede
        förkastade han kung och präst.

^7 (T) Herren förkastade sitt altare,
        han övergav sin helgedom.
    Murarna runt hennes palats
        gav han i fienders hand,
    de ropade högt i Herrens hus
        som på en högtidsdag.

^8 (U) Herren beslöt att förstöra
        dottern Sions murar,
    han spände ut mätsnöret
        och drog inte undan sin hand
            från skövlingen.
    Han sände sorg över vallar
            och murar,
        allt ligger nu förstört.

^9 (V) Hennes portar sjönk ner i jorden,
    han knäckte och krossade
        hennes bommar.
    Hennes kung och furstar
        bor bland hednafolken,
    ingen undervisning ges
        och hennes profeter får ingen syn
            från Herren.

^10 (W) Dottern Sions äldste
        sitter stumma på marken,
    de kastar stoft över sitt huvud
        och klär sig i säcktyg.
    Jerusalems jungfrur
        sänker sina huvuden mot jorden.

^11 (X) Mina ögon förtärs av gråt,
    det jäser i mitt inre,
        min lever^[i] rinner ut på jorden,
    för dottern mitt folk går under,
        barn och spädbarn förgås
            på stadens gator.

¹² De ropar till sina mödrar:
        ”Var finns bröd och vin?”
    De tynar bort som slagna
        på stadens gator,
    de ger upp andan
        i sina mödrars famn.

^13 (Y) Vad ska jag säga dig,
    vad ska jag likna dig med,
        du dotter Jerusalem?
    Vad ska jag jämföra dig med
        för att trösta dig,
            du jungfru dotter Sion?
    Din skada är ju stor som havet,
        vem kan hela dig?

^14 (Z) Dina profeters syner
        var falska och dåraktiga,
    de visade dig inte din skuld
        för att vända bort din fångenskap^[j].
    De budskap de förkunnade för dig
        var falska och förföriska.

^15 (AA) Alla som går vägen förbi
    slår ihop sina händer
        och hånar dig,
    de visslar och skakar på huvudet
        åt dottern Jerusalem:
    ”Är detta den stad som kallades
        skönhetens krona,
            hela jordens fröjd?”

^16 (AB) Alla dina fiender spärrar upp
        sin mun mot dig,
    de visslar och gnisslar tänder
        och säger: ”Vi har slukat henne!
    Detta är dagen vi väntat på.
        Vi fick uppleva den,
            vi fick se den!”

^17 (AC) Herren har gjort vad han bestämt,
    han har uppfyllt sitt ord
        som han uttalat för länge sedan.
    Han har rivit utan att skona,
        han har låtit fienden
            triumfera över dig
    och upphöjt dina motståndares horn.

¹⁸ Deras hjärtan ropar till Herren.
    Du dotter Sions mur,
        låt tårarna rinna som en bäck
            både dag och natt.
    Ge dig ingen ro,
        unna inte ditt öga någon vila.

^19 (AD) Stig upp, ropa högt i natten
        när nattväkterna^[k] börjar.
    Utgjut ditt hjärta som vatten
        inför Herrens ansikte,
    lyft dina händer till honom
        för dina barns liv
    som tynar bort av hunger
        i alla gathörn.

^20 (AE) Se, Herre, och tänk på
        vem du gjort så emot.
    Ska kvinnor äta sin livsfrukt,
        barnen de burit i sin famn?
    Ska präster och profeter dödas
        i Herrens helgedom?

²¹ På marken, på gatorna
        ligger unga och gamla.
    Mina jungfrur och unga män
        har fallit för svärd,
    du har dödat på din vredes dag,
        slaktat utan att skona.

^22 (AF) Som till högtidsdag bjöd du in
        skräck från alla håll.
    På Herrens vredes dag
        var det ingen som kom undan
            eller överlevde.
    Dem som jag burit
        i famnen och fostrat
            har min fiende förgjort.

^4 (AG) Han nötte ut mitt kött och min hud,
    han krossade mina ben.
⁵ Han byggde en mur mot mig
    och omringade mig
        med bitterhet och möda.
^6 (AH) På mörka platser lät han mig bo,
    likt dem som länge varit döda.

^7 (AI) Han har spärrat in mig
        så att jag inte kommer ut,
    han har lagt på mig tunga bojor.
^8 (AJ) Hur jag än klagar och ropar
    stänger han ute min bön.
⁹ Han har spärrat mina vägar
        med huggen sten
    och gjort mina stigar krokiga.

^10 (AK) Han var en björn på lur mot mig,
    ett lejon i försåt.
¹¹ Han förde mig på avvägar
        och slet mig i stycken,
    han lät mig ligga övergiven.
^12 (AL) Han spände sin båge
    och ställde mig som mål för sin pil.

¹³ Pilar från sitt koger
    har han satt i mina njurar.
^14 (AM) Jag har blivit till åtlöje
        för hela mitt folk,
    deras nidvisa hela dagen lång.
¹⁵ Han har mättat mig med bitterhet,
    gett mig malört att dricka.

¹⁶ Han har krossat mina tänder
        mot stenar,
    han har tryckt ner mig i askan.
¹⁷ Du har fördrivit min själ från friden,
    jag har glömt vad lycka är.
¹⁸ Jag sade:
    ”Det är slut med min livskraft
        och mitt hopp till Herren.”

^19 (AN) Tänk på min nöd och min hemlöshet,
    malörten och det bittra!
²⁰ Min själ tänker ständigt på det
    och sjunker ihop inom mig.
²¹ Detta tar jag till hjärtat,
    därför har jag hopp:

^22 (AO) Det är Herrens nåd
        att det inte är ute med oss,
    att^[l] det inte är slut
        med hans barmhärtighet.
^23 (AP) Den är ny varje morgon,
    stor är din trofasthet.
^24 (AQ) Herren är min del,
        det säger min själ,
    därför hoppas jag på honom.

^25 (AR) Herren är god
    mot dem som väntar på honom,
        mot den själ som söker honom.
²⁶ Det är gott att i stillhet
    hoppas på hjälp från Herren.
^27 (AS) Det är gott för en man
    att bära ett ok i sin ungdom.

²⁸ Må han sitta ensam och tyst
    när han lägger det på honom.
²⁹ Må han sänka sin mun i stoftet,
    kanske finns det ännu hopp.
^30 (AT) Må han vända kinden
        mot den som slår honom
    och låta sig mättas av hån.

^31 (AU) Herren förkastar ju inte
    för evigt.
^32 (AV) Om än han bedrövar
    förbarmar han sig i sin stora nåd,
³³ för det är inte av hjärtat
    han plågar och bedrövar
        människors barn.

³⁴ När man krossar landets alla fångar
    under sina fötter,
³⁵ när man nekar en man hans rätt
    inför den Högstes ansikte,
³⁶ när man gör orätt mot någon
        i hans sak –
    skulle Herren inte se det?