Book of Common Prayer
Psalm 80
Bön om beskydd för Herrens vinstock
1 För sångmästaren, efter "Liljor", ett vittnesbörd, en psalm av Asaf.
2 Lyssna, du Israels herde,
du som leder Josef som en hjord,
du som tronar på keruberna,
träd fram i glans.
3 Låt din makt vakna upp till att gå
framför Efraim och Benjamin och Manasse.
Kom till vår frälsning.
4 Gud upprätta oss,
låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.
5 Herre Gud Sebaot,
hur länge skall du vredgas på ditt folks bön?
6 Du har låtit dem äta tårars bröd
och givit dem tårars dryck i fullt mått.
7 Du gör oss till ett stridsämne för våra grannar,
och våra fiender hånar oss.
8 Gud Sebaot, upprätta oss,
låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.
9 En vinstock flyttade du från Egypten,
du jagade bort hednafolken och planterade den.
10 Du röjde rum för den
och den slog rot och uppfyllde landet.
11 Bergen övertäcktes av dess skugga
och Guds cedrar av dess rankor.
12 Den bredde ut sina revor ända till havet
och sina skott ända till floden.
13 Varför har du brutit ner dess mur,
så att alla som går förbi kan plocka av den?
14 Vildsvinet från skogen frossar på den,
smådjuren på marken äter av den.
15 Gud Sebaot, vänd åter,
blicka ner från himlen,
se till och vårda dig om denna vinstock!
16 Skydda den vinstock som din högra hand har planterat,
den son som du har fostrat åt dig.
17 Den är förbränd av eld och nerhuggen.
Inför din förebrående blick går de under.
18 Håll din hand över mannen vid din högra sida,
över den människoson som du har fostrat åt dig.
19 Då skall vi inte vika ifrån dig.
Behåll oss vid liv, och vi skall åkalla ditt namn.
20 Herre Gud Sebaot, upprätta oss,
låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.
Psalm 77
Guds tidigare under ger tröst i nödens tid
1 För sångmästaren, till Jedutun, en psalm av Asaf.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa,
jag vill höja min röst till Gud,
och han lyssnar till mig.
3 På nödens dag söker jag Herren,
om natten är min hand uträckt och blir ej trött.
Min själ vill inte låta sig tröstas.
4 Jag tänker på Gud och klagar,
jag grubblar ty min ande tynar bort. Sela.
5 Mina ögonlock håller du öppna,
jag är full av oro och kan inte tala.
6 Jag tänker på tider som varit,
på år som för länge sedan flytt.
7 Om natten minns jag min sång.
Jag grubblar i mitt hjärta,
min ande tänker efter.
8 Skall då Herren förkasta för evigt
och aldrig mer visa nåd?
9 Är det slut med hans godhet för alltid,
har hans ord blivit till intet för alla tider?
10 Har Gud glömt att vara nådig,
eller har han i vrede
stängt inne sin barmhärtighet? Sela.
11 Jag svarar: Detta är min plåga,
att den Högstes högra hand inte är som förr.
12 Jag vill minnas Herrens gärningar,
jag vill minnas dina forna under.
13 Jag vill begrunda alla dina gärningar
och tänka på det du har gjort.
14 Gud, i helighet går din väg.
Vilken gud är så stor som Gud?
15 Du är den Gud som gör under,
du har uppenbarat din makt bland folken.
16 Med din arm har du återlöst ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela.
17 Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen darrade.
18 Molnen göt ut strömmar av vatten,
skyarna lät höra sin röst,
och dina pilar for omkring.
19 Din åska ljöd i virvelstormen,
blixtar lyste upp världen,
jorden darrade och bävade.
20 Genom havet gick din väg,
din stig genom stora vatten,
och dina fotspår fann man inte.
21 Så förde du ditt folk som en hjord
genom Moses och Arons hand.
Psalm 79
Bön med anledning av Jerusalems förstöring
1 En psalm av Asaf.
Gud, hednafolken har fallit in i din arvedel,
de har orenat ditt heliga tempel,
de har gjort Jerusalem till en stenhop.
2 De har givit dina tjänares kroppar
till mat åt himlens fåglar,
dina frommas kött åt markens djur.
3 De har utgjutit deras blod som vatten
runt omkring Jerusalem,
ingen fanns som begravde dem.
4 Vi föraktas av våra grannar,
vi hånas av dem som är omkring oss.
5 Hur länge, Herre?
Skall du vredgas för evigt?
Hur länge skall din iver brinna som eld?
6 Utgjut din vrede över hednafolken
som inte känner dig,
över riken som inte åkallar ditt namn.
7 Ty de har ätit upp Jakob
och förstört hans boning.
8 Tillräkna oss inte våra fäders missgärningar,
låt din barmhärtighet snart komma oss till mötes,
ty vi har sjunkit mycket djupt.
9 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
för ditt namns äras skull!
Rädda oss och förlåt oss våra synder
för ditt namns skull!
10 Varför skulle hednafolken få säga:
"Var är nu deras Gud?"
Låt det inför våra ögon bli känt bland hednafolken,
hur du hämnas dina tjänares utgjutna blod.
11 Låt de fångnas klagorop komma inför ditt ansikte,
låt dödens barn få leva genom din starka arm.
12 Låt våra grannar få sjufalt igen
för sina smädelser mot dig, Herre.
13 Vi som är ditt folk och får i din hjord,
vi vill tacka dig för evigt,
vi vill förkunna ditt lov från släkte till släkte.
Guds löfte till David
7 När kungen satt i sitt hus, sedan Herren hade givit honom ro för alla hans fiender runt omkring, 2 sade han till profeten Natan: "Se, jag bor i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält." 3 Natan sade till kungen: "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, ty Herren är med dig."
4 Men den natten kom Herrens ord till Natan: 5 "Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 6 Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten, ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. 7 Har jag någonsin, var jag än flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda inom Israels stammar, någon som jag förordnat till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ? 8 Nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk Israel. 9 Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig och jag skall göra dig ett stort namn, likt de största namnen på jorden. 10 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där utan att vidare oroas. Onda människor skall inte mer förtrycka det, som det skedde förr, 11 alltifrån den dag då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag skall låta dig få ro för alla dina fiender.
Nu förkunnar Herren för dig att Herren skall bygga ett hus åt dig. 12 När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. 13 Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. 14 Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Om han gör något orättfärdigt skall jag straffa honom med ris, så som människor brukar, och med plågor som drabbar människors barn. 15 Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig. 16 Ditt hus och ditt kungadöme skall bestå inför mig till evig tid, ja, din tron skall vara befäst för evig tid."
Davids bön
17 Helt enligt dessa ord och denna uppenbarelse talade Natan till David.
Paulus i Korint
18 Sedan lämnade Paulus Athen och kom till Korint. 2 Där träffade han en jude vid namn Akvila, född i Pontus, och hans hustru Priskilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Klaudius hade gett befallning om att alla judar skulle lämna Rom. Till dessa båda kom nu Paulus, 3 och då han hade samma yrke som de, stannade han hos dem och arbetade. De var nämligen tältmakare. 4 Varje sabbat förde han samtal i synagogan och övertygade både judar och greker.
5 När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien, var Paulus helt upptagen med att predika ordet och vittna för judarna att Jesus är Messias. 6 Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder och sade till dem: "Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." 7 Och han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som fruktade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan. 8 Krispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes. 9 En natt sade Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och tig inte! 10 Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig något ont, ty jag har mycket folk här i staden." 11 Och han stannade där i ett år och sex månader och undervisade dem i Guds ord.
11 Fariseerna kom dit och började diskutera med honom. För att snärja honom bad de honom om ett tecken från himlen. 12 Jesus suckade i sin ande och sade: "Varför begär detta släkte ett tecken? Amen säger jag er: Detta släkte skall aldrig få något tecken." 13 Och han lämnade dem och steg i båten igen och for över till andra sidan sjön.
Den farliga surdegen
14 Lärjungarna hade glömt att ta med sig bröd. De hade bara ett bröd med sig i båten. 15 Då varnade Jesus dem och sade: "Akta er för fariseernas surdeg och för Herodes surdeg!" 16 De började då tala med varandra om att de inte hade bröd med sig. 17 Jesus märkte det och frågade dem: "Varför säger ni att ni inte har bröd? Begriper och förstår ni ännu ingenting? Har ni ett hjärta som är så hårt? 18 Har ni ögon och ser inte och öron och hör inte? Kommer ni inte ihåg 19 när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar fulla med brödstycken fick ni då?" De svarade: "Tolv." 20 "Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, hur många korgar fyllde ni då med brödstycken?" De svarade: "Sju." 21 Han sade till dem: "Förstår ni fortfarande ingenting?"
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln