Book of Common Prayer
Psalm 101
En gudfruktig kung
1 En psalm av David.
Om nåd och rätt vill jag sjunga,
dig, Herre, vill jag lovprisa.
2 Jag vill ge akt på den fullkomliga vägen.
När kommer du till mig?
Jag vill föra en fullkomlig vandel
där jag bor i mitt hus.
3 Jag vänder ej mitt öga till det onda.
Att handla trolöst hatar jag,
det skall inte finnas hos mig.
4 Ett falskt hjärta må vara långt ifrån mig,
det onda vill jag inte veta av.
5 Den som baktalar sin nästa,
honom vill jag förgöra,
den som har stolta ögon och högmodigt hjärta
tål jag inte.
6 Mina ögon ser efter de trofasta i landet,
för att de skall bo hos mig.
Den som vandrar på den fullkomliga vägen,
han skall tjäna mig.
7 Den som handlar svekfullt
får inte bo i mitt hus,
den som talar lögn
skall inte bestå inför mina ögon.
8 Varje morgon skall jag förgöra
alla ogudaktiga i landet
och utrota alla ogärningsmän ur Herrens stad.
Psalm 109
Bön mot obarmhärtiga motståndare
1 För sångmästaren, en psalm av David.
Min lovsångs Gud, tig inte,
2 ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun,
har de öppnat mot mig,
de har talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Med hatfulla ord har de omringat mig,
utan orsak har de börjat strid mot mig.
4 Som svar på min kärlek anklagar de mig,
men jag ber för dem.
5 De lönar gott med ont
och min kärlek med hat.
6 Sätt en ogudaktig man över honom,
låt en åklagare[a] stå på hans högra sida.
7 När han ställs inför rätta må han dömas skyldig,
och hans bön bli till synd.
8 Må hans dagar bli få
och en annan överta hans ämbete.
9 Må hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10 Må hans barn alltid irra omkring och tigga
och söka sitt bröd långt från sina ödelagda hem.
11 Må ockraren få allt han äger i sin snara
och främlingar plundra hans egendom.
12 Må ingen visa honom barmhärtighet
och ingen förbarma sig över hans faderlösa.
13 Må hans efterkommande bli utrotade
och hans namn utplånat i nästa släktled.
14 Må hans fäders missgärning bli ihågkommen inför Herren
och må hans mors synd ej bli utplånad.
15 Må de alltid finnas inför Herren,
må minnet av dem utrotas från jorden.
16 Ty han tänkte inte på att vara barmhärtig
utan förföljde den som var betryckt och fattig
och den som hade ett bedrövat hjärta,
för att döda dem.
17 Han älskade förbannelse,
och den kom över honom.
Han ville inte ha välsignelse,
och den blev fjärran ifrån honom.
18 Han tog på sig förbannelse som en klädnad,
och den trängde in i hans inre som vatten,
och som olja in i hans ben.
19 Må den vara för honom som en mantel att svepa sig i,
som ett bälte att alltid spänna om sig.
20 Må detta vara mina motståndares lön från Herren,
deras som talar ont mot mig.
21 Men du, Herre Herre, hjälp mig
för ditt namns skull!
Rädda mig, ty din nåd är god.
22 Jag är betryckt och fattig,
mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Jag försvinner som skuggan om kvällen,
jag skakas bort som gräshoppor.
24 Mina knän vacklar av fasta,
min kropp förlorar sitt hull.
25 Jag har blivit till åtlöje för dem,
när de ser mig skakar de på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre, min Gud!
Fräls mig enligt din nåd,
27 så att de förstår att detta är din hand,
att du, Herre, har gjort det.
28 De förbannar, men du välsignar.
Reser de sig upp, kommer de på skam,
men din tjänare gläder sig.
29 Låt mina motståndare bli klädda i vanära
och svepta i skam som i en mantel.
30 Jag vill storligen tacka Herren med min mun,
mitt ibland många vill jag prisa honom.
Ajin
121 Jag har gjort vad som är rätt och rättfärdigt,
överlämna mig inte åt mina förtryckare.
122 Tag dig an din tjänares sak
och låt det gå honom väl,
låt inte de fräcka förtrycka mig.
123 Mina ögon längtar efter din frälsning,
efter din rättfärdighets ord.
124 Handla med din tjänare enligt din nåd
och lär mig dina stadgar.
125 Jag är din tjänare,
ge mig förstånd
så att jag lär känna dina vittnesbörd.
126 Det är tid för Herren att handla,
ty de har gjort din undervisning om intet.
127 Därför älskar jag dina bud
mer än guld, ja, mer än fint guld.
128 Därför håller jag alla dina befallningar för rätta,
jag hatar lögnens alla vägar.
Pe
129 Underbara är dina vittnesbörd,
därför tar min själ dem i akt.
130 När dina ord öppnas, ger de ljus
och skänker förstånd åt enkla människor.
131 Jag spärrar upp min mun och flämtar,
ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
132 Vänd dig till mig och var mig nådig,
så som du gör med dem som älskar ditt namn.
133 Gör mina steg fasta genom ditt tal,
låt ingen synd bli mig övermäktig.
134 Befria mig från människors förtryck,
jag vill hålla fast vid dina befallningar.
135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare
och lär mig dina stadgar.
136 Strömmar av tårar rinner från mina ögon,
därför att man inte tar vara på din undervisning.
Tsade
137 Herre, du är rättfärdig,
dina domslut är rättvisa.
138 Du har givit befallning om dina vittnesbörd
i rättfärdighet och stor trofasthet.
139 Jag förtärs av brinnande nit,
därför att mina ovänner glömmer dina ord.
140 Ditt tal är fullkomligt rent,
din tjänare älskar det.
141 Jag är ringa och föraktad,
men jag glömmer ej dina befallningar.
142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
din undervisning är sanning.
143 Nöd och ångest har gripit mig,
men dina bud är min glädje.
144 Dina vittnesbörd är rättfärdiga för evigt,
ge mig förstånd, så att jag får leva.
Samuel som domare
2 Från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick en lång tid, tjugo år. Hela Israels hus suckade efter Herren. 3 Men Samuel sade till alla israeliterna: "Om ni av hela ert hjärta vill vända om till Herren, så skaffa bort ifrån er de främmande gudarna och astarterna och vänd era hjärtan till Herren och tjäna endast honom, så skall han rädda er från filisteernas hand." 4 Då skaffade Israels barn bort baalerna och astarterna och tjänade endast Herren. 5 Sedan sade Samuel: "Samla hela Israel till Mispa, så skall jag be till Herren för er." 6 Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren och fastade den dagen och sade: "Vi har syndat mot Herren." Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.
7 När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra detta och blev förskräckta för filisteerna. 8 Israels barn sade till Samuel: "Upphör inte att ropa till Herren, vår Gud, för oss, så att han räddar oss från fili- steernas hand." 9 Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom. 10 Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel. 11 Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.
12 Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haezer,[a] och han sade: "Ända till denna stund har Herren hjälpt oss."
13 Så blev filisteerna kuvade och kom inte mer in i Israels land. Herrens hand var emot filisteerna, så länge Samuel levde. 14 De städer som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel från Ekron ända till Gat. Det tillhörande området tog Israel också tillbaka från filisteerna och det blev fred mellan Israel och amoreerna.
15 Samuel var domare i Israel så länge han levde. 16 Varje år färdades han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel. 17 Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och där dömde han Israel. Han byggde där ett altare åt Herren.
Sju församlingstjänare utses
6 Vid den tiden då antalet lärjungar ökade, började de grekisktalande judarna klaga på de infödda judarna över att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen. 2 Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. 3 Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4 Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." 5 Alla de församlade tyckte att förslaget var gott, och de valde Stefanus, en man uppfylld av tro och den helige Ande, vidare Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 6 Dessa förde de fram inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. 7 Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.
Stefanus grips
8 Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. 9 Då uppträdde några från den synagoga som kallades "De frigivnas", folk från Cyrene och Alexandria, Cilicien och Asien och började diskutera med Stefanus. 10 Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. 11 Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom tala hädiska ord mot Mose och mot Gud". 12 Och de hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och dessa överföll honom, släpade honom med sig och förde honom inför Stora rådet. 13 Sedan lät de falska vittnen träda fram som sade: "Den mannen slutar inte att tala mot denna heliga plats och mot lagen. 14 Vi har hört honom säga: Jesus från Nasaret skall bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." 15 Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels.
Den första nattvarden
14 När stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom. 15 Och han sade till dem: "Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. 16 Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det förrän det får sin fullbordan i Guds rike." 17 Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: "Tag detta och dela mellan er. 18 Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer." 19 Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig." 20 På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.
21 Men se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet. 22 Ty Människosonen går bort som det är bestämt, men ve den människa, genom vilken han blir förrådd." 23 Då började de diskutera med varandra vem av dem det kunde vara som skulle göra detta.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln