Beginning

Svårigheter vid bygget

4 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna ² och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?" ³ Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den."

⁴ Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar. ⁵ Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

⁶ Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat.

⁷ Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade. ⁸ De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. ⁹ Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

¹⁰ Men Juda sade:

¹¹ Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" ¹² De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att dra oss tillbaka till dem. ¹³ Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning, med svärd, spjut och bågar. ¹⁴ Sedan jag hade besett allt, steg jag upp och sade till de förnämsta, till föreståndarna och till det övriga folket: "Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

¹⁵ När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. ¹⁶ Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet, medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. ¹⁷ De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet. ¹⁸ De som byggde hade var och en svärdet bundet vid höften medan de arbetade. Och bredvid mig stod en basunblåsare. ¹⁹ Jag sade till de förnäma männen, till föreståndarna och till det övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt, och vi är spridda längs muren, långt ifrån varandra. ²⁰ Var ni än hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss. Vår Gud skall strida för oss!"

²¹ Så utförde vi vårt arbete, med hälften av folket beväpnade med spjut, från morgonrodnadens uppgång till dess att stjärnorna kom fram. ²² Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en skall stanna över natten inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." ²³ Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som höll vakt hos mig kom ur kläderna. Var och en hade sitt vapen hos sig, likaså vatten.

Förtryck av de fattiga

5 Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder. ² Några sade: "Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi har något att äta och kan överleva." ³ Andra sade: "Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta för att få säd att stilla vår hunger med." ⁴ Andra åter sade: "Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten åt kungen. ⁵ Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Ja, några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer."

⁶ Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade. ⁷ Jag överlade med mig själv och förebrådde de förnäma männen och föreståndarna, och sade till dem: "Det är ocker ni bedriver mot era bröder!" Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem. ⁸ Jag sade till dem: "Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder, som var sålda åt hednafolken. Skall nu ni sälja era egna bröder? Eller skall de sälja sig åt oss?" De teg och kunde inte svara ett ord. ⁹ Jag sade: "Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss? ¹⁰ Också jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran. ¹¹ Lämna redan idag tillbaka till dem deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och tag inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem." ¹² De svarade: "Vi skall ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi skall göra som du har sagt." Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat. ¹³ Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: "Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han skall bli utskakad och berövad allt." Och hela församlingen sade: "Amen!", och de prisade Herren. Därefter gjorde folket som de hade lovat.

Nehemjas uppoffringar för byggnadsarbetet

¹⁴ Ända från den dag då jag utsågs till ståthållare över dem i Juda land, från kung Artasastas tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år, åt varken jag eller mina bröder den mat som en ståthållare har rätt till. ¹⁵ Tidigare ståthållare, de som var före mig, hade lagt bördor på folket och tagit mat och vin av dem och dessutom fyrtio siklar silver. Även deras tjänare uppträdde som herrar mot folket. Men så gjorde inte jag, för jag fruktade Gud. ¹⁶ Jag fortsatte också att arbeta på muren, och vi köpte oss ingen åker, och alla mina tjänare tog del i arbetet där. ¹⁷ Och vid mitt bord åt etthundrafemtio man av judarna och deras föreståndare, förutom de som kom till oss från folken runt omkring. ¹⁸ Varje dag tillagades på min bekostnad en oxe, sex utsökta får och dessutom fåglar. Var tionde dag skaffades en mängd vin av olika sorter. Ändå krävde jag inte att få ut det underhåll som ståthållaren hade rätt till, eftersom arbetet tyngde folket så hårt. ¹⁹ Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo.

Onda planer mot Nehemja

6 Sanballat och Tobia, araben Gesem och våra andra fiender fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns någon spricka i den, fast jag vid den tiden ännu inte hade satt in dörrar i portarna. ² Då sände Sanballat och Gesem bud till mig och lät säga: "Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal." De tänkte göra mig något ont. ³ Men jag skickade bud till dem och lät säga: "Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om jag lämnar det och kommer ner till er." ⁴ Samma budskap sände de till mig fyra gånger, men varje gång gav jag dem samma svar. ⁵ En femte gång sände Sanballat mig samma budskap. Nu hade hans tjänare ett öppet brev i sin hand. ⁶ I brevet stod skrivet: "Det går ett rykte bland hednafolken, och Gasmu säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Man säger också att du skall bli deras kung. ⁷ Du lär också ha insatt profeter som skall utropa och förkunna i Jerusalem att du är kung i Juda. Eftersom detta kommer att omtalas för kungen, bör du komma så att vi får rådgöra med varandra." ⁸ Men jag sände bud till honom och svarade: "Ingenting av det du säger har skett, utan det är dina egna påhitt." ⁹ De ville nämligen alla skrämma oss och tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbete, det blir aldrig färdigt.

Men nu, styrk du mina händer!

¹⁰ Jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: "Låt oss träffas i Guds hus, i templet, och stänga igen templets dörrar, ty de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt." ¹¹ Men jag svarade: "Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet och ändå bli vid liv? Nej, jag går inte dit." ¹² Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom utan att han uttalat denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom. ¹³ Han var lejd för att jag skulle bli skrämd och göra som han sade och därmed synda. Så ville de ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig. ¹⁴ Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.

Avslutningen på arbetet

¹⁵ Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar. ¹⁶ När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det, kände de sig helt vanmäktiga. De förstod att detta arbete var vår Guds verk. ¹⁷ Vid denna tid sände också de förnäma männen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem. ¹⁸ Ty många i Juda var genom ed förbundna med honom eftersom han var svärson till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son. ¹⁹ De brukade också inför mig tala gott om honom, och det jag sade förde de vidare till honom. Och Tobia sände brev för att skrämma mig.