Beginning

    lever en kort tid
        och mättas av oro.
^2 (A) Som ett blomster växer hon upp
        och vissnar,
    som en skugga flyr hon
        och kan inte bestå.
³ Mot en sådan öppnar du ditt öga,
    mig drar du till doms inför dig.
^4 (B) Kan en ren komma från en oren?
    Nej, inte en enda!
^5 (C) Om människans dagar är bestämda
    och hennes månaders antal
        är fastställt av dig,
    om du har satt en gräns
        som hon inte kan överskrida,
^6 (D) vänd då din blick ifrån henne
        och ge henne ro,
    låt henne få glädje av sin dag
        som en daglönare.

⁷ För ett träd finns det hopp,
    huggs det ner kan det gro igen
        och nya skott ska inte saknas.
⁸ Även om dess rötter åldras i jorden
    och stubben dör i mullen,
⁹ ska det grönska vid doften av vatten
    och skjuta skott som ett ungt träd.
¹⁰ Men när en man dör ligger han där.
    När en människa ger upp andan,
        var är hon då?
^11 (E) Som vattnet försvinner ur sjön
    och en flod sinar och torkar ut,
¹² så lägger sig människan
        och står inte upp igen.
    Först när inte himlen finns mer
        vaknar hon och reser sig
            från sin sömn.

¹³ Tänk om du ville
    gömma mig i dödsriket,
        dölja mig tills din vrede upphör,
    sätta en bestämd tid för mig
        och tänka på mig!
^14 (F) Kan en människa som en gång dött
        få liv igen?
    Då skulle jag hålla ut
        i min mödas tid
    tills min avlösning kommer.
¹⁵ Du skulle ropa på mig,
        och jag skulle svara dig,
    du skulle längta efter
        dina händers verk.
¹⁶ Fastän du nu räknar mina steg
    skulle du inte ge akt på min synd.
^17 (G) Min synd skulle ligga i en förseglad pung,
    och du skulle täcka över min skuld.

¹⁸ Men som berget faller
        och vittrar bort,
    som klippan flyttas från sin plats,
^19 (H) som vatten nöter sönder stenar,
    som dess flöden sköljer bort myllan,
        så gör du människans hopp
            om intet.
²⁰ Du besegrar henne för alltid
        och hon går bort,
    du förändrar hennes ansikte
        och sänder i väg henne.
^21 (I) Om hennes barn kommer till ära
        vet hon det inte,
    om de blir ringa
        ser hon det inte.
²² Hennes kropp känner bara
        sin egen plåga,
    hennes själ bara sin egen sorg.

^2 (J) Ska en vis man tala så i vädret
    och fylla sitt bröst
        med östanvind?
³ Ska han försvara sin sak
        med värdelöst tal,
    med ord till ingen nytta?
⁴ Ja, du gör gudsfruktan om intet
    och hindrar andakt inför Gud,
⁵ för din synd lägger orden i din mun
    och du väljer listigt tal.
^6 (K) Din egen mun dömer dig, inte jag,
    dina egna läppar vittnar emot dig.

^7 (L) Var du den första människa
        som föddes?
    Blev du till innan höjderna fanns?
^8 (M) Var du åhörare i Guds hemliga råd?
    Har du tagit visheten
        för dig själv?
^9 (N) Vad vet du som vi inte vet?
    Vad förstår du som vi inte förstår?
^10 (O) Här hos oss finns
        både gråhårsman och åldring,
    mycket äldre än din far.
¹¹ Är inte Guds tröst nog för dig,
    de milda ord som talas till dig?
¹² Varför leds du bort av ditt hjärta
    och varför gnistrar dina ögon?
¹³ Du vänder din ande mot Gud
    och öser ut ord ur din mun.

^14 (P) Vad är en människa,
        att hon skulle vara ren,
    att en av kvinna född
        skulle vara rättfärdig?
^15 (Q) Gud kan inte lita på sina heliga,
    inför hans ögon
        är inte himlarna rena,
¹⁶ hur mycket mindre då den
        som är avskyvärd och fördärvad,
    en människa
        som dricker orättfärdighet
            som vatten!

¹⁷ Lyssna, jag vill säga dig något,
    det som jag sett vill jag berätta,
¹⁸ vad visa män fört vidare
    från sina fäder och inte förtigit,
¹⁹ från dem som ensamma fick landet
    utan att någon främling
        trängde in bland dem:
^20 (R) Den gudlöse plågas av ångest
        i alla sina dagar,
    den våldsammes år är räknade.
^21 (S) Skräckröster ljuder i hans öron.
    I hans trygghet kommer förhärjaren
        över honom.
²² Han har inget hopp om räddning
        ur mörkret,
    svärdet är bestämt för honom.
^23 (T) Han irrar efter bröd
        och undrar var det finns.
    Han vet att mörkrets dag är nära.
²⁴ Ångest och nöd skrämmer honom,
    de slår ner honom
        som en kung rustad till strid,
²⁵ för han har lyft sin hand mot Gud
    och förhäver sig
        mot den Allsmäktige.
²⁶ Med styv nacke
        stormar han mot honom,
    väl skyddad bakom sina sköldar.
^27 (U) Han har täckt sitt ansikte med fetma
    och hans midja sväller av fett.
²⁸ Han bosätter sig i ödelagda städer,
    i hus där man inte kan bo,
        som är bestämda till ruiner.
²⁹ Han blir inte rik,
        hans välstånd ska inte bestå,
    hans skördar ska inte luta tungt
        mot marken.
^30 (V) Han kan inte fly undan mörkret,
    hans knoppar ska förtorka
        av hetta,
    han ska förgås
        genom Guds^[a] muns ande.
³¹ Han ska inte lita till tomhet,
        då bedrar han sig,
    för tomhet blir hans lön.
^32 (W) I förtid ska hans mått bli fyllt,
    och hans krona
        ska inte grönska mer.
³³ Han ska tappa sina omogna druvor
        som en vinstock,
    fälla sina blommor som ett olivträd,
³⁴ för den gudlöses hus
        blir ofruktsamt
    och eld förtär de hus där mutor tas.
^35 (X) De går havande med elände
        och föder fördärv,
    deras moderliv alstrar förvillelse.

^2 (Y) Det där har jag hört många gånger!
    Ni är alla bedrövliga tröstare.
³ Är det ingen ände
        på detta tal i vädret?
    Vad frestar dig att ta till orda?
^4 (Z) Också jag kunde tala som ni,
        om ni vore i mitt ställe.
    Jag kunde fläta samman ord mot er
        och skaka mitt huvud mot er.
⁵ Men jag skulle styrka er
        med min mun,
    mina läppars tröst
        skulle ge er lindring.
⁶ Om jag talar lindras inte min plåga,
    och tiger jag, lämnar den mig inte.

⁷ Men nu har han tömt all min kraft.
    Du har ödelagt hela mitt hus.
⁸ Du har fjättrat mig,
        det har blivit mitt vittnesbörd.
    Min tärda kropp träder upp
        och vittnar mot mig.
^9 (AA) Hans vrede sliter sönder
        och jagar mig,
    han gnisslar sina tänder mot mig.
        Min motståndare ger mig
            vassa blickar.
^10 (AB) De spärrar upp munnen mot mig,
        de slår mig hånfullt på kinden,
    alla gaddar ihop sig mot mig.
¹¹ Gud utlämnar mig åt de gudlösa
    och kastar mig i de ondas händer.

^12 (AC) Jag satt i trygghet,
        då krossade han mig.
    Han grep mig i nacken
        och slog mig i bitar,
    han gjorde mig till sin måltavla,
¹³ han skjuter pilar från alla sidor,
    genomborrar mina njurar
        utan förskoning,
    häller ut min galla på marken.
¹⁴ Han bryter ner mig med slag på slag,
    stormar emot mig som en krigare.
¹⁵ Jag har sytt säcktyg över min hud
    och har sänkt mitt horn^[b] i stoftet.
¹⁶ Mitt ansikte är flammigt av tårar,
    mina ögonlock mörka
        av dödsskugga,
^17 (AD) fastän mina händer är fria från våld
    och min bön är ren.

^18 (AE) Du jord, täck inte över mitt blod,
    låt mitt rop aldrig stanna
        någonstans!
^19 (AF) Se, redan nu har jag mitt vittne
        i himlen,
    min försvarare i höjden.
²⁰ Min medlare är min vän^[c],
    mitt öga fäller tårar inför Gud.
²¹ Må han skaffa rätt
        åt en man inför Gud,
    så som en människoson
        gör för sin nästa,
^22 (AG) för om bara några år
    ska jag vandra vägen
        utan återvändo.