Beginning
Davids segrar
8 (A) En tid därefter slog David filisteerna och kuvade dem, och han tog Meteg-Haamma från filisteerna. 2 (B) Han slog också moabiterna. Han tvingade ner dem på marken och mätte dem med snöre. Med två snörlängder mätte han ut dem som skulle dödas, och med en full snörlängd dem som han lät leva. Så blev moabiterna underordnade David och skattskyldiga.
3 (C) David slog också kung Hadadezer av Soba[a], Rehobs son, när han dragit ut för att vidga sitt välde till floden[b]. 4 (D) Av hans folk tillfångatog David 1 700 ryttare och 20 000 man fotfolk. Han lät skära av hälsenorna på alla vagnshästarna men skonade 100 hästar.
5 När arameerna från Damaskus kom för att hjälpa kung Hadadezer av Soba slog David 22 000 man av dem. 6 David placerade trupper bland arameerna i Damaskus. Så blev arameerna underordnade David och skattskyldiga. Och Herren gav seger åt David var han än drog fram.
7 David tog de guldsköldar[c] som hade tillhört Hadadezers tjänare och förde dem till Jerusalem. 8 Från Hadadezers städer Teba[d] och Berotaj tog kung David en stor mängd koppar.
9 (E) När kung Toi[e] i Hamat[f] hörde att David hade slagit Hadadezers här, 10 sände han sin son Joram till kung David för att hälsa honom och lyckönska honom för att han hade kämpat mot Hadadezer och besegrat honom. Hadadezer hade nämligen legat i krig med Toi. Joram hade med sig kärl av silver, guld och koppar. 11 (F) Även dessa helgade kung David åt Herren, liksom han hade helgat det silver och guld som han tagit från alla de folk han lagt under sig: 12 från arameerna,[g] moabiterna, ammoniterna, filisteerna och amalekiterna, så också bytet han hade tagit från kung Hadadezer av Soba, Rehobs son.
13 (G) När David kom tillbaka från sin seger över arameerna gjorde han sig ett namn när han dödade 18 000 man i Saltdalen[h]. 14 (H) Och han placerade trupper i Edom, han satte trupper i hela Edom och alla edomiter blev underordnade David. Så gav Herren seger åt David var han än drog fram.
15 David regerade nu över hela Israel och skipade lag och rätt åt hela sitt folk. 16 (I) Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Joshafat, Ahiluds son, var kansler[i]. 17 Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, var präster, och Seraja var sekreterare[j]. 18 (J) Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna[k] och peleteerna. Och Davids söner var präster[l].
David och Mefiboshet
9 (K) David frågade: ”Finns det någon kvar av Sauls hus som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull?”[m] 2 Sauls hus hade haft en tjänare som hette Siba, och honom hämtade man nu till David.
Kungen frågade honom: ”Är du Siba?” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” 3 (L) Kungen frågade: ”Finns det ingen kvar av Sauls hus mot vilken jag kan visa Guds godhet?” Siba svarade kungen: ”Det finns kvar en son till Jonatan, en som är förlamad i fötterna.” 4 (M) Kungen frågade: ”Var finns han?” Han svarade: ”Han är nu hos Makir, Ammiels son, i Lo-Debar[n].” 5 Då sände kung David och lät hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar.
6 När Mefiboshet, Jonatans son, Sauls sonson, kom till David, föll han ner på sitt ansikte och bugade sig. David sade: ”Mefiboshet.” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” 7 David sade till honom: ”Var inte rädd, för jag vill visa godhet mot dig för din far Jonatans skull. Jag ska ge tillbaka till dig all mark som tillhört din farfar Saul, och du ska alltid äta vid mitt bord.” 8 (N) Då bugade han sig och sade: ”Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en död hund som jag?” 9 Sedan kallade kungen till sig Sauls tjänare Siba och sade till honom: ”Allt som tillhörde Saul och hela hans hus har jag gett åt din herres son. 10 Du och dina söner och dina tjänare ska bruka jorden åt honom och bärga skörden så att din herres son har bröd att äta. Men Mefiboshet, din herres son, ska alltid äta vid mitt bord.” Siba hade femton söner och tjugo tjänare, 11 och han sade till kungen: ”Din tjänare ska göra allt som min herre kungen befaller sin tjänare.” Och Mefiboshet åt vid Davids bord som en av kungens söner.
12 Mefiboshet hade en liten son som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blev Mefiboshets tjänare. 13 Själv bodde Mefiboshet i Jerusalem, eftersom han alltid åt vid kungens bord. Han var halt på båda fötterna.
David besegrar ammoniterna
10 (O) En tid därefter dog ammoniternas kung, och hans son Hanun blev kung efter honom. 2 Då sade David: ”Jag vill visa godhet mot Hanun,[o] Nahashs son, eftersom hans far visade mig godhet.” Och David sände några av sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far.
När Davids tjänare kom till ammoniternas land, 3 sade ammoniternas furstar till sin herre Hanun: ”Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska staden och spionera på den och sedan störta den som David har sänt sina tjänare till dig.” 4 Då grep Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget[p] och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade sedan i väg dem. 5 När man berättade det för David sände han några för att möta dem, eftersom männen var djupt förnedrade. Kungen lät säga: ”Stanna i Jeriko tills ert skägg har växt ut. Kom sedan tillbaka.”
6 När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba 20 000 man fotfolk, och av kungen i Maaka[q] 1 000 man och av Tobs[r] män 12 000 man. 7 När David hörde det sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. 8 (P) Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden, medan de som var från Aram-Soba och Rehob tillsammans med Tobs män och maakateerna gick i ställning för sig själva på fältet.
9 Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. 10 Resten av hären överlämnade han till sin bror Abishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. 11 Han sade: ”Om arameerna blir för starka för mig ska du komma till min hjälp, och om ammoniterna blir för starka för dig kommer jag till din hjälp. 12 Var modig! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren ska göra vad han finner bäst.” 13 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. 14 När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för Abishaj och gick in i staden. Då drog Joab bort från ammoniterna och återvände[s] till Jerusalem.
15 När arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel återsamlade de sina styrkor. 16 Hadadezer sände bud efter arameerna som bodde på andra sidan floden, och de kom till Helam anförda av Shobak, Hadadezers överbefälhavare. 17 När David fick veta det, samlade han hela Israel och gick över Jordan och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och gav sig i strid med honom. 18 Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40 000 ryttare. Han slog också ner deras överbefälhavare Sobak så att han dog där.
19 När Hadadezers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med Israel och gav sig under dem. Och arameerna vågade sedan inte hjälpa ammoniterna mer.
David och Bat-Seba
11 (Q) Nästa år, vid tiden då kungar drar ut i fält[t], sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba[u]. Men David stannade kvar i Jerusalem.
2 Då hände det en kväll, när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket[v] till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade[w]. Kvinnan var mycket vacker. 3 David sände bud och hörde sig för om kvinnan. ”Det är Bat-Seba,[x] dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria”,[y] sade man. 4 (R) David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
5 Men kvinnan hade blivit havande, och hon skickade bud till David och lät säga: ”Jag är havande”. 6 Då sände David bud till Joab: ”Skicka hetiten Uria till mig.” Joab skickade då Uria till David. 7 När Uria kom till honom, frågade David om det var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. 8 Därefter sade David till Uria: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.
9 Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. 10 Man berättade det för David och sade: ”Uria har inte gått ner till sitt hus.” Då sade David till Uria: ”Du kommer ju från en resa. Varför gick du inte ner till ditt hus?” 11 (S) Uria svarade David: ”Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru[z]? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra.” 12 Då sade David till Uria: ”Stanna här i dag också, i morgon ska jag sända ut dig.” Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. 13 David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka hos honom så att han blev berusad. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.
David låter döda Uria
14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. 15 I brevet skrev han: ”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom så att han blir slagen och dödad.” 16 Under belägringen av staden skickade Joab Uria till platsen där han visste att de tappraste männen var. 17 Stadens män gjorde ett utfall och gick i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll. Även hetiten Uria stupade.
18 Då sände Joab bud och lät berätta för David allt som hade hänt under striden. 19 Han befallde budbäraren att säga: ”När du har talat om för kungen allt som hänt under striden, 20 blir kungen kanske upprörd och säger till dig: Varför gick ni så nära staden under striden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? 21 (T) Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbeshets[aa] son? Var det inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära muren? Då ska du säga: Din tjänare hetiten Uria är också död.”
22 Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt som Joab hade sänt honom att säga. 23 Budbäraren sade till David: ”Männen överväldigade oss. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog tillbaka dem till stadsporten. 24 Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare så att en del av kungens tjänare dog. Din tjänare hetiten Uria är också död.” 25 Då sade David till budbäraren: ”Så ska du säga till Joab: Låt det inte plåga dig, för svärdet slukar både den ene och den andre. Fullfölj med kraft belägringen av staden och förstör den. Och uppmuntra honom.”
26 När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom. 27 När sorgetiden[ab] var över sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.
Natans strafftal och Davids ånger
12 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: ”Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i stor mängd. 3 Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödbit och drack ur hans bägare och låg i hans famn, och det var som en dotter för honom. 4 Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då ville han inte ta av sina egna får och kor för att tillaga åt den resande som kom till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som kom till honom.”
5 David blev alldeles rasande på den mannen, och han sade till Natan: ”Så sant Herren lever: Den mannen som gjorde det förtjänar döden! 6 (U) Lammet ska han ersätta fyrdubbelt[ac], för att han gjorde så där och var så obarmhärtig.”
7 (V) Då sade Natan till David: ”Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel, och jag räddade dig ur Sauls hand. 8 Jag gav dig din herres hus och lade din herres hustrur i din famn. Jag gav dig Israels och Juda hus. Och om det hade varit för lite skulle jag ha gett dig ännu mer. 9 (W) Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Du har dödat hetiten Uria med svärd och tagit hans hustru till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd.
10 Nu ska svärdet aldrig vika från ditt hus, eftersom du föraktade mig och tog hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 (X) Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.[ad] 12 Du har gjort det i hemlighet, men jag ska låta det ske inför hela Israel mitt på ljusa dagen.”
13 (Y) Då sade David till Natan: ”Jag har syndat[ae] mot Herren.” Natan sade till David: ”Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du ska inte dö. 14 (Z) Men eftersom du genom denna handling har fått Herrens fiender att förakta honom, måste sonen som har fötts åt dig dö.”
Davids son dör
15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet som Urias hustru hade fött åt David drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och han åt inte heller något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt.” 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: ”Har barnet dött?” De svarade: ”Ja.”
20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att de skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: ”Varför gör du så här? Medan barnet levde fastade du och grät, men när barnet har dött stiger du upp och äter.” 22 Han svarade: ”Så länge barnet levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig.”
Salomos födelse
24 (AA) David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav[af] honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja[ag] för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 (AB) Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: ”Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden[ah]. 28 Samla nu resten av hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig.” 29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung[ai]. Den vägde en talent[aj] guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David och allt folket tillbaka till Jerusalem.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation