Beginning
Ish-Boshet mördas
4 När Sauls son[a] hörde att Abner var död i Hebron tappade han allt mod, och hela Israel var skräckslaget. 2 (A) Men Sauls son hade två män till befälhavare för sina plundringståg, den ene hette Baana och den andre Rekab. De var söner till Rimmon från Beerot och tillhörde Benjamins barn. Även Beerot räknas nämligen till Benjamin, 3 (B) eftersom beerotiterna flydde till Gittajim och bodde sedan där som främlingar, vilket de gör än i dag.
4 (C) Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år när nyheten om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Hans sköterska tog honom och flydde, men när hon skyndade sig i väg föll han och blev halt. Han hette Mefiboshet[b].
5 Beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana kom nu till Ish-Boshets hus när dagen var som hetast och Ish-Boshet låg och vilade middag. 6 De tog sig in i huset som för att hämta vete och stack honom i magen, och sedan flydde Rekab och hans bror Baana. 7 De hade tagit sig in i huset medan Ish-Boshet låg på sin bädd i sovrummet. När de hade stuckit ihjäl honom, högg de av honom huvudet. Därefter tog de hans huvud och gick genom Hedmarken hela natten. 8 De kom med Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: ”Se! Här är Ish-Boshets huvud, son till din fiende Saul som försökte ta ditt liv. Herren har i dag gett min herre kungen hämnd på Saul och hans efterkommande.”
Mördarna straffas av David
9 (D) Men David svarade Rekab och hans bror Baana, söner till beerotiten Rimmon: ”Så sant Herren lever, han som har befriat mig ur all nöd: 10 (E) Den som berättade för mig att Saul var död trodde sig vara en glädjebudbärare, men honom lät jag gripa och döda i Siklag. Det var lönen jag gav honom för hans glädjebud! 11 Nu har onda män dödat en oskyldig man i hans eget hem, i hans säng. Hur mycket mer ska jag då inte utkräva hans blod av er hand och utrota er från jorden!” 12 (F) På Davids befallning dödade hans unga män dem, högg av deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Ish-Boshets huvud tog de och lade i Abners grav i Hebron.
David blir kung över hela Israel
5 (G) Sedan kom Israels alla stammar till David i Hebron och sade: ”Vi är av samma kött och blod[c] som du. 2 (H) Redan för länge sedan, när Saul var kung över oss, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och Herren har sagt till dig: Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel.” 3 (I) När Israels alla äldste kom till kungen i Hebron, slöt kung David förbund med dem i Hebron inför Herren. Och de smorde David till kung över Israel.
4 (J) David var trettio år när han blev kung, och han regerade i fyrtio år. 5 (K) I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och Juda.
David erövrar Jerusalem
6 (L) Kungen och hans män tågade nu mot Jerusalem och jebusiterna som bodde där i landet. De sade till David: ”Hit kommer du inte in, till och med blinda och halta ska driva bort dig.” De tänkte: David kommer aldrig hit in. 7 Men David intog Sions borg[d], det vill säga Davids stad.
8 På den dagen sade David: ”Den som slår jebusiterna ska gå genom vattentunneln[e] och nå fram till dessa halta och blinda som Davids själ hatar[f].” Därför brukar man säga: ”Blinda och halta får inte komma in i huset.” 9 Och David slog sig ner i borgen och kallade den Davids stad. Där byggde han runt omkring, från Millo[g] och vidare inåt. 10 (M) David blev allt mäktigare, och Herren Gud Sebaot var med honom.
11 (N) Kung Hiram[h] i Tyrus skickade sändebud till David med cederträ[i] och med snickare och stenhuggare, och de byggde ett hus åt David. 12 Och David förstod att Herren hade befäst honom som kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungadöme för sitt folk Israels skull.
13 (O) David tog sig ännu fler bihustrur och hustrur[j] från Jerusalem sedan han hade lämnat Hebron, och ännu fler söner och döttrar föddes åt David. 14 (P) Detta är namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shobab, Natan, Salomo, 15 Jibhar, Elishua, Nefeg, Jafia, 16 Elishama, Eljada och Elifelet.
David besegrar filisteerna
17 När filisteerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, drog de alla upp för att söka efter David. När David hörde det gick han ner till borgen. 18 Filisteerna hade nu kommit fram och spred sig i Refaimdalen[k]. 19 (Q) Då frågade David Herren: ”Ska jag dra upp mot filisteerna? Ger du dem i min hand?” Herren svarade David: ”Dra upp! Jag ska ge filisteerna i din hand.” 20 (R) Så kom David till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. Han sade: ”Herren bröt ner mina fiender framför mig som en flodvåg.” Därav fick platsen namnet Baal-Perasim.[l] 21 Filisteerna övergav där sina avgudabilder, och David och hans män förde bort dem.
22 Men filisteerna drog upp igen och spred sig i Refaimdalen. 23 När David då frågade Herren, svarade han: ”Du ska inte dra upp dit. Gå runt dem bakifrån och anfall dem från det håll där bakaträden[m] står. 24 När du hör ljudet av steg i bakaträdens toppar ska du genast rycka fram, för då har Herren gått ut framför dig för att slå filisteernas här.” 25 Och David gjorde som Herren hade befallt honom. Han slog filisteerna och förföljde dem från Geba ända till Gezer[n].
Guds ark förs till Jerusalem
6 (S) Åter samlade David alla de utvalda i Israel, trettiotusen man. 2 (T) David bröt upp och drog i väg med allt sitt folk från Baale-Juda[o] för att därifrån föra upp Guds ark som var uppkallad efter Namnet, namnet Herren Sebaot, han som tronar på keruberna[p]. 3 (U) De satte Guds ark på en ny vagn och hämtade den från Abinadabs hus på höjden. Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde den nya vagnen. 4 Så förde de Guds ark bort från Abinadabs hus på höjden, och Ahjo gick framför arken. 5 David och hela Israels hus dansade och gladde sig inför Herrens ansikte med alla slags instrument av cypressträ, med harpor, lyror, tamburiner, skallror och cymbaler.
6 Men när de kom till Nakons tröskplats räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, eftersom oxarna snavade. 7 (V) Då upptändes Herrens vrede mot Ussa. Gud slog honom där för hans synd[q], och han dog där vid Guds ark. 8 David blev upprörd över att Herren hade brutit ner Ussa.[r] Han kallade platsen Peres-Ussa, och den heter så än i dag.
9 David greps av fruktan för Herren den dagen och sade: ”Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?” 10 (W) Därför ville David inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad utan ställde den i gatiten[s] Obed-Edoms[t] hus. 11 Sedan blev Herrens ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus.
12 (X) Det berättades för kung David att Herren hade välsignat Obed-Edoms hus och allt han ägde på grund av Guds ark. Då gick David och förde ut Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel. 13 (Y) När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade han en tjur och en gödkalv. 14 (Z) Själv dansade David med all kraft inför Herrens ansikte, och David var iklädd en linne-efod[u]. 15 Så hämtade David och hela Israel Herrens ark under jubel och basuners ljud.
16 (AA) När Herrens ark kom in i Davids stad såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herrens ansikte föraktade hon honom i sitt hjärta.
17 (AB) När de hade fört in Herrens ark och ställt den på sin plats mitt i det tält som David hade slagit upp åt den, offrade David brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. 18 (AC) Och när David hade offrat brännoffret och gemenskapsoffret, välsignade han folket i Herren Sebaots namn. 19 Till allt folket, hela skaran av israeliter, både man och kvinna, gav han en brödkaka,[v] en dadelkaka och en druvkaka.[w] Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.
20 När David återvände hem för att välsigna sitt husfolk gick Mikal, Sauls dotter, ut mot honom och sade. ”Hur härlig har inte Israels kung visat sig i dag, när han blottat sig inför ögonen på sina tjänares tjänstekvinnor så som lössläppt folk gör!” 21 Då sade David till Mikal: ”Det var inför Herren, han som har utvalt mig framför din far och hela hans hus och som har insatt mig till furste över Herrens folk Israel. Inför Herren dansade jag och gladde mig. 22 Jag ska bli ännu ringare än detta och förnedrad i egna ögon[x]. Men med tjänstekvinnorna som du talade om, tillsammans med dem ska jag bli ärad.” 23 Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn så länge hon levde.
Guds löfte till David
7 (AD) När kungen nu satt i sitt hus och Herren hade gett honom ro från alla hans fiender runt omkring, 2 (AE) sade han till profeten Natan:[y] ”Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält.” 3 Natan sade till kungen: ”Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, för Herren är med dig.”
4 Men den natten kom Herrens ord till Natan: 5 (AF) ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 6 (AG) Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. 7 Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
8 (AH) Nu ska du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, till att bli furste över mitt folk Israel. 9 Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig, och jag ska göra dig ett stort namn, som de största namnen på jorden. 10 (AI) Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer. Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr, 11 sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender.
Nu förkunnar Herren för dig att Herren ska bygga ett hus[z] åt dig. 12 (AJ) När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling[aa] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. 13 (AK) Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. 14 (AL) Jag ska vara hans far och han ska vara min son. Gör han något orättfärdigt ska jag straffa honom med människors ris och med plågor som drabbar människors barn.[ab] 15 (AM) Men min nåd ska inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig. 16 Ditt hus och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid.”
Davids bön
17 Alla dessa ord och hela denna uppenbarelse talade Natan till David. 18 (AN) Då gick kung David in och satte sig inför Herrens ansikte och sade: ”Vem är jag, Herre Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit? 19 Och ändå var det för lite i dina ögon, Herre Gud.
Nu har du också talat om din tjänares hus i framtiden, och detta till undervisning för människorna, Herre Gud. 20 (AO) Vad ska David säga mera till dig? Du känner din tjänare, Herre Gud. 21 För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och gjort det känt för din tjänare. 22 (AP) Därför är du stor, Herre Gud, för ingen är som du, och det finns ingen annan Gud än du efter allt vi har hört med våra öron. 23 (AQ) Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel, det som Gud själv kom och friköpte åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. 24 Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud.
25 Så uppfyll nu, min Herre och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat. 26 Då ska ditt namn upphöjas för evigt och man ska säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Så ska din tjänare Davids hus bestå inför dig. 27 För du, Herre Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag ska bygga dig ett hus. Därför har din tjänare funnit frimodighet att be denna bön till dig.
28 Och nu, Herre Gud, du är Gud, och dina ord är sanning, och du har lovat din tjänare detta goda. 29 Var nu god och välsigna din tjänares hus så att det blir kvar inför dig för evigt. För du, Herre Gud, har talat, och genom din välsignelse ska din tjänares hus bli välsignat för evigt.”
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation