Book of Common Prayer
Psalm 119[a]
Den gudfruktiges tröst i Herrens ord
Alef
1 Saliga är de som vandrar i fullkomlighet,
de som lever efter Herrens undervisning.
2 Saliga är de som tar hans vittnesbörd i akt,
de som av allt hjärta söker honom,
3 de som inte gör det som är orätt
utan vandrar på hans vägar.
4 Du har givit dina befallningar
för att de skall hållas med all kraft.
5 O, att mina vägar vore rätta,
så att jag höll dina stadgar!
6 Då skulle jag inte komma på skam
när jag tänkte på alla dina bud.
7 Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta,
när jag lär känna dina rättfärdiga domslut.
8 Dina stadgar vill jag hålla,
överge mig aldrig!
Beth
9 Hur kan en ung man bevara sitt liv rent?
När han håller sig till ditt ord.
10 Jag söker dig av hela mitt hjärta,
låt mig inte fara vilse från dina bud.
11 Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta
för att jag inte skall synda mot dig.
12 Lovad vare du, Herre!
Lär mig dina stadgar!
13 Med mina läppar förkunnar jag
alla domslut från din mun.
14 Jag jublar över dina vittnesbörds väg
som över stora skatter.
15 Jag vill begrunda dina befallningar
och tänka på dina vägar.
16 Jag har min glädje i dina stadgar,
jag glömmer inte ditt ord.
Gimel
17 Gör väl mot din tjänare, så att jag kan leva
och hålla mig till ditt ord.
18 Öppna mina ögon,
så att jag ser undren i din undervisning.
19 Jag är en främling på jorden,
dölj inte dina bud för mig.
20 Min själ är sönderkrossad
av ständig längtan efter dina domslut.
21 Du straffar de övermodiga, de förbannade,
dem som far vilse från dina bud.
22 Tag bort ifrån mig smälek och förakt,
ty jag tar vara på dina vittnesbörd.
23 Om än furstar sitter och rådslår mot mig
begrundar din tjänare dina stadgar.
24 Dina vittnesbörd är min glädje,
de är mina rådgivare.
Psalm 12
Klagan över den växande ondskan
1 För sångmästaren enligt sheminit. En psalm av David.
2 Fräls, Herre, ty de fromma är borta,
de trofasta har försvunnit från människors barn.
3 De talar lögn, den ene med den andre,
med hala läppar och dubbelt hjärta talar de.
4 Herre, utrota alla hala läppar,
den tunga som talar stora ord.
5 De säger:
"Genom vår tunga är vi starka,
våra läppar hjälper oss,
vem är herre över oss?"
6 "Eftersom de svaga utsätts för våld
och de fattiga klagar,
vill jag nu gripa in", säger Herren,
"jag skall ge frälsning åt den som längtar därefter."
7 Herrens tal är ett rent tal,
likt silver som rinner ner på jorden,
luttrat i degeln, renat sju gånger.
8 Du, Herre, skall bevara dem,
du skall för evigt beskydda dem för detta släkte.
9 Runt omkring drar ogudaktiga fram,
när uselhet prisas av människors barn.
Psalm 13
Under djup ångest
1 För sångmästaren. En psalm av David.
2 Hur länge, Herre, skall du alldeles glömma mig?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?
3 Hur länge skall jag oroas i min själ
och ängslas i mitt hjärta dagligen?
Hur länge skall min fiende triumfera över mig?
4 Se till mig och svara mig, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden.
5 Låt inte min fiende säga:
"Jag blev honom för stark"
och mina ovänner glädja sig när jag vacklar.
6 Jag förtröstar på din nåd,
mitt hjärta jublar över din frälsning.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty han är god mot mig.
Psalm 14
De gudlösas dårskap
1 För sångmästaren, av David.
Dårarna säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och avskyvärda är deras gärningar,
det finns ingen som gör det goda.
2 Herren blickar ner från himlen
på människors barn
för att se om det finns någon förståndig,
någon som söker Gud.
3 Men alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
4 Förstår de ingenting,
alla dessa ogärningsmän,
de som äter mitt folk som om de åt bröd
och som inte åkallar Herren.
5 Där grips de av förfäran,
ty Gud är hos de rättfärdigas släkte.
6 Den betrycktes råd hånar ni,
ty Herren är hans tillflykt.
7 O, att det från Sion kom frälsning för Israel!
När Herren gör slut på sitt folks fångenskap,
då skall Jakob jubla, Israel glädja sig.
Salomo ber om vishet
3 Genom giftermål blev Salomo släkt med farao, kungen i Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo till dess han hade byggt sitt hus färdigt liksom Herrens hus och muren runt omkring Jerusalem. 2 Men folket offrade på höjderna, eftersom ännu inte något hus hade blivit byggt åt Herrens namn. 3 Salomo älskade Herren och följde sin fader Davids stadgar, utom det att han offrade på höjderna och tände rökelse där.
4 Kungen begav sig till Gibeon för att offra, detta var ju den förnämsta offerhöjden, och Salomo offrade ettusen brännoffer på altaret där. 5 I Gibeon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: "Bed mig om det du vill att jag skall ge dig." 6 Salomo svarade: "Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. 7 Du, Herre, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. 8 Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. 9 Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?"
10 Det behagade Herren att Salomo bad om sådant. 11 Gud sade till honom: "Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, 12 se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. 13 Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i alla dina dagar ingen kung skall vara din like. 14 Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din fader David gjorde, då skall jag ge dig ett långt liv."
15 Då vaknade Salomo, och se, det var en dröm. När han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och bar fram brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan ordnade han en fest för alla sina tjänare.
9 Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig - fastedagen[a] var redan förbi - varnade Paulus dem 10 och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade. 12 Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där ville de tillbringa vintern.
Stormen
13 När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. 17 När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret[b] och lät skeppet driva. 18 Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. 22 Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, 24 och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. 26 Men vi måste kastas upp på en ö."
Onda anslag mot Jesus
14 Det var nu två dagar kvar till påsken[a] och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att gripa Jesus med list och döda honom. 2 De sade: "Inte under högtiden, för att det inte skall uppstå oro bland folket."
En kvinna smörjer Jesus
3 När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. 4 Några blev upprörda och sade: "Varför detta slöseri med oljan! 5 Den hade man kunnat sälja för mer än tre hundra denarer och ge åt de fattiga." Och de grälade på henne. 6 Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför oroar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. 7 De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. 8 Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen. 9 Amen säger jag er: Överallt i världen där evangeliet predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Judas förråder Jesus
10 Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att utlämna Jesus åt dem. 11 När de hörde det blev de glada och lovade honom en summa pengar. Sedan sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln