Book of Common Prayer
Psalm 137
Vid Babels floder
1 Vid Babels floder
där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där
hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand glömma att spela.[a]
6 Min tunga må fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem
vara min högsta glädje.
7 Herre, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner
ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig
för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
Psalm 144
Bön om räddning och välsignelse
1 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lärde mina armar att kriga,
mina händer att strida,
2 min nåds Gud och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt,
han som lägger mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är som en vindfläkt,
hennes dagar som en försvinnande skugga.
5 Herre, sänk din himmel och stig ner,
rör vid bergen, så att de ryker.
6 Låt blixtar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem!
7 Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de stora vattnen,
ur främlingarnas hand.
8 Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till dig,
till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 du som ger seger åt kungarna,
du som befriar din tjänare David
från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand.
Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner står i sin ungdom
som högväxta plantor
och våra döttrar som hörnpelare,
uthuggna för palats,
13 när våra lador är fyllda
med förråd på förråd
och våra får förökar sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt på våra utmarker,
14 när våra oxar går med full last,
när ingen rämna har brutits i muren
och ingen tvingas dra ut som fånge,
när inget klagorop hörs på våra gator -
15 saligt är det folk som har det så,
ja, saligt är det folk som har Herren till sin Gud.
Psalm 104
Herrens storhet
1 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
2 Insvept i ljus som i en mantel,
spänner du ut himlen som ett tält.
3 Du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
du far på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på dess fästen,
så att den ej vacklar till evig tid.
6 Med djupet täckte du den som med en klädnad,
upp över bergen stod vattnen.
7 Vid din tillrättavisning flydde de,
för ljudet av ditt dunder tog de till flykten.
8 Berg höjde sig och dalar sänkte sig
på den plats du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida.
Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen tog de sin väg.
11 De vattnar alla markens djur,
vildåsnorna släcker där sin törst.
12 Vid dem bor himlens fåglar,
från trädens grenar höjer de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så låter du bröd komma från jorden
15 och vin som gläder människans hjärta.
Du gör hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker hennes hjärta.
16 Herrens träd blir mättade,
Libanons cedrar, som han planterat.
17 Fåglarna bygger där sina nästen,
hägern har sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna har fått de höga bergen,
klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.
19 Du gjorde månen till att bestämma tider,
solen vet stunden då den skall gå ner.
20 Du sänder mörker och det blir natt,
då kommer alla skogens djur i rörelse.
21 De unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22 Solen går upp, då drar de sig tillbaka
och lägger sig ner i sina hålor.
23 Människan går ut till sin gärning
och arbetar till dess att kvällen kommer.
24 Hur många är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har skapat.
25 Där är havet, det stora och vida,
där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser,
både stora och små.
26 Där går skeppen,
där leker Leviatan som du har skapat.
27 Alla väntar de på dig
att du skall ge dem mat i rätt tid.
28 Du ger dem och de samlar in,
du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor.
29 Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta,
du tar bort deras ande och de dör
och vänder åter till stoft.
30 Du sänder din Ande, då skapas de
och du förnyar jordens ansikte.
31 Må Herrens härlighet vara i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk.
32 Han ser på jorden och den bävar,
han rör vid bergen och de ryker.
33 Jag vill sjunga för Herren
så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud
så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädja mig i Herren.
35 Må syndare försvinna från jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!
Davids sista ord
23 Dessa är Davids sista ord.
Så säger David, Isais son,
så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige sångare:
2 Herrens Ande har talat genom mig,
hans ord är på min tunga.
3 Israels Gud har talat,
Israels klippa har sagt till mig:
"Den som regerar över människor i rättfärdighet,
den som regerar i Guds fruktan,
4 han är lik morgonens ljus
när solen går upp,
en morgon utan moln,
då jorden grönskar genom solsken efter regn."
5 Är det inte så med mitt hus inför Gud?
Han har slutit med mig ett evigt förbund,
i allt ordnat och tryggat.
Ja, all min frälsning
och allt jag begär
låter han växa upp.
6 Men de onda är alla lika bortkastade törnen,
som man ej kan ta i med handen.
7 Den som rör vid dem
rustar sig med järn och med spjutskaft
De måste brännas upp i eld på stället.
13 En gång drog tre av de trettio främsta männen ner och kom vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filisteer hade slagit läger i Refaimdalen. 14 David befann sig då på borgen, medan en filisteisk utpost fanns i Betlehem. 15 David greps av begär och sade: "Om någon ändå ville ge mig vatten att dricka från brunnen vid Betlehems stadsport!" 16 Då bröt sig de tre hjältarna igenom filisteernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog det och bar det till David. Men han ville inte dricka det utan göt ut det för Herren. 17 Han sade: " Herre, aldrig skulle jag göra detta! Skulle jag dricka de mäns blod, som gick ut med fara för sina liv?" Han ville därför inte dricka det.
Sådant hade de tre hjältarna gjort.
Paulus inför kung Agrippa
13 Några dagar senare kom kung Agrippa och Bernice[a] till Cesarea för att besöka Festus. 14 De stannade där i flera dagar, och Festus lade fram Paulus sak inför kungen. "Vi har här en man", sade han, "som Felix har lämnat kvar som fånge. 15 Och när jag var i Jerusalem, framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att få honom dömd. 16 Men jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad människa, förrän hon har stått ansikte mot ansikte med sina anklagare och fått tillfälle att försvara sig mot deras anklagelser. 17 När de så hade kommit hit, uppsköt jag inte saken utan satte mig redan nästa dag på domarsätet och befallde att mannen skulle föras fram. 18 Men när hans anklagare uppträdde, beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade tänkt mig. 19 Vad de anförde mot honom gällde några tvistefrågor som rör deras egen religion och dessutom en viss Jesus som var död men som Paulus påstod var i livet. 20 Och jag visste inte hur jag skulle handla i detta fall, och frågade därför om han ville resa till Jerusalem och där ställas inför rätta. 21 Men då Paulus yrkade på att få bli kvar för att kejsaren skulle avgöra saken, befallde jag att han skulle hållas kvar tills jag kunde skicka honom till kejsaren." 22 Och Agrippa sade till Festus: "Jag skulle också vilja höra den mannen." Festus svarade: "I morgon ska du få höra honom".
23 Nästa dag kom Agrippa och Bernice med pomp och ståt och trädde in i audienssalen tillsammans med befälhavarna och de förnämsta männen i staden. På Festus befallning fördes Paulus in, 24 och Festus sade: "Konung Agrippa och alla ni män som är här tillsammans med oss, ni ser framför er den man som är orsak till att hela skaran av judar har vänt sig till mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte borde få leva längre. 25 Men jag har inte funnit att han har gjort något som förtjänar döden, och då han själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutat att skicka honom dit. 26 Några säkra upplysningar om honom kan jag inte ge när jag skriver till min herre.[b] Därför har jag ställt honom inför er och först och främst inför dig, konung Agrippa, så att jag efter det här förhöret har något att skriva om. 27 Jag kan inte se någon mening med att skicka en fånge utan att ange vad han är anklagad för."
Tiden för templets ödeläggelse
13 När Jesus gick ut från templet, sade en av hans lärjungar till honom: "Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!" 2 Jesus sade till honom: "Du ser dessa stora byggnader. Här skall inte sten lämnas på sten, utan allt kommer att brytas ner."
3 Jesus satt på Oljeberget mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom. Då frågade de: 4 "Säg oss när detta skall ske? Och vad är det för tecken som visar när allt detta till sist kommer att hända?" 5 Jesus sade till dem: "Se till att ingen bedrar er. 6 Många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. 7 När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta. Sådant måste komma, men därmed har slutet ännu inte kommit. 8 Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli jordbävningar på många platser, och det skall uppstå hungersnöd. Detta är början på 'födslovåndorna'.[a]
9 Var på er vakt! Man skall utlämna er åt domstolar och misshandla er i synagogor, och ni kommer att ställas inför landshövdingar och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem. 10 Men först måste evangeliet predikas för alla folk. 11 När man för bort er och utlämnar er, så gör er inte bekymmer för vad ni skall säga. Vad som ges er i den stunden skall ni tala. Det är inte ni som då talar, utan den helige Ande. 12 En bror kommer att utlämna sin bror till att dödas, en far sitt barn, och barn skall sätta sig upp mot sina föräldrar och döda dem. 13 Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln