Beginning

David i filisteernas här

28 Vid den tiden samlade fili- steerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Akish sade till David: "Du vet väl att du med dina män måste dra ut med mig i krig." ² David svarade Akish: "Då skall du själv få se vad din tjänare kan uträtta." "Då så", svarade Akish, "du skall bli min livvakt för alltid."

Saul hos andebesvärjerskan i En-Dor

³ Samuel var nu död och hela Israel hade hållit dödsklagan över honom. De hade begravt honom i hans egen stad, i Rama. Och Saul hade drivit ut andebesvärjare och spåmän ur landet.

⁴ Filisteerna samlades och kom och slog läger vid Sunem. Då samlade också Saul hela Israel och de slog läger på Gilboa. ⁵ Men när Saul såg filisteernas läger blev han rädd och greps av stor fruktan. ⁶ Saul bad Herren om råd, men Herren svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter. ⁷ Då sade Saul till sina tjänare: "Sök upp en andebesvärjerska åt mig, så skall jag gå till henne och fråga henne." Hans tjänare svarade: "Det finns en andebesvärjerska i En-Dor."

⁸ Och Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. "Spå åt mig genom anden", sade han, "och mana upp åt mig den jag säger dig." ⁹ Men kvinnan sade till honom: "Du vet själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv för att döda mig?" ¹⁰ Då svor Saul henne en ed vid Herren och sade: "Så sant Herren lever, i denna sak skall ingen skuld drabba dig."

¹¹ Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." ¹² Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." ¹³ Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." ¹⁴ Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig.

¹⁵ Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." ¹⁶ Samuel svarade: "Varför frågar du mig, när Herren har vikit ifrån dig och blivit din fiende? ¹⁷ Herren har gjort vad han har sagt genom mig: Herren har ryckt riket ur din hand och gett det åt en annan, åt David. ¹⁸ Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte lät Amalek känna hans brinnande vrede, har Herren nu gjort dig detta. ¹⁹ Herren skall ge både dig och Israel i filisteernas hand, och i morgon skall du och dina söner vara hos mig. Ja, också Israels läger skall Herren ge i filisteernas hand."

²⁰ Då föll Saul genast raklång till jorden i förfäran över Samuels ord. Han var också helt kraftlös, eftersom han inte hade ätit någonting på ett helt dygn. ²¹ Kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg hur förskräckt han var, sade hon till honom: "Se, din tjänarinna gjorde som du sade. Jag riskerade mitt liv och gjorde vad du bad mig om. ²² Så lyssna nu också du till vad din tjänarinna har att säga: Låt mig sätta fram lite mat åt dig, så att du kan äta och hämta krafter innan du går din väg." ²³ Men han vägrade och sade: "Jag vill inte äta." Då bad både hans tjänare och kvinnan honom så enträget att han lyssnade till dem. Han reste sig upp från marken och satte sig på bädden. ²⁴ Kvinnan hade en gödd kalv i huset och den slaktade hon nu i all hast. Därefter tog hon mjöl och knådade det och bakade osyrat bröd av det. ²⁵ Sedan satte hon fram det åt Saul och hans tjänare, och de åt. Därefter reste de sig och gick samma natt sin väg.

David visas bort av filisteernas hövdingar

29 Filisteerna samlade nu alla sina härar i Afek, medan israeliterna hade slagit läger vid källan i Jisreel. ² Filisteernas furstar tågade fram med avdelningar på hundra och tusen man, och David och hans män tågade fram sist tillsammans med Akish. ³ Då sade filisteernas furstar: "Vad har dessa hebreer här att göra?" Men Akish svarade dem: "Det här är David, den israelitiske kungen Sauls tjänare. Han har nu varit hos mig mer än ett år och jag har inte funnit något ont hos honom från den dag han gick över till mig ända till nu." ⁴ Då blev filisteernas furstar förargade på honom och sade till honom: "Låt den där mannen vända tillbaka till den plats du har anvisat honom. Han får inte dra ut i strid med oss, han kan ju under striden bli vår motståndare. På vad sätt skulle han bättre kunna glädja sin herre än genom dessa mäns huvuden? ⁵ Är det inte den David som man under dansen sjöng om:

⁶ Då kallade Akish till sig David och sade till honom: "Så sant Herren lever, du är en hederlig man och att du går ut och in här hos mig i lägret gläder mig, för jag har inte funnit något ont hos dig från den dag du kom till mig ända till denna dag. Men furstarna ser inte på dig med blida ögon. ⁷ Vänd därför nu tillbaka och gå i frid, så att du inte gör något som filisteernas furstar ogillar." ⁸ "Vad har jag då gjort?" frågade David. "Vad har du funnit hos din tjänare från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag inte får gå ut och strida mot min herre konungens fiender?" ⁹ Akish svarade David: "Jag vet, du är lika god i mina ögon som en Guds ängel. Men filisteernas furstar säger: Han får inte dra ut i strid med oss. ¹⁰ Stig därför nu upp tidigt i morgon tillsammans med din herres tjänare, som har kommit hit med dig, och när ni har stigit upp i morgon, bör ni ge er i väg så snart det blir ljust.

¹¹ Då steg David tidigt upp tillsammans med sina män för att på morgonen vända tillbaka till filisteernas land. Men filisteerna drog upp till Jisreel.

David strider mot amalekiterna

30 När David tillsammans med sina män kom till Siklag på tredje dagen hade amalekiterna trängt in i Negev och in i Siklag. De hade intagit Siklag och bränt upp det i eld. ² Kvinnorna som var därinne, både små och stora, hade de fört bort som fångar, men de hade inte dödat någon. De hade sedan givit sig av. ³ När David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld och att deras hustrur tillsammans med deras söner och döttrar var bortförda som fångar, ⁴ brast han och hans män ut i gråt, och de grät till dess de inte orkade gråta mer. ⁵ Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals änka, hade också tagits tillfånga.

⁶ David kom i stor fara, ty folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. ⁷ David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: "Bär hit efoden till mig." Då bar Ebjatar fram efoden till David. ⁸ David frågade Herren: "Skall jag jaga ifatt denna rövarskara? Kan jag hinna upp den?" Herren svarade honom: "Jaga ifatt den, ty du skall hinna upp den och befria alla." ⁹ Då gav sig David i väg med sina sexhundra man, och de kom till bäcken Besor, där en del av dem tvingades stanna kvar. ¹⁰ David fortsatte förföljelsen med fyrahundra man, ty tvåhundra man stannade. De var för trötta för att gå över bäcken Besor.

¹¹ Ute på fältet fann de en egyptier, som de tog med sig till David. När de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka ¹² och dessutom givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livsanden tillbaka till honom. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit. ¹³ "Vem tillhör du och varifrån är du?" frågade David honom. "Jag är en egyptisk pojke, tjänare åt en amalekitisk man", svarade han. "Men min herre övergav mig för tre dagar sedan, för jag blev sjuk. ¹⁴ Vi hade trängt in i den del av Negev som tillhör kereteerna och i det område som tillhör Juda och i den del av Negev som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld." ¹⁵ David frågade honom: "Vill du föra mig ner till denna rövarskara?" Han svarade: "Om du lovar mig med ed vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, så skall jag föra dig ner till denna rövarskara."

¹⁶ Så förde han honom ner dit, och de låg kringspridda överallt på marken och åt och drack och roade sig med allt det stora byte de hade tagit ur filisteernas land och ur Juda land. ¹⁷ Ända från skymningen till aftonen dagen därpå höll David på med att slå ner dem. Ingen enda av dem kom undan, utom fyrahundra tjänare som satt upp på kamelerna och flydde. ¹⁸ Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit. Han räddade också sina båda hustrur. ¹⁹ Ingen saknades, varken liten eller stor, inte någons son eller dotter, inte heller något av bytet eller något annat av det som de hade tagit med sig. Allt förde David tillbaka. ²⁰ David tog också alla får och nötboskap, och dessa drev man framför den övriga boskapen och ropade: "Detta är Davids byte."

²¹ När David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gick dessa för att möta David och det folk som han hade med sig. Då gick David fram till folket och hälsade dem. ²² Men alla onda och illvilliga män bland dem som hade följt med David tog till orda och sade: "Eftersom dessa inte följde med oss, skall vi inte ge dem något av bytet som vi har räddat. Var och en av dem får bara ta med sig sin hustru och sina barn och gå sin väg." ²³ Men David svarade: "Så skall ni inte göra, mina bröder, med det som Herren har gett oss. Han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara som kom över oss. ²⁴ Och vem vill lyssna på er i fråga om detta? Nej, sådan deras lott är som drar ut i striden, sådan skall deras lott vara som stannar vid trossen. De skall dela lika." ²⁵ Så blev det från den dagen och i fortsättningen, ty David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag.

²⁶ När David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, och lät säga: "Se, detta är en gåva till er av bytet från Herrens fiender." ²⁷ Han sände gåvor till dem i Betel, i Ramot i Negev, gåvor till dem i Jattir, ²⁸ i Aroer, i Sifamot, i Estemoa, ²⁹ i Rakal, i jerachmeeliternas städer, i keniternas städer, ³⁰ i Horma, i Bor-Ashan, i Atak, ³¹ i Hebron, ja, till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring.

Sauls och hans söners död

31 Filisteerna stred mot Israel och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa. ² Filisteerna ansatte häftigt Saul och hans söner och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Sua. ³ När striden hårdnade omkring Saul och bågskyttarna fann honom, blev han svårt sårad av skyttarna. ⁴ Han sade till sin vapenbärare: "Drag ut ditt svärd och genomborra mig, så att inte dessa oomskurna kommer och genomborrar mig och skymfar mig." Men hans vapenbärare ville inte, för han var mycket rädd. Då tog Saul själv svärdet och störtade sig på det. ⁵ När vapenbäraren såg att Saul var död, störtade också han sig på sitt svärd och följde honom i döden. ⁶ Saul och hans tre söner, hans vapenbärare och alla hans män dog på samma dag. ⁷ När israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan såg att Israels män hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde. Sedan kom filisteerna och bosatte sig i dem.

⁸ Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna och fann då Saul och hans tre söner, där de låg fallna på berget Gilboa. ⁹ De högg av Sauls huvud och tog hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land, och de förkunnade den goda nyheten i sitt avgudahus och för folket. ¹⁰ De lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på Bet-Shans mur.

¹¹ När invånarna i Jabesh i Gilead hörde vad filisteerna hade gjort med Saul, ¹² bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från Bet-Shans mur och begav sig sedan till Jabesh och brände dem där. ¹³ Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar.