Book of Common Prayer
Psalm 66
Tacksägelse och lovsång
1 För sångmästaren, en sång, en psalm.
Höj jubel till Gud, alla länder!
2 Lovsjung hans namns ära,
ge honom ära och pris.
3 Säg till Gud:
Hur förunderliga är ej dina gärningar!
Så stor är din makt
att dina fiender kryper för dig.
4 Alla länder skall tillbe och lovsjunga dig,
de skall lovsjunga ditt namn. Sela.
5 Kom och se vad Gud har gjort,
gärningar som väcker förundran bland människors barn.
6 Han förvandlade havet till torrt land,
de gick till fots genom vattnen.
Där gladdes vi över honom.
7 Genom sin makt härskar han för evigt,
hans ögon ger akt på hednafolken.
De upproriska skall inte kunna resa sig. Sela.
8 Prisa, ni folk, vår Gud,
låt hans lov ljuda högt,
9 ty han har givit vår själ liv,
han har inte låtit vår fot vackla.
10 Väl prövade du oss, Gud,
du luttrade oss som silver luttras.
11 Du lät oss fastna i nätet,
du lade en tung börda på vår rygg.
12 Du lät människor fara fram över vårt huvud,
vi gick genom eld och vatten.
Men du förde oss ut och gav oss överflöd.
13 Jag kommer till ditt hus med brännoffer,
jag vill infria mina löften till dig,
14 löften som kom över mina läppar
och som min mun talade när jag var i nöd.
15 Brännoffer av feta djur vill jag bära fram till dig
tillsammans med röken från baggar.
Jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.
16 Kom och hör, alla ni som fruktar Gud,
jag vill låta er veta
vad han har gjort för min själ.
17 Till honom ropade jag med min mun
och lovsång var på min tunga.
18 Hade jag haft onda avsikter i mitt hjärta
skulle Herren inte ha hört mig.
19 Men nu har Gud hört mig,
han har lyssnat till min bön.
20 Välsignad vare Gud,
som inte har förkastat min bön
eller tagit sin nåd ifrån mig!
Psalm 67
Önskan om Guds välsignelse
1 För sångmästaren, med stränginstrument. En psalm, en sång.
2 Må Gud vara oss nådig och välsigna oss.
Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela,
3 så att man på jorden lär känna dina vägar,
bland alla hednafolk din frälsning.
4 Folken må tacka dig, Gud,
alla folk må tacka dig.
5 Folkslagen må glädja sig och jubla,
ty du dömer folken rätt
och leder folkslagen på jorden. Sela.
6 Folken må tacka dig, Gud,
alla folk må tacka dig.
7 Jorden ger sin gröda,
och Gud, vår Gud, välsignar oss.
8 Må Gud välsigna oss
och må alla jordens ändar frukta honom.
Psalm 19
Guds uppenbarelse i skapelsen och i Ordet
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Himlarna vittnar om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,
4 utan tal och utan ord,
deras röst hörs inte.
5 De når ut över hela jorden,
deras ord når till världens ände.
Åt solen har han gjort en hydda i dem,
6 den är som en brudgum som går ut ur sin kammare,
den gläder sig som en hjälte att löpa sin bana.
7 Den går upp vid himlens ena ände
och går sin kretsgång till den andra.
Ingenting undgår dess hetta.
8 Herrens undervisning är fullkomlig,
den ger själen nytt liv.
Herrens vittnesbörd är sant,
det gör enkla människor visa.
9 Herrens befallningar är rätta,
de ger glädje åt hjärtat.
Hans bud är klart,
det upplyser ögonen.
10 Herrens fruktan är ren,
den består i evighet.
Herrens domslut är sanna,
de är alla rättfärdiga.
11 De är dyrbarare än guld,
än mängder av fint guld.
De är sötare än honung,
än renaste honung.
12 Genom dem blir din tjänare varnad,
den som följer dem får stor lön.
13 Vem märker själv hur ofta han felar?
Förlåt mig mina hemliga brister.
14 Bevara också din tjänare för fräcka människor,
låt dem inte ha makt över mig,
så blir jag fullkomlig
och fri från svår överträdelse.
15 Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig,
Herre, min klippa och min återlösare.
Psalm 46
Gud är vår borg
1 För sångmästaren. En sång av Koras söner till alamót.[a]
2 Gud är vår tillflykt och vår starkhet,
en hjälp i nöden, väl beprövad.
3 Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar
och bergen störtar ner i havsdjupet,
4 om än havets vågor brusar och svallar,
så att bergen bävar vid dess uppror. Sela.
5 En ström går fram med flöden som ger glädje åt Guds stad,
åt den Högstes heliga boning.
6 Gud bor där inne, den vacklar inte,
Gud hjälper den när morgonen gryr.
7 Hednafolken larmar, riken vacklar,
han låter sin röst höras,
då smälter jorden.
8 Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela.
9 Kom och skåda Herrens verk!
Gärningar som väcker häpnad[b] gör han på jorden.
10 Han stillar strider över hela jorden,
bågen bryter han sönder och bräcker spjutet,
vagnarna bränner han upp i eld.
11 "Bli stilla och besinna att jag är Gud,
upphöjd bland hednafolken,
upphöjd på jorden."
12 Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela.
Hosea blir Israels sista kung
17 I Ahas, Juda kungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son, kung i Samaria över Israel och regerade i nio år.[a] 2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, men ändå inte som de israelitiska kungar som varit före honom. 3 Den assyriske kungen Salmaneser[b] drog upp mot honom och Hosea tvingades underkasta sig och ge honom gåvor. 4 Men kungen i Assyrien upptäckte att Hosea hade börjat en sammansvärjning. Han skickade nämligen sändebud till So, kungen i Egypten, och betalade inte som förut varje år skatt till kungen i Assyrien. Då lät denne spärra in honom och hålla honom bunden i fängelse.
Samaria faller
5 Kungen i Assyrien drog upp mot hela landet. Han tågade upp mot Samaria och belägrade det i tre år. 6 I Hoseas nionde regeringsår intog kungen i Assyrien Samaria och förde bort Israel till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer.
7 Detta skedde på grund av att Israels barn hade syndat mot Herren, sin Gud, som hade fört dem upp ur Egyptens land undan faraos, den egyptiske kungens, hand och att de hade tillbett andra gudar. 8 De hade också levt efter sederna hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn, men också efter de seder som Israels kungar hade infört. 9 Israels barn hade i hemlighet gjort sådant som inte var rätt mot Herren, sin Gud. De hade byggt sig offerhöjder i alla sina städer, vid väktartornen såväl som i de befästa städerna. 10 De hade rest stoder och aseror åt sig på alla höga kullar och under alla gröna träd. 11 Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, på samma sätt som de folk som Herren hade drivit bort för dem. De hade gjort det som var ont och därigenom uppväckt Herrens vrede. 12 De hade tjänat eländiga avgudar, fastän Herren hade sagt till dem: "Ni skall inte göra så."
13 Herren hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: "Vänd om från era onda vägar och håll mina bud och stadgar enligt hela den lag som jag gav era fäder och som jag sände till er genom mina tjänare profeterna." 14 Men de hörde inte utan var hårdnackade som sina fäder, som inte trodde på Herren, sin Gud. 15 De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fäder och de förordningar som han hade givit dem. De följde förgängliga avgudar och uppfylldes av det förgängliga liksom folken omkring dem, fastän Herren hade förbjudit dem att göra som dessa. 16 De övergav Herrens, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna bilder i form av två kalvar. De gjorde också aseror åt sig och tillbad himlens hela härskara och tjänade Baal. 17 De lät sina söner och döttrar gå genom eld och bedrev spådom och trolldom. De sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon och uppväckte därmed hans vrede. 18 Därför blev också Herren mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att endast Juda stam blev kvar.
36 I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita - översatt heter det Dorkas.[a] Hon gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga. 37 Men under de dagarna blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. 38 Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!" 39 Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40 Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. 41 Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde. 42 Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.[b]
Jesu första lärjungar
5 En gång när Jesus stod vid sjön Gennesaret och folket trängde sig inpå honom för att höra Guds ord, 2 fick han se två båtar ligga vid stranden. De som fiskade hade lämnat dem och höll på att skölja näten. 3 Jesus steg då i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut lite från land. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. 4 När han hade slutat tala, sade han till Simon: "Far ut på djupt vatten och lägg ut era nät till fångst." 5 Simon svarade: "Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten." 6 De gjorde så och fångade en så stor mängd fisk att näten höll på att gå sönder. 7 Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa dem. Och de kom och fyllde båda båtarna, så att de var nära att sjunka.
8 När Simon Petrus såg det, föll han ner för Jesus och sade: "Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa." 9 Ty han och alla som var med honom hade slagits med häpnad över den fångst de hade fått, 10 också Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som fiskade i lag med Simon. Men Jesus sade till Simon: "Frukta inte. Härefter skall du fånga människor." 11 Och de drog upp båtarna på land, lämnade allt och följde honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln