Beginning
Petrus rapport om hedningarnas ställning
11 Apostlarna och bröderna i hela Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 2 När Petrus kom upp till Jerusalem, började de omskurna att angripa honom. 3 De sade: "Du har besökt oomskurna män och ätit tillsammans med dem." 4 Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: 5 "Jag befann mig i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Något som liknade en stor linneduk kom ner. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. 6 När jag noga såg efter, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. 7 Jag hörde också en röst som sade till mig: Stig upp, Petrus, slakta och ät! 8 Jag svarade: Nej, nej, Herre! Något oheligt eller orent har aldrig kommit i min mun. 9 För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent. 10 Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.
11 Och se, just då stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Cesarea. 12 Anden sade till mig att jag skulle följa med dem utan att tveka.[a] De sex bröderna här följde också med mig, och vi gick in i mannens hus. 13 Han berättade för oss, hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit den Simon som kallas Petrus. 14 Han skall tala till dig, och genom de orden skall du bli frälst, du och hela din familj. 15 Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden. 16 Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas i den helige Ande. 17 Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?" 18 När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: "Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv."
Evangelium kommer till hednavärlden
19 De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar. 20 Men bland dem fanns några män från Cypern och Cyrene, och när de kom till Antiokia började de tala också till grekerna[b] och predika evangeliet om Herren Jesus. 21 Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. 22 Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. 23 När han kom dit och såg vad Guds nåd hade uträttat, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. 24 Barnabas var en god man, uppfylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara människor fördes till Herren. 25 Han begav sig därefter till Tarsus för att söka upp Saulus. 26 Han fann honom och tog honom med sig till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.
27 Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. 28 En av dem som hette Agabus trädde fram, och genom Anden förutsade han att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. - Den kom också under Claudius regering. - 29 Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde till hjälp åt bröderna som bodde i Judeen. 30 Detta gjorde de också, och de sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.
Petrus fängslas och blir räddad
12 Vid den tiden lät kung Herodes[c] gripa och misshandla några i församlingen. 2 Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. 3 När han såg att detta vann bifall hos judarna, fortsatte han och lät gripa också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4 Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom. Efter påsken ville han ställa honom inför folket. 5 Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom.
6 Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7 Och se, en Herrens ängel stod där, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från Petrus händer, 8 och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna." Petrus gjorde det, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." 9 Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn. 10 De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig."
12 Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. 15 De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta detta för Jakob[d] och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats. 18 På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? 19 När så Herodes skickade bud efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort. Därefter lämnade han Judeen och for ner till Cesarea och uppehöll sig där.
Herodes död
20 Herodes hyste motvilja mot invånarna i Tyrus och Sidon. Gemensamt uppvaktade de kungen, och sedan de fått hans kammarherre Blastus på sin sida, bad de om fred. De var nämligen helt beroende av kungens område för sin försörjning. 21 På utsatt dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem. 22 Då ropade folket: "En guds röst är detta, inte en människas!" 23 Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.
SAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA (Kap 13:4-14:28)
Barnabas och Saulus sänds ut från Antiokia
24 Guds ord hade framgång och spreds alltmer. 25 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag[e] i Jerusalem, vände de tillbaka och tog med sig Johannes som kallades Markus.
13 I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare, Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Cyrene, Manaen, fosterbror[f] till landsfursten Herodes,[g] samt Saulus. 2 När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till." 3 Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem.
På Cypern
4 Sedan de hade blivit utsända av den helige Ande, for de ner till Seleucia, och därifrån seglade de till Cypern. 5 De kom till Salamis och predikade Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes[h] som medhjälpare. 6 Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus. 7 Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8 Men Elymas, trollkarlen - det är vad hans namn betyder - gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro. 9 Saulus som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom 10 och sade: "Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? 11 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen." I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. 12 När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära.
I Antiokia i Pisidien
13 Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. 15 Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." 16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna! 17 Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder, och han tog hand om sitt folk,[i] när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, 18 och under fyrtio år bar han dem[j] i öknen. 19 Han utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. 20 Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22 Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt. 23 Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. 24 Innan Jesus trädde fram, hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 Och när Johannes stod vid slutet av sitt lopp, sade han: Det ni tror att jag är, det är jag inte. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värd att knyta upp sandalerna på.
26 Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud, till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. 27 Ty Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat. 28 Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom. 29 Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet[k] och lade honom i en grav. 30 Men Gud uppväckte honom från de döda, 31 och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. 32 Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, 33 det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. [l] 34 Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. [m] 35 Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige se förgängelsen. [n] 36 När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. 37 Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen. 38 Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, 39 och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. 40 Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er:
41 Se, ni föraktare, häpna och gå under: en gärning utför jag i era dagar,
en gärning som ni aldrig kommer att tro, när man berättar den för er".[o]
42 När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala om detta för dem. 43 Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd.
44 Följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. 45 När judarna fick se allt folket, fylldes de av avund och hånade Paulus och sade emot honom när han predikade. 46 Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. 47 Ty så har Herren befallt oss:
Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna,
för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns."[p]
48 När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. 49 Och Herrens ord spreds över hela området.
50 Men judarna hetsade upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. 51 Då skakade de dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium. 52 Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln