Book of Common Prayer
113 Halleluja! Loven, I HERRENS tjänare, loven HERRENS namn.
2 Välsignat vare HERRENS namn från nu och till evig tid.
3 Från solens uppgång ända till dess nedgång vare HERRENS namn högtlovat.
4 HERREN är hög över alla folk, hans ära når över himmelen.
5 Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud, han som sitter så högt,
6 han som ser ned så djupt -- ja, vem i himmelen och på jorden?
7 Han som upprättar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn,
8 för att sätta honom bredvid furstar, bredvid sitt folks furstar;
9 han som låter den ofruktsamma hustrun sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn! Halleluja!
115 Icke åt oss, HERRE, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran, för din nåds, för din sannings skull.
2 Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?»
3 Vår Gud är ju i himmelen; han kan göra allt vad han vill.
4 Men deras avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.
5 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke,
6 de hava öron och höra icke, de hava näsa och lukta icke.
7 Med sina händer taga de icke, med sina fötter gå de icke; de hava intet ljud i sin strupe.
8 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.
9 I av Israel, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld.
10 I av Arons hus, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld.
11 I som frukten HERREN, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld.
12 HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna, han skall välsigna Israels hus, han skall välsigna Arons hus,
13 han skall välsigna dem som frukta HERREN, de små såväl som de stora.
14 Ja, HERREN föröke eder, seder själva och edra barn.
15 Varen välsignade av HERREN, av honom som har gjort himmel och jord.
16 Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn.
17 De döda prisa icke HERREN, ingen som har farit ned i det tysta.
18 Men vi, vi skola lova HERREN från nu och till evig tid. Halleluja!
2 Och Hanna bad och sade: »Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN; mitt horn är upphöjt genom HERREN. Min mun är vitt upplåten mot mina fiender; ty jag gläder mig över din frälsning.
2 Ingen är helig såsom HERREN ty ingen finnes förutom dig; ingen klippa är såsom vår Gud.
3 Fören icke beständigt så mycket högmodigt tal; vad fräckt är gånge icke ut ur eder mun. Ty HERREN är en Gud som vet allt, och hos honom vägas gärningarna.
4 Hjältarnas bågar äro sönderbrutna, men de stapplande omgjorda sig med kraft.
5 De som voro mätta måste taga lega för bröd, men de som ledo hunger hungra icke mer. Ja, den ofruktsamma föder sju barn, men den moder som fick många barn vissnar bort.
6 HERREN dödar och gör levande, han för ned i dödsriket och upp därifrån.
7 HERREN gör fattig, han gör ock rik; han ödmjukar, men han upphöjer ock.
8 Han upprättar den ringe ur stoftet, ur dyn lyfter han den fattige upp, ty han vill låta dem sitta bredvid furstar, och en härlig tron giver han dem till arvedel. Ty jordens grundfästen äro HERRENS, och jordkretsen har han ställt på dem.
9 Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga förgöras i mörkret, ty ingen förmår något genom egen kraft.
10 De som strida mot HERREN bliva krossade, ovan dem dundrar han i himmelen; ja, HERREN dömer jordens ändar. Men han giver makt åt sin konung, han upphöjer sin smordes horn.
2 På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu moder var där.
2 Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.
3 Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De hava intet vin.»
4 Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu icke kommen.»
5 Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder, det skolen I göra.»
6 Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.
7 Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde dem ända till brädden.
8 Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till övertjänaren.» Och de gjorde så.
9 Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade övertjänaren på brudgummen.
10 och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»
11 Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.
12 Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar.
45 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.
2 Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.
3 Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen.
4 Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet.
5 Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar.
6 Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat.
7 Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira.
8 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.
9 Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel.
10 Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.
11 Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus,
12 och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.
13 Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker.
14 Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt,
15 i brokigt vävda kläder föres hon till konungen; jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt; de ledas in till dig.
16 Under glädje och fröjd föras de fram, de tåga in i konungens palats.
17 I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet.
18 Ditt namn vill jag göra prisat bland alla kommande släkten; så skola ock folken lova dig, alltid och evinnerligen.
138 Av David. Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
2 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt.
3 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.
4 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal.
5 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor.
6 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.
7 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig.
8 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.
149 Halleluja! Sjungen till HERRENS ära en ny sång, hans lov i de frommas församling.
2 Israel glädje sig över sin skapare, Sions barn fröjde sig över sin konung.
3 Må de lova hans namn under dans, till puka och harpa må de lovsjunga honom.
4 Ty HERREN har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning.
5 De fromma fröjde sig och give honom ära, de juble på sina läger.
6 Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand,
7 för att utkräva hämnd på hedningarna och hemsöka folken med tuktan,
8 för att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnbojor,
9 för att utföra på dem den dom som är skriven. En härlighet bliver det för alla hans fromma. Halleluja!
23 Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
24 Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.
25 Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala.
26 När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
27 Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.