Book of Common Prayer
80 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm.
2 Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans.
3 Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning.
4 Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
5 HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön?
6 Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått.
7 Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss.
8 Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
9 Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det.
10 Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet.
11 Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor;
12 det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden.
13 Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav?
14 Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav.
15 Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd.
16 Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig.
17 Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de.
18 Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig.
19 Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.
20 HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
77 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
3 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
4 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.
5 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
6 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
7 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
8 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
9 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
10 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.
11 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
12 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
13 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
14 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
15 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
16 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.
17 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
18 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
19 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
20 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.
21 Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.
79 En psalm av Asaf. Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel, de hava gjort Jerusalem till en stenhop.
2 De hava givit dina tjänares kroppar till mat åt himmelens fåglar, dina frommas kött åt markens djur.
3 De hava utgjutit deras blod såsom vatten, runt omkring Jerusalem, och ingen fanns, som begrov dem.
4 Vi hava blivit till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.
5 Huru länge, o HERRE, skall du så oavlåtligen vredgas, huru länge skall din nitälskan brinna såsom eld?
6 Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som ej känna dig, och över de riken som icke åkalla ditt namn.
7 Ty de hava uppätit Jakob, och hans boning hava de förött.
8 Tänk ej, oss till men, på förfädernas missgärningar, låt din barmhärtighet snarligen komma oss till mötes, ty vi äro i stort elände.
9 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; rädda oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.
10 Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?» Låt det inför våra ögon bliva kunnigt på hedningarna huru du hämnas dina tjänares utgjutna blod.
11 Låt de fångnas klagan komma inför ditt ansikte, låt efter din arms väldighet dödens barn bliva vid liv.
12 Och giv våra grannar sjufalt tillbaka i deras sköte den smädelse varmed de hava smädat dig, Herre.
13 Men vi som äro ditt folk och får i din hjord, vi vilja tacka dig evinnerligen, vi vilja förtälja ditt lov från släkte till släkte.
9 Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina huvuden.
2 Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar.
3 Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin Gud.
4 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst till HERREN, sin Gud.
5 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja sade: »Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet. Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov och pris.
6 Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och allt vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid liv; och himmelens härskara tillbeder dig.
7 Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
8 Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas, hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är rättfärdig.
9 Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet.
10 Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.
11 Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom stenar, i väldiga vatten.
12 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå.
13 Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och bud.
14 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar och lag genom din tjänare Mose.
15 Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat giva åt dem.
16 Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de icke hörde på dina bud.
17 De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet; och du övergav dem icke.
18 Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig skyldiga till stora hädelser,
19 så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den väg de skulle gå.
20 Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade.
21 I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem; deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.
22 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan
23 Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen, och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att de skulle komma dit och taga det i besittning.
24 Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de ville.
25 Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar, vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna goda.
18 Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.
2 Och han ropade med stark röst och sade: »Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.
3 Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»
4 Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
5 Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.
6 Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk vari hon har iskänkt.
7 Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt hjärta: 'Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg',
8 därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne: död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud, han som har dömt henne.
15 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade:
2 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.»
3 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull?
4 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
5 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder.
6 I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
7 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:
8 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
9 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»
10 Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån.
11 Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.»
12 Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?»
13 Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.
14 Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.»
15 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.»
16 Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd?
17 Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång?
18 Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan.
19 Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.
20 Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.»