Beginning

Is-Boset mördas

4 Då Sauls son^[a] hörde att Abner var död i Hebron, förlorade han allt sitt mod, och hela Israel var skräckslaget. ² Men Sauls son hade två män till befälhavare för sina plundringståg, den ene hette Baana och den andre Rekab. De var söner till Rimmon från Beerot, av Benjamins barn - för också Beerot räknades till Benjamin. ³ Men beerotiterna flydde till Gittajim och bodde sedan där som främlingar, vilket de gör än i dag.

⁴ Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år när nyheten om Saul och Jonatan kom från Jisreel och hans sköterska tog honom och flydde. Men under hennes skyndsamma flykt föll han och blev halt. Han hette Mefiboset.

⁵ Beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana kom nu till Is-Bosets hus då det var som hetast på dagen och Is-Boset låg och vilade middag. ⁶ Under förevändning att hämta vete tog de sig ända in i det inre av huset. Så stack de honom i magen. Därefter undkom Rekab och hans bror Baana. ⁷ De kom alltså in i huset när Is-Boset låg på sin bädd i sovkammaren. De stack ihjäl honom och högg av honom huvudet. Därefter tog de hans huvud och färdades genom Hedmarken hela natten. ⁸ De förde Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, här är Is-Bosets huvud, sonen till din fiende Saul, som försökte ta ditt liv. Herren har i dag gett min herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande."

Mördarna straffas av David

⁹ Men David svarade Rekab och hans bror Baana, söner till beerotiten Rimmon: "Så sant Herren lever, han som har befriat mig ur all nöd: ¹⁰ Den som kom med bud till mig och sade: Se, nu är Saul död, och trodde sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och döda i Siklag. Det var den lön jag gav honom för hans glädjebud! ¹¹ Hur mycket mer skall jag inte nu, när ogudaktiga män har dödat en rättfärdig man i hans eget hus på hans säng, utkräva hans blod av er hand och utrota er från jorden!"

¹² På Davids befallning dödade hans unga män dem, högg av deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Is-Bosets huvud tog de och lade i Abners grav i Hebron.

David blir kung över hela Israel

5 Sedan kom alla Israels stammar till David i Hebron och sade: "Vi är av samma kött och blod som du. ² Redan för länge sedan, ännu medan Saul var kung över oss, var det du som var ledare och anförare för Israel. Till dig har Herren sagt: Du skall vara herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara furste över Israel." ³ När alla de äldste i Israel kom till kungen i Hebron, slöt kung David förbund med dem i Hebron inför Herren. Och de smorde David till kung över Israel. ⁴ David var trettio år när han blev kung, och han regerade i fyrtio år. ⁵ I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och Juda.

David erövrar Jerusalem

⁶ Kungen och hans män tågade nu mot Jerusalem och jebusiterna som bodde där i landet. Dessa sade till David: "Hit in kommer du inte, till och med blinda och halta skall driva bort dig." De tänkte: David kan inte komma hit in. ⁷ Men David intog Sions borg, det vill säga Davids stad.

⁸ På den dagen sade David: "Den som slår jebusiterna skall genom vattentunneln nå fram till dessa halta och blinda som Davids själ hatar." Därför brukar man säga: "Ingen blind eller halt skall komma in i huset."

⁹ Och David slog sig ner på borgen och kallade den Davids stad. Där byggde han runt omkring, från Millo och vidare inåt. ¹⁰ David blev allt mäktigare, och Herren, härskarornas Gud, var med honom.

¹¹ Hiram, kungen i Tyrus, skickade sändebud till David med cederträ och med timmermän och stenhuggare, och de byggde ett hus åt David. ¹² Och David märkte att Herren hade befäst honom som kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungadöme för sitt folk Israels skull.

¹³ David tog sig ännu fler bihustrur och hustrur från Jerusalem sedan han hade lämnat Hebron, och ännu fler söner och döttrar föddes åt David. ¹⁴ Detta är namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo, ¹⁵ Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia, ¹⁶ Elisama, Eljada och Elifelet.

David besegrar filisteerna

¹⁷ När filisteerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, drog de alla upp för att söka efter David. När David hörde detta, gick han ner till borgen. ¹⁸ Sedan filisteerna hade kommit fram spred de sig i Refaimdalen. ¹⁹ Då frågade David Herren: "Skall jag dra upp mot filisteerna? Skall du då ge dem i min hand?" Herren svarade David: "Drag upp! Jag skall ge filisteerna i din hand."

²⁰ Så kom David till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. Han sade: " Herren har brutit ner^[b] mina fiender inför mig, så som vatten bryter fram." Därav fick platsen namnet Baal-Perasim. ²¹ Filisteerna övergav där sina avgudabilder, och David och hans män förde bort dem.

²² Men filisteerna drog upp än en gång och spred sig i Refaimdalen. ²³ När David då frågade Herren, svarade han: "Du skall inte dra dit upp. Gå runt dem bakifrån och kom över dem från det håll där bakaträden står. ²⁴ Så snart du hör ljudet av ett marscherande i bakaträdens toppar, skall du genast rycka fram, ty då har Herren dragit ut framför dig för att slå filisteernas här." ²⁵ Och David gjorde som Herren hade befallt honom. Han slog filisteerna och förföljde dem från Geba ända till Gezer.

Guds ark förs till Jerusalem

6 Åter samlade David alla de utvalda i Israel, trettiotusen man. ² David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk från Baale-Juda för att därifrån föra upp Guds ark som hade uppkallats efter Namnet, namnet Herren Sebaot, honom som tronar på keruberna. ³ De satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort från Abinadabs hus på höjden, och Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde den nya vagnen. ⁴ Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och Ahjo gick framför arken. ⁵ David och hela Israels hus dansade och gladde sig inför Herrens ansikte med alla slags instrument av cypressträ, med harpor, psaltare, pukor, skallror och cymbaler.

⁶ Men när de kom till Nakons tröskplats, räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, ty oxarna snavade. ⁷ Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för hans försyndelse. Och han dog där vid Guds ark. ⁸ David blev upprörd över att Herren hade brutit ner Ussa.^[c] Han kallade det stället Peres-Ussa, som det heter än i dag.

⁹ David greps av fruktan för Herren på den dagen och sade: "Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?" ¹⁰ Därför ville David inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad utan lät ställa den i gatiten Obed-Edoms hus. ¹¹ Sedan blev Herrens ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus.

¹² Det blev berättat för kung David att Herren hade välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han ägde, för Guds arks skull. Då gick David och förde Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel. ¹³ När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt, offrade han en tjur och en gödkalv. ¹⁴ Själv dansade David med all kraft inför Herrens ansikte, och David var iklädd en linne-efod. ¹⁵ Så hämtade David och hela Israel Herrens ark dit upp under jubel och basuners ljud.

¹⁶ När Herrens ark kom in i Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herrens ansikte, föraktade hon honom i sitt hjärta.

¹⁷ När de hade fört in Herrens ark och ställt den på dess plats mitt i det tält som David hade slagit upp åt den, offrade David brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. ¹⁸ Och när David hade offrat brännoffret och gemenskapsoffret, välsignade han folket i Herren Sebaots namn. ¹⁹ Åt allt folket, hela skaran av israeliter, både man och kvinna, gav han en kaka bröd, en dadelkaka och en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.

²⁰ När David återvände hem för att välsigna sitt husfolk, gick Mikal, Sauls dotter, ut mot honom och sade. "Hur härlig har inte Israels konung visat sig i dag, då han blottat sig inför ögonen på sina tjänares slavkvinnor, så som lössläppt folk gör!" ²¹ Då sade David till Mikal: "Det var inför Herren, han som har utvalt mig framför din far och hela hans hus och som har insatt mig till furste över Herrens folk Israel, ja, inför Herren dansade och gladde jag mig. ²² Jag skall bli ännu ringare än detta och förnedrad i egna ögon. Men med slavkvinnorna som du talade om, tillsammans med dem skall jag bli ärad."

²³ Och Mikal, Sauls dotter, fick inte några barn så länge hon levde.

Guds löfte till David

7 När kungen satt i sitt hus, sedan Herren hade givit honom ro för alla hans fiender runt omkring, ² sade han till profeten Natan: "Se, jag bor i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält." ³ Natan sade till kungen: "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, ty Herren är med dig."

⁴ Men den natten kom Herrens ord till Natan: ⁵ "Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? ⁶ Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten, ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. ⁷ Har jag någonsin, var jag än flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda inom Israels stammar, någon som jag förordnat till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ? ⁸ Nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk Israel. ⁹ Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig och jag skall göra dig ett stort namn, likt de största namnen på jorden. ¹⁰ Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där utan att vidare oroas. Onda människor skall inte mer förtrycka det, som det skedde förr, ¹¹ alltifrån den dag då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag skall låta dig få ro för alla dina fiender.

Nu förkunnar Herren för dig att Herren skall bygga ett hus åt dig. ¹² När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. ¹³ Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. ¹⁴ Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Om han gör något orättfärdigt skall jag straffa honom med ris, så som människor brukar, och med plågor som drabbar människors barn. ¹⁵ Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig. ¹⁶ Ditt hus och ditt kungadöme skall bestå inför mig till evig tid, ja, din tron skall vara befäst för evig tid."

Davids bön

¹⁷ Helt enligt dessa ord och denna uppenbarelse talade Natan till David. ¹⁸ Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens ansikte och sade: "Vem är jag, Herre, Herre, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit? ¹⁹ Och ändå var detta för litet i dina ögon, Herre, Herre. Du har också talat om din tjänares hus långt fram i tiden, och detta till undervisning för människorna, Herre, Herre. ²⁰ Vad skall nu David säga mera till dig? Du känner din tjänare, Herre, Herre. ²¹ För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och gjort det känt för din tjänare. ²² Därför är du stor, Herre Herre, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finns utom dig efter allt vad vi har hört med våra öron. ²³ Finns det ett enda folk på jorden likt ditt folk Israel, som Gud själv kom för att friköpa åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk, som du har friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. ²⁴ Du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud. ²⁵ Så uppfyll nu, min Herre och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat. ²⁶ Då skall ditt namn vara stort till evig tid så att man skall säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig. ²⁷ Ty du, Herre Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag skall bygga dig ett hus. Därför har din tjänare fått frimodighet att be till dig denna bön. ²⁸ Och nu, Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning, och du har lovat din tjänare detta goda. ²⁹ Må det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus, så att det blir kvar för evigt inför dig. Ty du Herre, Herre, har talat, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bli välsignat för evigt."