Book of Common Prayer
119 Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig, de som vandra efter HERRENS lag.
2 Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söka honom,
3 de som icke göra vad orätt är, utan vandra på hans vägar.
4 Du har givit befallningar, för att de skola hållas med all flit.
5 O att mina vägar vore rätta, så att jag hölle dina stadgar!
6 Då skulle jag icke komma på skam, när jag skådade på alla dina bud.
7 Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta, när jag får lära din rättfärdighets rätter.
8 Dina stadgar vill jag hålla; övergiv mig icke så helt och hållet.
9 Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord.
10 Jag söker dig av allt mitt hjärta; låt mig icke fara vilse från dina bud.
11 Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig.
12 Lovad vare du, HERRE! Lär mig dina stadgar.
13 Med mina läppar förtäljer jag alla din muns rätter.
14 Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg såsom över alla skatter.
15 Jag vill begrunda dina befallningar och skåda på dina stigar.
16 Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord.
17 Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva, då vill jag hålla ditt ord.
18 Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag.
19 Jag är en främling på jorden; fördölj icke dina bud för mig.
20 Min själ är sönderkrossad av ständig trängtan efter dina rätter.
21 Du näpser de fräcka, de förbannade, dem som fara vilse från dina bud.
22 Tag bort ifrån mig smälek och förakt, ty jag tager i akt dina vittnesbörd.
23 Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig, men din tjänare begrundar dina stadgar;
24 ja, dina vittnesbörd äro min lust, de äro mina rådgivare.
12 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.
2 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.
3 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.
4 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,
5 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»
6 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»
7 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.
8 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.
9 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.
13 För sångmästaren; en psalm av David.
2 Huru länge, HERRE; skall du så alldeles förgäta mig? Huru länge skall du fördölja ditt ansikte för mig?
3 Huru länge skall jag bekymras i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Huru länge skall min fiende förhäva sig över mig?
4 Skåda ned, svara mig, HERRE, min Gud; upplys mina ögon, så att jag icke somnar in i döden;
5 på det att min fiende icke må säga: »Jag blev honom övermäktig», och på att mina ovänner ej må fröjda sig, när jag vacklar.
6 Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta fröjde sig över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han har gjort väl mot mig.
14 För sångmästaren; av David. Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras verk; ingen finnes, som gör vad gott är.
2 HERREN skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.
3 Nej, alla äro de avfälliga, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.
4 Hava de då intet fått förnimma, alla dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla HERREN?
5 Jo, där överföll dem förskräckelse -- ty Gud är hos de rättfärdigas släkte.
6 Den betrycktes rådslag mån I söka bringa på skam, HERREN är ju ändå hans tillflykt.
7 Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När HERREN vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.
3 Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
2 Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
3 Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände offereld där.
4 Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo på altaret där.
5 I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
6 Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet, rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på hans tron, såsom ju nu har skett.
7 Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt förstår att vara ledare och anförare.
8 Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt, ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas för sin myckenhets skull.
9 Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
10 Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
11 Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att akta på vad rätt är,
12 se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
13 Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall vara din like.
14 Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig länge leva.»
15 Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.
9 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då
10 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.»
11 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.
12 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.
13 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
14 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
15 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
16 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
17 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.
18 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.
19 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
20 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.
21 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.
22 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
23 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
24 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
25 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.
26 Men på en ö måste vi bliva kastade.»
14 Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid. Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att gripa honom med list och döda honom.
2 De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»
3 Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud.
4 Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra: »Varför skulle denna smörjelse förspillas?
5 Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra silverpenningar och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade hårda ord till henne.
6 Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
7 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid.
8 Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp såsom en tillredelse till min begravning.
9 Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
10 Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till översteprästerna och ville förråda honom åt dem.
11 När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda honom, då lägligt var.