Book of Common Prayer
Zajin
49 Tänk på ordet till din tjänare,
ty du har givit mig hopp.
50 Det är min tröst i mitt lidande
att ditt ord håller mig vid liv.
51 De fräcka hånar mig ständigt,
men jag viker ej från din undervisning.
52 Jag tänker på dina domslut i gången tid, Herre,
och jag blir tröstad.
53 Glödande vrede kommer över mig
för de ogudaktigas skull,
därför att de överger din undervisning.
54 Dina stadgar är lovsånger för mig
i det hus där jag bor.
55 Jag tänker om natten på ditt namn, Herre,
jag ger akt på din undervisning.
56 Det har förunnats mig
att akta på dina befallningar.
Heth
57 Du är min del, Herre,
jag har sagt att jag vill hålla dina ord.
58 Av hela mitt hjärta bönfaller jag inför dig:
Var mig nådig enligt ditt ord!
59 Jag ger akt på var jag går
och vänder mina fötter till dina vittnesbörd.
60 Jag skyndar mig och dröjer inte
att hålla dina bud.
61 De ogudaktigas snaror omger mig,
men jag glömmer ej din undervisning.
62 Mitt i natten stiger jag upp för att tacka dig
för dina rättfärdiga domslut.
63 Jag sluter mig till alla som fruktar dig,
till dem som håller dina befallningar.
64 Din nåd, Herre, uppfyller jorden,
lär mig dina stadgar.
Teth
65 Du gör gott mot din tjänare, Herre,
enligt ditt ord.
66 Lär mig gott förstånd och kunskap,
ty jag litar på dina bud.
67 Innan jag fick lida for jag vilse,
men nu tar jag vara på ditt ord.
68 Du är god och gör det goda,
lär mig dina stadgar.
69 De fräcka ljuger om mig,
men jag vill av allt hjärta
ta dina befallningar i akt.
70 Deras hjärtan är okänsliga som fett,
men jag har min glädje i din undervisning.
71 Det gjorde mig gott att bli tillrättavisad,
så att jag fick lära mig dina stadgar.
72 Din muns undervisning är bättre för mig
än tusentals stycken guld och silver.
Psalm 49
De rikas framgång är kort
1 För sångmästaren, en psalm av Koras söner.
2 Hör detta, alla folk,
lyssna, alla ni som lever i världen,
3 både hög och låg,
rik och fattig.
4 Min mun skall tala visdom,
mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
5 Jag vill böja mitt öra till visdomsord,
tyda mitt gåtfulla tal
till toner från lyran.
6 Varför skulle jag frukta under olyckans dagar,
när mina förföljares ondska omger mig?
7 De litar på sina ägodelar
och berömmer sig av sin stora rikedom.
8 Men sin broder kan ingen friköpa,
eller ge Gud lösepenning för honom.
9 För dyr är lösen för hans själ
och kan ej betalas till evig tid,
10 så att han skulle få leva för alltid
och inte se förgängelsen.
11 Ty man ser att de visa dör,
att dårar och oförnuftiga går under liksom de
och måste lämna sina ägodelar åt andra.
12 De tror att deras hus skall bestå för evigt,
deras boningar från släkte till släkte.
De uppkallar jordagods efter sina namn,
13 men mitt i sin härlighet
har en människa ingen beständighet,
hon är lik djuren som förgås.
14 Så går det dem som förtröstar på sig själva
och deras efterföljare som gläder sig åt deras ord. Sela.
15 Som en fårhjord drivs de ner i dödsriket,
döden blir deras herde.
De rättfärdiga skall råda över dem när morgonen gryr.
Deras gestalt förtärs av dödsriket,
de får ingen upphöjd boning.
16 Men Gud skall friköpa min själ
från dödsrikets våld,
han skall ta emot mig. Sela.
17 Frukta inte när en man blir rik,
när hans hus växer till i härlighet.
18 Av allt detta får han ingenting med sig vid sin död,
hans härlighet följer honom ej dit ner.
19 Om han än prisar sig välsignad under sitt liv,
om man än berömmer dig när du gör dig goda dagar,
20 så skall hans själ gå till sina fäder,
till dem som aldrig mer ser ljuset.
21 En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd,
är lik boskapen som förgås.
Psalm 53
De gudlösas dårskap
1 För sångmästaren, till mahalát,[a] en sång av David.
2 Dåren säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och avskyvärda är deras gärningar,
ingen finns som gör det goda.
3 Gud blickar ner från himlen
på människors barn
för att se om det finns någon förståndig,
någon som söker Gud.
4 Alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
5 Förstår de ingenting,
alla dessa ogärningsmän,
som äter mitt folk som om de åt bröd
och som inte åkallar Gud?
6 Där grips de av förfäran
men ingenting finns att frukta,
ty Gud skingrar deras ben
när de lägrar sig mot dig.
Du låter dem komma på skam,
ty Gud har förkastat dem.
7 O att det från Sion kom frälsning för Israel!
När Gud gör slut på sitt folks fångenskap,
då skall Jakob jubla, Israel glädja sig.
Elia vid bäcken Kerit
17 Tisbiten Elia, som förut hade uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant Herren, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det."
2 Och Herrens ord kom till honom: 3 "Gå bort härifrån och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordan. 4 Du skall dricka ur bäcken och jag har befallt korparna att ge dig att äta där."
5 Då gick han bort och gjorde som Herren hade befallt. Han gick till bäcken Kerit öster om Jordan och stannade där. 6 Korparna kom till honom med bröd och kött på morgonen och med bröd och kött på aftonen, och han drack ur bäcken. 7 Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det inte regnade i landet.
Elia och änkan i Sarefat
8 Då kom Herrens ord till Elia. Han sade: 9 "Stig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta." 10 Han steg upp och gick till Sarefat. När han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne: "Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka." 11 När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: "Tag också med dig en bit bröd åt mig." 12 Men hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi skall äta det och sedan dö."
13 Då sade Elia till henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. 14 Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden." 15 Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk. 16 Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.
17 En tid därefter blev kvinnans, hans värdinnas, son sjuk. Han blev så svårt sjuk att han till slut inte längre andades. 18 Då sade hon till Elia: "Vad har du med mig att göra du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?" 19 Men han sade till henne: "Ge mig din son." Han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i rummet ovanpå där han bodde och lade honom på sin säng. 20 Och han ropade till Herren och sade: " Herre, min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son dör?" 21 Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: " Herre, min Gud, låt denne pojkes själ komma tillbaka in i honom." 22 Herren hörde Elias röst, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. 23 Elia tog pojken och bar honom från rummet ovanpå ner i huset och gav honom åt hans mor och sade: "Se, din son lever." 24 Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning."
Genom ödmjukhet till upphöjelse
2 Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, 2 gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. 3 Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4 Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. 5 Var så till sinnes som Kristus Jesus var.
6 Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron
som Gud såsom segerbyte[a]
7 utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt
då han blev människa. Han som till det yttre
var som en människa
8 ödmjukade sig och blev lydig ända till döden
- döden på korset.
9 Därför har också Gud upphöjt honom över allting
och gett honom namnet över alla namn,
10 för att i Jesu namn alla knän skall böja sig,
i himlen och på jorden och under jorden,
11 och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herren.[b]
De visa männen
2 När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid,[a] se, då kom visa män[b] från Östern till Jerusalem 2 och frågade: "Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom." 3 När kung Herodes hörde det, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. 4 Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda[c] och frågade ut dem, var Messias skulle födas. 5 De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty så är skrivet genom profeten: 6 Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel." [d]
7 Då kallade Herodes i hemlighet till sig de visa männen och frågade ut dem om när stjärnan hade visat sig. 8 Sedan skickade han dem till Betlehem och sade: "Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det." 9 De lyssnade till kungen och begav sig i väg. Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. 10 När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. 11 Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra.[e] 12 Och sedan de i en dröm hade blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln