Book of Common Prayer
20 För sångmästaren; en psalm av David.
2 HERREN bönhöre dig på nödens dag, Jakobs Guds namn beskydde dig.
3 Han sände dig hjälp från helgedomen, och stödje dig från Sion.
4 Han tänke på alla dina spisoffer och upptage med välbehag ditt brännoffer. Sela.
5 Han give dig vad ditt hjärta begär och fullborde alla dina rådslag.
6 Må vi få jubla över din seger och i vår Guds namn resa upp baneret; HERREN uppfylle alla dina böner.
7 Nu vet jag att HERREN giver seger åt sin smorde; han svarar honom från sin heliga himmel, genom väldiga gärningar giver hans högra hand seger.
8 De andra prisa vagnar, de prisa hästar, men vi prisa HERRENS, vår Guds, namn.
9 De sjunka ned och falla, men vi resa oss upp och bliva beståndande.
10 HERRE, giv seger; ja, konungen svare oss på den tid då vi ropa.
21 För sångmästaren; en psalm av David.
2 HERRE, över din makt gläder sig konungen; huru fröjdas han icke högeligen över din seger!
3 Vad hans hjärta önskar har du givit honom, och hans läppars begäran har du icke vägrat honom. Sela.
4 Ty du kommer honom till mötes med välsignelser av vad gott är; du sätter på hans huvud en gyllene krona.
5 Han bad dig om liv, och du gav honom det, ett långt liv alltid och evinnerligen.
6 Stor är hans ära genom din seger; majestät och härlighet beskär du honom.
7 Ja, du låter honom bliva till välsignelse evinnerligen; du fröjdar honom med glädje inför ditt ansikte.
8 Ty konungen förtröstar på HERREN, och genom den Högstes nåd skall han icke vackla.
9 Din hand skall nå alla dina fiender; din högra hand skall träffa dem som hata dig.
10 Du skall låta dem känna det såsom i en glödande ugn, när du låter se ditt ansikte. HERREN skall fördärva dem i sin vrede; eld skall förtära dem.
11 Deras livsfrukt skall du utrota från jorden och deras avkomma från människors barn.
12 Ty de ville draga ont över dig; de tänkte ut ränker, men de förmå intet.
13 Nej, du skall driva dem tillbaka; med din båge skall du sikta mot deras anleten.
14 Upphöjd vare du, HERREN, i din makt; vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.
110 Av David; en psalm. HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.»
2 Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender.
3 Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.
4 HERREN har svurit och skall icke ångra sig: »Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.»
5 Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag.
6 Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden.
7 Ur bäcken skall han dricka på vägen; därför skall han upplyfta huvudet.
116 Jag har HERREN kär, ty han hör min röst och mina böner.
2 Ja, han har böjt sitt öra till mig; i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
3 Dödens band omvärvde mig, och dödsrikets ångest grep mig; jag kom i nöd och bedrövelse.
4 Men jag åkallade HERRENS namn: »Ack HERRE, rädda min själ.»
5 HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.
6 HERREN bevarar de enfaldiga; jag var i elände, och han frälste mig.
7 Vänd nu åter till din ro, min själ, ty HERREN har gjort väl mot dig.
8 Ja, du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall;
9 jag skall få vandra inför HERREN i de levandes land.
10 Jag tror, ty därför talar jag, jag som var storligen plågad,
11 jag som måste säga i min ångest: »Alla människor äro lögnaktiga.»
12 Huru skall jag vedergälla HERREN alla hans välgärningar mot mig?
13 Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla HERRENS namn.
14 Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn.
15 Dyrt aktad i HERRENS ögon är hans frommas död.
16 Ack HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänare, din tjänarinnas son; du har lossat mina band.
17 Dig vill jag offra lovets offer, och HERRENS namn vill jag åkalla.
18 Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn,
19 i gårdarna till HERRENS hus, mitt i dig, Jerusalem. Halleluja!
117 Loven HERREN, alla hedningar, prisen honom, alla folk.
2 Ty hans nåd är väldig över oss, och HERRENS sanning varar i evighet. Halleluja!
51 Sedan allt det arbete som konung Salomo lät utföra på HERRENS hus var färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt HERREN: silvret, guldet och kärlen; detta lade han in i skattkamrarna i HERRENS hus.
8 Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung Salomo i Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är Sion.
2 Så församlade sig då till konung Salomo alla Israels män under högtiden i månaden Etanim, det är den sjunde månaden.
3 När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte prästerna upp arken.
4 Och de hämtade HERRENS ark och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla heliga föremål som funnos i tältet; prästerna och leviterna hämtade det ditupp.
5 Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde täljas eller räknas.
6 Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas vingar.
7 Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger ovantill betäcktes av keruberna.
8 Och stängerna voro så långa, att deras ändar väl kunde ses från helgedomen framför koret, men däremot icke voro synliga längre ute. Och de hava blivit kvar där ända till denna dag.
9 I arken fanns intet annat än de två stentavlor som Mose hade lagt ned däri vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.
10 Men när prästerna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn HERRENS hus,
11 så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.
12 Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
13 Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, berett en plats där du må förbliva till evig tid.»
14 Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela församling, under det att Israels hela församling förblev stående.
15 Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han sade:
16 'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara; men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.'
17 Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt HERRENS, Israels Guds, namn;
18 men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att du har detta i sinnet;
19 dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
20 Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds, namn.
21 Och där har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras det förbund som HERREN slöt med våra fäder, när han förde dem ut ur Egyptens land.»
17 Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna; och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem: »Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom fånge.
18 Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.
19 Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra mot mitt folk.
20 Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som jag är bunden med denna kedja.»
21 Då svarade de honom: »Vi hava icke från Judeen mottagit någon skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och berättat eller sagt något ont om dig.
22 Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med gensägelse.
23 Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses' lag och ur profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.
24 Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra trodde icke.
25 Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: »Rätt talade den helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,
26 när han sade: 'Gå åstad och säg till detta folk: Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma.
27 Ty detta folks hjärta har blivit förstockat; och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig'
28 Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning blivit sänd; de skola ock akta därpå.»
30 I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot;
31 och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.
43 Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och de skriftlärde och de äldste.
44 Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och föra bort under säker bevakning.»
45 Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt.
46 Då grepo de Jesus och togo honom fången.
47 Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.
48 Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.
49 Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju fullbordas.»
50 Då övergåvo de honom alla och flydde.
51 Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo de.
52 Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.