Beginning
Resan till Jerusalem
21 När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån vidare till Patara. 2 Där fann vi ett skepp som skulle till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. 3 Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus där lasten skulle lossas. 4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de åt Paulus att inte fortsätta upp till Jerusalem. 5 (A) Men när dagarna hade gått bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. 6 Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de återvände hem till sitt.
7 Efter Tyrus kom vi till Ptolemais[a] där sjöresan tog slut. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. 8 (B) Nästa dag fortsatte vi och kom till Caesarea. Där gick vi hem till evangelisten Filippus[b], som var en av de sju[c], och stannade hos honom. 9 Han hade fyra ogifta döttrar som profeterade.
10 (C) När vi hade varit där i flera dagar kom en profet som hette Agabus ner från Judeen. 11 (D) Han kom fram till oss, tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer." 12 (E) När vi hörde det, vädjade både vi och de som bodde på platsen till Paulus att han inte skulle gå upp till Jerusalem. 13 Då svarade han: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också dö i Jerusalem för Herren Jesu namn." 14 (F) När han inte lät sig övertalas, lugnade vi oss och sade: "Ske Herrens vilja."
15 Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och påbörjade resan upp till Jerusalem. 16 Några av lärjungarna från Caesarea följde också med, och de tog oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal lärjunge[d] som vi skulle vara gäster hos.
Paulus anländer till Jerusalem
17 Så kom vi till Jerusalem, och bröderna tog emot oss med glädje. 18 (G) Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob[e], och dit kom också alla de äldste. 19 (H) Han hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete. 20 (I) När de hörde det, prisade de Gud.
Sedan sade de till honom: "Du ser, broder, att det finns tiotusentals bland judarna som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. 21 (J) Nu har de hört sägas att du lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. 22 Vad gör vi nu? De får säkert höra att du har kommit.
23 (K) Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte[f]. 24 Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv står fast vid lagen och håller den. 25 (L) Men när det gäller hedningar som kommit till tro, har vi skrivit och bestämt att de ska hålla sig borta från kött offrat till avgudar, från blod, kött av kvävda djur och sexuell omoral."
26 (M) Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem.
Paulus fängslas
27 När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom 28 (N) och skrek: "Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag och denna plats. Och nu har han till och med tagit in greker i templet[g] och orenat denna heliga plats!" 29 (O) De hade nämligen sett Trofimus från Efesos ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. 30 Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
31 Medan de försökte döda honom, fick garnisonens befälhavare rapport om att Jerusalem var i uppror. 32 Han tog då genast soldater och befäl och ryckte ut mot dem. Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.
33 Befälhavaren steg då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla bojor[h]. Sedan frågade han vem han var och vad han hade gjort. 34 (P) Några i folkmassan skrek ett, andra något annat. Då han i kaoset inte kunde få klart besked befallde han att Paulus skulle föras till fästningen[i]. 35 När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, 36 (Q) för de följde efter och skrek: "Bort med honom!"
37 Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! 38 Då är du inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och fick med sig de fyratusen knivmännen[j] ut i öknen?" 39 Paulus svarade: "Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."
40 Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:
Paulus tal till folket
22 (R) "Bröder och fäder! Hör vad jag nu har att säga er till mitt försvar." 2 När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det ännu tystare. Och han fortsatte: 3 (S) "Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. 4 Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna[k] i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.
6 (T) Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. 7 Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? 8 Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. 9 De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten[l] som talade till mig. 10 Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.
11 Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. 12 (U) En viss Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, 13 kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.[m]
14 (V) Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. 15 Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. 16 (W) Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.
17 (X) När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning. 18 Jag såg honom, och han sade till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. 19 Jag sade: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. 20 (Y) Och när ditt vittne[n] Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. 21 (Z) Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna."
Paulus hos befälhavaren
22 (AA) Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" 23 De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.
24 Befälhavaren beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp[o], så att man fick veta varför de skrek så mot honom. 25 (AB) När de hade sträckt ut honom för piskan[p], sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare[q] som inte ens är dömd för något?"
26 Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!" 27 Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." 28 Befälhavaren sade: "Jag fick betala[r] en stor summa pengar för det medborgarskapet." Paulus svarade: "Men jag är född med det[s]." 29 De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.
30 Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
Paulus inför Stora rådet
23 (AC) Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete intill denna dag." 2 (AD) Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid honom att slå Paulus över munnen. 3 (AE) Men Paulus sade till honom: "Gud ska slå dig[t], din vitkalkade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen[u] när du befaller att de ska slå mig." 4 De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" 5 Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna."[v]
6 (AF) Paulus visste[w] att en del av dem var saddukeer och de andra fariseer, så han ropade i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här inför rätta." 7 När han sade detta blev det strid mellan fariseerna och saddukeerna[x], och de församlade splittrades i två läger. 8 (Saddukeerna lär nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna erkänner allt detta.) 9 (AG) Det blev ett väldigt ropande, och några av de skriftlärda från fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat till honom?"
10 Striden blev så häftig att befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, och han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. 11 (AH) På natten stod Herren hos honom och sade: "Var frimodig! Så som du vittnat om mig i Jerusalem, måste du vittna även i Rom."
Sammansvärjningen mot Paulus
12 (AI) När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Det var mer än fyrtio man som var med i den sammansvärjningen. 14 De gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. 15 Nu kan ni tillsammans med Rådet meddela befälhavaren att han ska skicka ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Vi står redo att döda honom innan han kommer fram."
16 Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. 17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." 18 Officeren tog med honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig."
19 Befälhavaren tog hans hand, gick avsides med honom och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" 20 Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare. 21 Men låt dem inte övertala dig, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har svurit en ed att varken äta eller dricka förrän de dödat honom, och nu står de och väntar på att du ska säga ja till deras begäran."
22 Befälhavaren skickade i väg den unge mannen med uppmaningen: "Tala inte om för någon att du har avslöjat det här för mig."
Paulus förs till Caesarea
23 Därefter kallade han till sig två av sina officerare och befallde dem: "Gör tvåhundra soldater redo att gå till Caesarea i kväll vid niotiden, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare[y]. 24 Skaffa riddjur också, och låt Paulus sitta upp så att han kommer oskadd till ståthållaren Felix[z]." 25 Och han skrev ett brev med följande innehåll:
26 Claudius Lysias hälsar den högt ärade ståthållaren Felix. 27 (AJ) Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom när jag kom med min trupp och befriade honom. Jag hade fått reda på att han var romersk medborgare. 28 (AK) Eftersom jag ville veta vad de anklagade honom för, förde jag ner honom till deras Stora råd. 29 (AL) Då fann jag att anklagelserna gällde tvistefrågor i deras lag och att han inte var anklagad för något som ger dödsstraff eller fängelse. 30 När jag sedan blev underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sände jag honom genast till dig. Jag har också uppmanat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.
31 Soldaterna tog då med sig Paulus enligt ordern de fått och förde honom under natten till Antipatris[aa]. 32 Nästa dag lät de ryttarna fortsätta med honom och återvände själva till fästningen. 33 Ryttarna kom till Caesarea, lämnade fram brevet till ståthållaren och överlämnade Paulus till honom. 34 Felix läste det och frågade från vilken provins han var. När han fick veta att han var från Kilikien, 35 sade han: "Jag ska höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation