Book of Common Prayer
Psalm 120
Bön om hjälp mot lögnare
1 En vallfartssång.
Jag ropar till Herren i min nöd
och han svarar mig.
2 Herre, rädda min själ från lögnaktiga läppar,
från falska tungor.
3 Vad skall han ge dig,
ja, vad mer skall han ge dig,
du falska tunga?
4 En krigares skarpa pilar
och glödande ginstkol.
5 Ve mig som bor i Mesheks land
och bland Kedars hyddor!
6 Länge har min själ bott
bland dem som hatar friden.
7 Jag vill ha frid,
men säger jag ett ord,
är de redo till strid.
Psalm 121
Hjälpen finns hos Herren
1 En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen.
Varifrån skall min hjälp komma?
2 Min hjälp kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
3 Inte skall han låta din fot vackla,
inte slumrar han som bevarar dig.
4 Nej, han som bevarar Israel,
han slumrar inte, han sover inte.
5 Herren bevarar dig,
Herren är ditt skydd
på din högra sida.
6 Solen skall inte skada dig om dagen,
och inte månen om natten.
7 Herren skall bevara dig från allt ont,
han skall bevara din själ.
8 Herren skall bevara din utgång och din ingång
från nu och till evig tid.
Psalm 122
Glädjen över att gå till Herrens hus
1 En vallfartssång av David.
Jag blev glad när man sade till mig:
"Vi skall gå till Herrens hus."
2 Våra fötter fick träda in
i dina portar, Jerusalem,
3 Jerusalem, du välbyggda stad
där hus sluter sig till hus,
4 dit stammarna drar upp, Herrens stammar,
som ett vittnesbörd för Israel
att Herrens namn skall prisas.
5 Ty där står domarsäten,
troner för Davids hus.
6 Önska Jerusalem frid!
Må det gå dem väl som älskar dig.
7 Må frid råda inom dina murar,
välgång i dina palats.
8 För mina bröders och vänners skull
vill jag önska dig frid.
9 För Herrens, vår Guds, hus skull
vill jag söka ditt goda.
Psalm 123
Med blicken på Guds nåd
1 En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till dig,
du som bor i himlen.
2 Som en tjänares ögon ser på sin herres hand,
som en tjänarinnas ögon på sin frus hand,
så ser våra ögon upp till Herren, vår Gud,
till dess att han ger oss sin nåd.
3 Var oss nådig, Herre, var oss nådig.
ty vi har fått utstå mycket förakt.
4 Vi har fått utstå de säkras hån
och de högmodigas förakt.
Psalm 124
Tacksägelse för befrielse ur stor nöd
1 En vallfartssång av David.
Om Herren inte varit med oss
- så skall Israel säga -
2 om Herren inte varit med oss
när människor reste sig upp mot oss,
3 då hade de slukat oss levande
när deras vrede upptändes mot oss,
4 då hade vattnen dränkt oss,
strömmen sköljt över oss,
5 ja, då hade de väldiga vattenmassorna
sköljt över oss.
6 Lovad vare Herren,
som inte gav oss till rov åt deras tänder.
7 Vår själ kom undan som en fågel
ur fågelfängarens snara,
snaran gick sönder
och vi kom undan.
8 Vår hjälp är i Herrens namn,
hans som har gjort himmel och jord.
Psalm 125
Herren beskyddar sitt folk
1 En vallfartssång.
De som förtröstar på Herren är som Sions berg.
Det rubbas inte, det står kvar för evigt.
2 Jerusalem omges av berg,
och Herren omger sitt folk
från nu och till evig tid.
3 Ogudaktighetens spira skall inte vila
över de rättfärdigas arvslott,
för att de rättfärdiga inte skall räcka ut
sina händer till orättfärdighet.
4 Gör gott, Herre, mot de goda,
mot dem som har uppriktiga hjärtan.
5 Men dem som viker av på krokiga vägar
skall Herren föra bort
tillsammans med ogärningsmännen.
Frid över Israel!
Psalm 126
Från tårar till jubel
1 En vallfartssång.
När Herren gjorde slut på Sions fångenskap,
då var vi som drömmande.
2 Då fylldes vår mun med skratt
och vår tunga med jubel.
Då sade man bland hednafolken:
" Herren har gjort stora ting med dem."
3 Ja, Herren har gjort stora ting med oss,
och vi är glada.
4 Herre, låt våra fångar komma åter
liksom strömmarna i Negev.
5 De som sår med tårar
skall skörda med jubel.
6 Gråtande går de ut och bär sitt utsäde.
Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar.
Psalm 127
På Herrens välsignelse beror allt
1 En vallfartssång av Salomo.
Om inte Herren bygger huset
är arbetarnas möda förgäves.
Om inte Herren bevarar staden
vakar väktaren förgäves.
2 Förgäves stiger ni tidigt upp
och går sent till vila
för att äta det bröd ni slitit för.
Detta ger han åt sina vänner
medan de sover.
3 Se, barn är en Herrens gåva,
livsfrukt en lön.
4 Som pilar i en hjältes hand
är söner man får vid unga år.
5 Lycklig den man
vars koger är fyllt med dem.
De kommer inte på skam
när de går till rätta med fiender i porten.
Josia blir kung i Juda
22 Josia var åtta år när han blev kung, och han regerade trettioett år[a] i Jerusalem. Hans mor hette Jedida och hon var dotter till Adaja från Boskat. 2 Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och vandrade i allt på sin fader Davids väg och vek inte av vare sig till höger eller till vänster.
Lagboken blir återfunnen
3 I sitt artonde regeringsår sände kung Josia i väg skrivaren Safan, son till Asalja, Mesullams son, till Herrens hus och sade: 4 "Gå upp till översteprästen Hilkia och befall honom att göra i ordning de pengar som har kommit in till Herrens hus och som vakterna vid ingången samlat in från folket. 5 Han skall överlämna dem åt de män som tjänstgör som tillsyningsmän vid Herrens hus, och dessa skall ge dem åt de män som arbetar vid Herrens hus för att rusta upp det som är förfallet på huset, 6 nämligen åt timmermännen, byggnadsarbetarna och murarna. Pengarna skall även användas till att köpa in trävirke och huggen sten för att rusta upp huset. 7 Men de skall inte behöva redovisa de pengar de fått, utan de skall få handla på heder och tro.
8 Då sade översteprästen Hilkia till skrivaren Safan: "Jag har funnit lagboken i Herrens hus." Hilkia gav boken åt Safan och han läste den. 9 Därefter gick sekreteraren Safan in till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: "Dina tjänare har tömt ut de pengar som fanns i templet och har överlämnat dem åt de män som tjänstgör som tillsyningsmän vid Herrens hus." 10 Skrivaren Safan sade också till kungen: "Prästen Hilkia har gett mig en bok." Och Safan läste den för kungen.
11 När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. 12 Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Safan och Asaja, kungens tjänare, och sade: 13 "Gå och fråga Herren för mig och för folket, ja, för hela Juda, om det som står i denna bok, som man nu har funnit. Ty Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss."
Kvinnan i församlingen
2 Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er.
Rätt nattvardsfirande
17 När jag nu ger dessa föreskrifter berömmer jag er inte,[a] eftersom era sammankomster är mer till skada än till nytta. 18 Först och främst hör jag att det förekommer stridigheter bland er, när ni möts i församlingen, och delvis tror jag att det är så. 19 Partier måste finnas bland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet. 20 När ni nu samlas, kan inte Herrens måltid[b] hållas. 21 Vid måltiden tar genast var och en för sig av sin egen mat, så att den ene är hungrig, den andre berusad. 22 Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har? Vad skall jag då säga till er? Skall jag berömma er? Nej, för detta berömmer jag er inte.
Jesus botar en lam man
9 Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad.[a] 2 Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." 3 Några skriftlärda tänkte: "Han hädar." 4 Jesus såg deras tankar och sade: "Varför tänker ni så ont i era hjärtan? 5 Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? 6 Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder." Sedan sade han till den lame: "Stig upp, ta din bädd och gå hem!" 7 Då steg mannen upp och gick hem. 8 När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor.[b]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln