Book of Common Prayer
31 För sångmästaren; en psalm av David.
2 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.
3 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.
4 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.
5 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.
6 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.
8 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden
9 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.
10 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.
11 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.
12 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.
13 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
14 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.
15 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»
16 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.
18 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket.
19 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.
20 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!
21 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.
22 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!
23 Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.
24 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.
25 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.
35 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
26 Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
27 Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det blottade stället på sin fader Davids stad.
28 Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det arbete som ålåg Josefs hus.
29 Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro ensamma på fältet.
30 Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och ryckte sönder den i tolv stycken.
31 Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
32 den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur alla Israels stammar.
33 Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom, Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom hans fader David gjorde.
34 Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket, utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever, för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han höll mina bud och stadgar.
35 Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt dig, nämligen de tio stammarna.
36 En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
37 Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
38 Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande, såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt dig. --
39 Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke för alltid.»
40 Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och han stannade i Egypten till Salomos död.
41 Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
42 Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio år.
43 Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter honom.
13 Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år och driva handel och skaffa oss vinning» --
14 I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv? En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
15 I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola vi göra det, eller det.»
16 Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan stortalighet är ond.
17 Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det, för honom bliver detta till synd.
5 Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som skall komma över eder.
2 Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal;
3 edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna.
4 Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron.
5 I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar; I haven gött eder av hjärtans lust »på eder slaktedag».
6 I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han står eder icke emot.
22 Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder huvudskalleplatsen).
23 Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke emot det.
24 Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig, genom att kasta lott om vad var och en skulle få.
25 Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.
26 Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas konung.»
27 Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.
28 29 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp det igen inom tre dagar'!
30 Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»
31 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde, begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa.
32 Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro korsfästa med honom smädade honom.