Beginning
Prolog
1 (A) I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda. 2 Han hade fått sju söner och tre döttrar. 3 Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet.
4 Hans söner brukade hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem. 5 (B) När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem[a]. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem, för Job tänkte: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat[b] Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång.
Jobs första prövning
6 (C) En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren[c] kom också med bland dem. 7 (D) Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade Herren: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 8 Då sade Herren till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.”
9 Åklagaren svarade Herren: ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud? 10 (E) Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet. 11 Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 12 Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, allt han äger är i din hand. Men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.” Satan gick då bort från Herrens ansikte.
13 När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt och drack vin i den äldste broderns hem, 14 kom en budbärare till Job och sade: ”Oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten. 15 Då slog sabeerna[d] till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”
16 Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Guds eld föll från himlen[e] och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”
17 Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Kaldeerna[f] ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”
18 Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem. 19 Då bröt det fram en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”
20 (F) Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad. 21 (G) Han sade:
Naken kom jag ur min moders liv,
och naken ska jag återvända dit.
Herren gav och Herren tog.
Lovat är Herrens namn!
22 (H) Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud.
Jobs andra prövning
2 (I) En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2 Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 3 Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.”
4 Åklagaren svarade Herren: ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5 (J) Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 6 (K) Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.”
7 Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8 (L) Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.
9 Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” 10 (M) Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?”
Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.
Jobs tre vänner
11 (N) När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas[g] från Teman[h], Bildad från Shua[i] och Sofar från Naama[j]. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.
12 (O) Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft[k] mot himlen över sina huvuden. 13 (P) Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Jobs första tal:
3 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2 Han sade:
3 (Q) Låt dagen då jag föddes
bli utplånad,
och natten som sade:
”En pojke är född.”
4 Låt den dagen vändas i mörker,
må Gud i höjden
inte fråga efter den
och inget dagsljus lysa över den.
5 Låt mörker och dödsskugga
återkräva den
och molnen sänka sig
över den.
Låt mörker slå den med skräck
under dagen.
6 Låt den natten gripas
av tjockaste mörker,
låt den inte räknas
bland årets dagar
eller få rum i månadernas krets.
7 Ja, låt den natten bli ofruktsam,
låt inget jubel höras under den.
8 (R) Låt dem som besvärjer dagar
förbanna den,
de som kan mana fram[l] Leviatan[m].
9 Låt dess stjärnor förmörkas
innan dagen gryr,
låt den förgäves vänta efter ljus,
låt den aldrig få se
gryningens strålar,
10 för den stängde inte dörrarna
till min moders liv
och dolde inte olyckan
för mina ögon.
11 (S) Varför fick jag inte dö vid födseln,
förgås när jag kom
ur min moders liv?
12 Varför fanns knän
som tog emot mig,
varför bröst där jag fick dia?
13 Då hade jag legat i ro,
jag hade sovit och vilat
14 tillsammans med kungar
och jordens rådsherrar
som byggde sig palatslika gravar,
15 eller med furstar som ägde guld
och fyllde sina hus med silver.
16 (T) Eller varför blev jag inte nergrävd
som ett dödfött foster,
som ett barn
som aldrig såg ljuset?
17 (U) Där rasar inte de gudlösa längre,
där vilar de som uttömt sin kraft.
18 Där har alla fångar fått ro,
de hör inte slavdrivarens röst.
19 Små och stora är där lika,
och slaven är fri från sin herre.
20 Varför ges ljus åt den olycklige
och liv åt plågade själar,
21 (V) som längtar efter döden
utan att den kommer
och söker den mer än någon skatt,
22 som gläds i jubel och fröjdar sig
när de finner sin grav?
23 (W) Varför ges liv
åt en man vars väg är dold,
åt den som är instängd av Gud?
24 (X) Suckar har blivit mitt dagliga bröd,
mina sorgerop strömmar
som vatten,
25 för det jag var rädd för
har drabbat mig,
det jag fasade för kommer över mig.
26 (Y) Jag får ingen rast,
ingen ro, ingen vila,
ångest kommer över mig.
Elifas första tal
4 (Z) Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Tar du illa upp
om man försöker tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 (AA) Se, du har väglett många
och stärkt kraftlösa händer.
4 Dina ord har rest upp
den som har snubblat,
och du har gett kraft
åt vacklande knän.
5 (AB) Men nu gäller det dig,
och då blir du modlös,
du blir förskräckt
när det drabbar dig.
6 Är inte din gudsfruktan
din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet
ditt hopp?
7 Tänk efter:
När gick en oskyldig förlorad,
och var gick de rättsinniga
under?
8 (AC) Jag har sett att de som plöjer ondska
och sår olycka får skörda sådant.
9 (AD) De förgås för Guds andedräkt,
de försvinner
för hans vredes fnysning.
10 (AE) Lejonen ryter och vrålar,
men de unga lejonens tänder
bryts av.
11 Det gamla lejonet
förgås i brist på rov
och lejonhonans ungar skingras.
12 Ett ord smög sig till mig,
det nådde mitt öra
som en viskning
13 när tankarna oroades
av nattens syner
och sömnen föll tung
över människorna.
14 Skräck och bävan drabbade mig
och fick alla mina ben att skaka.
15 En ande strök förbi mitt ansikte,
håren på min kropp reste sig.
16 (AF) Den stannade,
men jag kunde inte
urskilja utseendet
på gestalten jag såg.
Det var tyst,
sedan hörde jag en röst:
17 (AG) ”Kan en människa
stå rättfärdig inför Gud,
kan en människa vara ren
inför sin skapare?
18 Han litar inte ens på sina tjänare,
han finner fel hos sina änglar[n].
19 (AH) Hur mycket mer hos dem
som bor i hyddor av lera[o],
dem som har sin grund i stoftet!
De krossas lättare än mal.
20 När morgon blivit kväll
ligger de slagna,
de går under för alltid
utan att någon märker det.
21 (AI) Deras tältlinor rycks upp för dem,
de dör utan visdom.”
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation