Beginning

² O, att jag var som i gångna månader,
    som i dagarna då Gud vakade
        över mig,
³ då hans lykta sken över mitt huvud
    och jag gick i hans ljus
        genom mörkret,
⁴ då jag var i min krafts dagar,
    då Guds godhet vilade
        över mitt hus,
⁵ då den Allsmäktige
        ännu var med mig
    och mina barn fanns
        runt omkring mig,
⁶ då mina fötter badade i gräddmjölk
    och det rann bäckar av olja
        ur klippan för mig.

⁷ När jag gick till porten^[a] i staden
    och intog min plats på torget,
⁸ då drog sig de unga undan
        när de såg mig,
    och de gamla reste sig och stod.
⁹ Stormännen höll tillbaka sina ord
    och lade handen på munnen.
¹⁰ Furstarnas röst tystnade,
    tungan fastnade vid deras gom.
¹¹ Varje öra som hörde mig prisade mig,
    varje öga som såg mig
        lovordade mig,
^12 (A) för jag räddade den fattige
        som ropade
    och den faderlöse
        som ingen hjälpare hade.
¹³ Den döende välsignade mig,
    änkans hjärta fick jag att jubla.
^14 (B) Jag klädde mig i rättfärdighet
        och den var min klädnad,
    rättvisan var min mantel
        och huvudbonad.
^15 (C) Jag var ögon åt den blinde
    och fötter åt den halte.
^16 (D) Jag var en far för de fattiga
    och redde ut den okändes sak.
^17 (E) Jag krossade
        den orättfärdiges käkar
    och ryckte rovet från hans tänder.

¹⁸ Jag tänkte då:
    ”I mitt eget bo ska jag dö,
        mina dagar blir många
            som sanden.
¹⁹ Min rot sträcker sig till vattnet,
    nattens dagg vilar i mina grenar.
²⁰ Min ära är ständigt ny,
    och min båge förnyas^[b] i min hand.”

²¹ De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
²² Efter mig talade ingen,
    och mina ord vederkvickte dem.
²³ De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun
        som efter vårregn.
²⁴ Jag log mot dem när de misströstade,
    och de tog emot mitt ansiktes ljus.
²⁵ Jag valde väg åt dem
        och satt som hövding,
    jag tronade som en kung
        bland sina män,
    som en som tröstar de sörjande.

        dessa som är yngre än jag,
    medan jag inte hade satt deras fäder
        ens bland mina vallhundar.
² Vilken hjälp kunde
        deras händer ge mig,
    de som saknar all livskraft?
³ De är utmärglade av nöd och hunger,
    de gnager den torra marken
        som redan förut var öde
            och ödslig.
⁴ De plockar saltörter^[c] bland snåren
    och ginströtter^[d] är deras mat.
⁵ De drivs ut från gemenskapen,
    man ropar efter dem som tjuvar.
⁶ De måste bo i otäcka raviner,
    i jordhålor och bergsskrevor.
⁷ De skriker bland snåren,
    de kryper ihop under nässlor.
⁸ De är uslingar och ärelösa,
    utjagade ur landet.

^9 (F) Nu har jag blivit deras nidvisa,
    jag har blivit ett ordspråk
        bland dem.
^10 (G) De avskyr mig
        och håller sig borta från mig,
    de tvekar inte att spotta mig
        i ansiktet.
^11 (H) Gud har lossat min bågsträng
        och plågat mig,
    därför släpper de sina hämningar
        inför mina ögon.
¹² Vid min högra sida reser sig slöddret,
    de slår undan mina fötter
        och banar sig väg
            för att fördärva mig.
¹³ De river upp min stig,
    de arbetar på mitt fördärv,
        men de får ingen hjälp.
¹⁴ De bryter fram
        som genom en bred rämna,
    de vältrar sig fram mellan ruinerna.
¹⁵ Fasor väller över mig,
        min ära rycks bort som en storm
    och min räddning har försvunnit
        som ett moln.

^16 (I) Nu utgjuter sig min själ inom mig,
    och plågans dagar håller mig fast.
¹⁷ Natten borrar i mina ben,
    den gnagande pinan tar ingen vila.
¹⁸ Med stor kraft griper han min mantel,
    han fattar mig i min livklädnad.
^19 (J) Han har vräkt mig ner i dyn,
    och jag liknar stoft och aska.

^20 (K) Jag ropar till dig,
        men du svarar mig inte.
    Jag reser mig upp,
        men du bara ser på mig.
²¹ Du har blivit grym mot mig,
    med din starka hand
        ansätter du mig.
²² Du lyfter upp mig till vinden
        och för mig bort,
    du skakar mig i stormen.
^23 (L) Jag vet att du vill föra mig till döden,
    till den boning där allt levande
        samlas.

²⁴ Men räcker man inte ut handen
        när man faller,
    ropar man inte efter hjälp
        när olyckan kommer?
^25 (M) Grät jag inte över den
        som hade hårda dagar,
    led inte min själ med den fattige?
^26 (N) Men när jag sökte det goda
        kom det onda,
    när jag väntade på ljus kom mörker.
²⁷ Mitt innersta kokar och får ingen ro,
    dagar av plåga har mött mig.
²⁸ Mörk går jag omkring,
        men inte av solen^[e].
    Jag reser mig bland folket
        och ropar på hjälp.
^29 (O) Jag har blivit en bror till schakalerna,
    en vän till strutsarna^[f].
³⁰ Min hud svartnar och faller av mig,
    mina ben brinner av hetta.
^31 (P) Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,
    mitt flöjtspel i högljudd gråt.

    med mina ögon:
        att aldrig se på en ung kvinna.
² Vilken lott skulle jag annars få
        av Gud i höjden,
    vilken del av den Allsmäktige
        där ovan?
³ Ofärd drabbar ju orättfärdiga,
    och olycka ogärningsmän.
^4 (R) Ser inte han mina vägar
    och räknar alla mina steg?
⁵ Har jag umgåtts med lögn,
    har min fot varit snar till svek?
^6 (S) Låt honom väga mig på en rättvis våg,
    så ska Gud få se att jag är oskyldig.
⁷ Har mina steg vikit av ifrån vägen,
        har mitt hjärta följt mina ögon,
    har jag någon fläck på mina händer?
^8 (T) Då får en annan äta vad jag har sått
    och mina plantor ryckas upp
        med roten.
⁹ Har mitt hjärta förförts av en kvinna,
    har jag stått på lur
        vid min nästas dörr?
¹⁰ Då får min hustru mala korn
        åt en annan
    och främmande män ligga
        i hennes famn.
^11 (U) Det hade varit
    en skamlig handling,
        en straffbar synd,
¹² en eld som förtär
        ända till avgrunden^[g]
    och föröder hela min skörd till roten.

¹³ Har jag kränkt
        min tjänares eller tjänarinnas rätt
    när de hade någon tvist med mig?
¹⁴ Vad skulle jag då göra
        när Gud reser sig?
    När han ställer mig till svars,
        vad skulle jag säga?
^15 (V) Han som skapade mig i moderlivet
        skapade ju dem också,
    en och samme har berett oss båda
        i modersskötet.

¹⁶ Har jag nekat de fattiga vad de önskat
    eller låtit änkans ögon försmäkta?
^17 (W) Har jag ensam ätit mitt bröd
    utan att den faderlöse
        fått äta av det?
¹⁸ Nej, från min ungdom
        har jag uppfostrat honom
            som en far,
    och från första stund
        har jag tagit mig an änkor.
¹⁹ Har jag sett någon förgås utan kläder,
    eller en fattig utan något
        att skyla sig med?
²⁰ Har inte hans hjärta välsignat mig,
    fick han inte värma sig
        i ull från mina lamm?

²¹ Har jag lyft min hand
        mot den faderlöse
    när jag såg mig ha medhåll i porten^[h]?
²² Då får min axel lossna
        från min skuldra
    och min arm brytas från sin led,
²³ då skulle jag frukta Guds straff
    och stå maktlös inför hans majestät.

^24 (X) Satte jag mitt hopp till guldet,
    kallade jag rent guld min trygghet?
^25 (Y) Gladdes jag över
        att min rikedom växte
    och att min hand samlade
        så mycket?
²⁶ Hände det när jag såg
        hur solljuset sken
    och hur månen skred härligt fram,
^27 (Z) att mitt hjärta i hemlighet
        lät sig förföras
    och jag gav dem en handkyss?
^28 (AA) Även det hade varit
        en straffbar synd,
    för då hade jag förnekat
        Gud i höjden.

^29 (AB) Har jag glatt mig
        åt min fiendes olycka,
    fröjdat mig
        när olyckan drabbade honom?
^30 (AC) Nej, jag lät inte min mun synda
    genom att begära hans liv
        med en förbannelse.
³¹ Mitt husfolk kan vittna:
    ”Alla fick mätta sig
        med kött vid hans bord.”
^32 (AD) Främlingen behövde inte
        övernatta på gatan,
    jag öppnade mina dörrar mot vägen.

^33 (AE) Har jag dolt mina brott som Adam
    och gömt min skuld inom mig,
^34 (AF) av fruktan för allt folket
        och rädsla för fränders förakt,
    så att jag teg
        och inte gick utanför dörren?

^35 (AG) O, att jag hade någon
        som lyssnade på mig!
    Se, här är min underskrift^[i].
        Må den Allsmäktige svara mig.
    Låt mig se min motparts
        anklagelseskrift!
³⁶ Sannerligen, jag skulle bära den
        på min skuldra,
    jag skulle fästa den som min krona.
³⁷ Jag skulle redovisa alla mina steg
        för honom,
    möta honom som en furste.

³⁸ Har min mark ropat över mig,
    har dess fåror gråtit med varandra?
³⁹ Har jag ätit dess frukt
        utan att betala
    eller sugit ut dem
        som brukade jorden?
⁴⁰ Då får törne växa i stället för vete,
    ogräs i stället för korn.