Beginning

Herrens dom över Ahasja

1 ^(A) Efter Ahabs död gjorde Moab uppror mot Israel.

^2 (B) Ahasja föll ut genom spjälorna på sin övervåning i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk. Då skickade han efter sändebud och sade till dem: ”Gå och fråga Baal-Sebub^[a], guden i Ekron^[b], om jag ska bli frisk från denna sjukdom.” ³ Men Herrens ängel hade sagt till tishbiten Elia: ”Bryt upp och gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och säg till dem: Är det för att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron? ^4 (C) Därför säger Herren så: Du ska inte komma upp ur den säng där du lagt dig, för du måste dö”. Och Elia gick.

⁵ När sändebuden kom tillbaka till kungen, frågade han dem: ”Varför kommer ni tillbaka?” ⁶ De svarade honom: ”En man kom emot oss och sade till oss: Gå tillbaka till kungen som har sänt er och säg till honom: Så säger Herren: Är det för att det inte finns någon Gud i Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför ska du inte komma upp ur den säng där du lagt dig, för du måste dö.” ⁷ Kungen frågade dem: ”Hur såg mannen ut som kom emot er och talade till er på det sättet?” ^8 (D) De svarade honom: ”Mannen hade en hårmantel^[c] och ett läderbälte om höfterna.” Då sade han: ”Det var tishbiten Elia.”

⁹ Han sände ett befäl med femtio man till Elia. När befälet kom upp till honom där han satt på toppen av berget, sade han till honom: ”Gudsman! Kungen befaller dig att komma ner.” ^10 (E) Elia svarade befälet: ”Om jag är en gudsman ska eld komma ner från himlen^[d] och förtära dig och dina femtio man.” Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.

^11 (F) Ahasja sände ett annat befäl till honom med femtio man. Befälet sade till honom: ”Gudsman, så säger kungen: Kom genast ner!” ¹² Elia svarade och sade till dem: ”Om jag är en gudsman ska eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.

¹³ Åter sände han i väg ett tredje befäl med femtio man. Befälet drog dit upp, och när han kom fram föll han ner på sina knän för Elia och bad honom: ”Gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv vara värt något i dina ögon. ¹⁴ Eld kom ner från himlen och förtärde de första två befälen med deras femtio man. Men låt nu mitt liv vara värt något i dina ögon.” ¹⁵ Herrens ängel sade till Elia: ”Gå ner med honom och var inte rädd för honom.” Då reste Elia sig och gick med honom ner till kungen ¹⁶ och sade till honom: ”Så säger Herren: Du skickade sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, som om det inte fanns någon Gud i Israel som du kunde fråga. Därför ska du inte komma upp ur den säng som du har lagt dig i, för du måste dö.” ^17 (G) Och Ahasja dog enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. Joram^[e] blev kung efter honom i Juda kung Jorams, Joshafats sons, andra regeringsår. Ahasja hade nämligen ingen son.

¹⁸ Vad som mer finns att säga om Ahasja och vad han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.

Elias himmelsfärd

2 När^[f] Herren skulle ta upp Elia till himlen i en stormvind, gick Elia och Elisha från Gilgal^[g]. ² Elia sade till Elisha: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel^[h].” Men Elisha svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de gick ner till Betel.

³ Då kom profetlärjungarna i Betel ut till Elisha och sade till honom: ”Vet du att Herren ska ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” ⁴ Elia sade till honom: ”Elisha, stanna här, för Herren har sänt mig till Jeriko^[i].” Men han svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de kom till Jeriko.

⁵ Då gick profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisha och sade till honom: ”Vet du att Herren ska ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” ⁶ Elia sade till honom: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Jordan^[j].” Men han svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de gick båda vidare.

⁷ Men femtio av profetlärjungarna gick och ställde sig på avstånd längre bort, medan de båda stod vid Jordan. ^8 (H) Elia tog sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet. Då delade det sig åt båda sidor och de gick bägge igenom på torr mark. ^9 (I) När de hade kommit över sade Elia till Elisha: ”Be mig om vad du vill att jag ska göra för dig, innan jag tas ifrån dig.” Elisha sade: ”Låt mig få en dubbel arvslott^[k] av din ande.” ¹⁰ Han svarade: ”Du har bett om något svårt. Men om du ser mig när jag tas ifrån dig, då kommer du att få det. Annars blir det inte så.”

^11 (J) Medan de gick och samtalade, kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. ^12 (K) Elisha såg det och ropade: ”Min far, min far! Du som för Israel är både vagnar och ryttare^[l]!” Sedan såg han honom inte mer. Elisha tog tag i sina kläder och rev dem mitt itu.

^13 (L) Därefter tog han upp Elias mantel^[m], som hade fallit av honom, och vände tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. ¹⁴ Han tog Elias mantel, som hade fallit av honom, och slog på vattnet och sade: ”Var är Herren, Elias Gud?” Och när Elisha slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor. Han gick över.

¹⁵ När profetlärjungarna borta vid Jeriko såg det, sade de: ”Elias ande vilar över Elisha.” De gick emot honom och bugade sig till marken för honom. ^16 (M) Och de sade till honom: ”Bland dina tjänare finns femtio tappra män. Låt dem gå och söka efter din herre. Kanske har Herrens Ande lyft upp honom och kastat ner honom på något berg eller i någon dal.” Men han svarade: ”Sänd inte i väg någon.” ¹⁷ Men de fortsatte att envist be honom tills han kände sig besvärad, så han sade: ”Skicka dem då!” Då sände de i väg de femtio männen, och de sökte efter Elia i tre dagar men fann honom inte. ¹⁸ När de sedan kom tillbaka till honom där han var i Jeriko, sade han till dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle gå?”

Vattnet vid Jeriko

^19 (N) Männen i staden sade till Elisha: ”Staden har ett bra läge, som min herre ser, men vattnet är dåligt och landet bär ingen frukt^[n].” ²⁰ Han sade: ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den.” Och de hämtade en sådan åt honom.

²¹ Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt^[o] i den och sade: ”Så säger Herren: Jag har nu gjort detta vatten hälsosamt. Det ska inte längre komma död och ofruktsamhet av det.” ²² Och vattnet blev hälsosamt och är så än i dag enligt det ord Elisha talade.

Pojkarna vid Betel

²³ Därefter begav han sig upp till Betel. Medan han var på väg dit upp kom en grupp unga pojkar^[p] ut ur staden. De började håna honom och ropade till honom: ”Upp med dig^[q], flintskalle^[r]! Upp med dig, flintskalle!” ²⁴ Han vände sig om och såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna. ²⁵ Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan tillbaka till Samaria.

Joram blir kung över Israel

3 ^(O) Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats artonde regeringsår och regerade i tolv år^[s]. ^2 (P) Han gjorde det som var ont i Herrens ögon men inte som hans far och mor, för han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit göra. ^3 (Q) Men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med. Från dessa avstod han inte.

Krig mot Moab

⁴ Mesha^[t], kungen i Moab som hade stora fårhjordar, hade betalat i skatt till Israels kung 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar. ^5 (R) Men när Ahab var död gjorde Moabs kung uppror^[u] mot Israels kung.

⁶ Då drog kung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel. ^7 (S) Sedan sände han bud till kung Joshafat i Juda och lät säga: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?” Han svarade: ”Ja, jag går med – jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!” ⁸ Han frågade: ”Vilken väg ska vi dra ut?” Han svarade: ”Vägen genom Edoms öken^[v].”

⁹ Så drog de ut, Israels kung, Judas kung och Edoms kung. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig. ¹⁰ Då sade Israels kung: ”Så olyckligt att Herren skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” ^11 (T) Men Joshafat sade: ”Finns det ingen Herrens profet här, så att vi kan fråga Herren genom honom?” Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: ”Elisha, Shafats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer.” ¹² Joshafat sade: ”Hos honom är Herrens ord.” Israels kung och Joshafat och Edoms kung gick då ner till honom.

¹³ Men Elisha sade till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter^[w] och din mors profeter.” Israels kung svarade honom: ”Nej, Herren har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” ¹⁴ Då sade Elisha: ”Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för kung Joshafat av Juda så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig. ^15 (U) Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa^[x].” Och när harpspelaren spelade kom Herrens hand över honom. ¹⁶ Han sade: ”Så säger Herren: Gräv grop vid grop i denna dal, ¹⁷ för så säger Herren: Ni ska inte märka någon vind eller se något regn, men ändå ska dalen bli full med vatten så att både ni själva, er boskap och era andra djur får att dricka.

¹⁸ Men Herren anser inte detta vara nog, utan han ska också ge Moab i er hand. ¹⁹ Ni ska inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni ska hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor ska ni täppa igen. Och all bördig åkermark ska ni fördärva med stenar.” ^20 (V) Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.

²¹ Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen. ²² När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod. ²³ Då sade de: ”Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!”

²⁴ Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna. ²⁵ De förstörde städerna och kastade var och en sin sten på all bördig åkermark tills den var övertäckt. De täppte till alla vattenkällor och fällde alla goda träd. Till slut återstod endast stenarna av Kir-Hareset^[y]. Slungkastarna omringade staden och besköt den.

²⁶ När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. ²⁷ Då tog han sin förstfödde son^[z], som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En stark vrede^[aa] kom då över Israel, som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.