Book of Common Prayer
106 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»
21 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans moder hette Hefsi-Ba.
2 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3 Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
4 Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»
5 Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till HERRENS hus.
6 Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
7 Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo: »Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid
8 Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag som min tjänare Mose har givit dem.»
9 Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels barn.
10 Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:
11 »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit också Juda att synda,
12 därför säger HERREN, Israels Gud, så: 'Se, jag skall låta en sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.
13 Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre som jag brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.
14 Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte för alla sina fiender --
15 detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut ur Egypten ända till denna dag.'»
16 Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet, att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den andra -- detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.
17 Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
18 Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård. Och hans son Amon blev konung efter honom.
14 Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.
15 Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor; själva mån I döma om det som jag säger.
16 Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke det en delaktighet av Kristi kropp?
17 Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.
18 Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren delaktiga i altaret?
19 Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är någonting, eller att en avgud är någonting?
20 Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen hava någon gemenskap med de onda andarna.
21 I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk; I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars bord.
22 Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?
23 »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt uppbygger.
24 Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.
25 Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.
26 Ty »jorden är Herrens, och allt vad därpå är».
27 Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.
28 Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken till känna, och för samvetets skull --
29 jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?
30 Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva smädad för det som jag tackar Gud för?
31 Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära.
32 Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling;
33 varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta. 11:1. elektroniska utgåvan.
11 Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi. Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet Kvinnan må icke vid gudstjänsten uppträda med ohöljt huvud. Herrens måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.
28 När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där. Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den vägen fram.
29 Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?»
30 Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.
31 Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut oss så låt oss fara in i svinhjorden.»
32 Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför branten ned i sjön och omkom i vattnet.
33 Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden, omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de besatta.
34 Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras område.