Book of Common Prayer
69 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.
37 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
73 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
5 Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade så: »Vi äro ju ditt kött och ben.
2 Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste över Israel.»
3 När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron, slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.
4 David var trettio år gammal, när han blev konung, och han regerade i fyrtio år.
5 I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och Juda.
6 Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuséerna, som bodde där i landet. De sade då till David: »Hitin kommer du icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David icke skall komma hitin.»
7 Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.
8 Och David sade på den dagen: »Vemhelst som slår ihjäl en jebusé och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa halta och blinda, som David hatar.» Därför plägar man säga: »Ingen blind och halt må komma in i huset.»
9 Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids stad. Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och vidare inåt.
10 Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN, härskarornas Gud, var med honom.
11 Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med cederträ, därjämte ock timmermän och stenhuggare; och de byggde ett hus åt David.
12 Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över Israel, och att han hade upphöjt hans konungadöme, för sitt folk Israels skull.
17 Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till Tessalonika. Där hade judarna en synagoga;
2 i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån skrifterna
3 och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå från de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar för eder är Messias.»
4 Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och Silas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud», likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.
5 Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut inför folket.
6 Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av bröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, som hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;
7 och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är konung.
8 Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de hörde detta.
9 Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och släppte dem därefter lösa.
10 Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända åstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de till judarnas synagoga.
11 Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna, för att se om det förhölle sig såsom nu sades.
12 Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.
13 Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade också där folket och väckte oro bland dem.
14 Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.
15 De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med det snaraste skulle komma till honom.
24 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
25 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;
26 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
27 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»
28 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»
29 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»
30 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.
31 Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.
32 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.
33 Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
34 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»).
35 Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.
36 Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.
37 Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»