Book of Common Prayer
Psalm 66
Tacksägelse och lovsång
1 För sångmästaren, en sång, en psalm.
Höj jubel till Gud, alla länder!
2 Lovsjung hans namns ära,
ge honom ära och pris.
3 Säg till Gud:
Hur förunderliga är ej dina gärningar!
Så stor är din makt
att dina fiender kryper för dig.
4 Alla länder skall tillbe och lovsjunga dig,
de skall lovsjunga ditt namn. Sela.
5 Kom och se vad Gud har gjort,
gärningar som väcker förundran bland människors barn.
6 Han förvandlade havet till torrt land,
de gick till fots genom vattnen.
Där gladdes vi över honom.
7 Genom sin makt härskar han för evigt,
hans ögon ger akt på hednafolken.
De upproriska skall inte kunna resa sig. Sela.
8 Prisa, ni folk, vår Gud,
låt hans lov ljuda högt,
9 ty han har givit vår själ liv,
han har inte låtit vår fot vackla.
10 Väl prövade du oss, Gud,
du luttrade oss som silver luttras.
11 Du lät oss fastna i nätet,
du lade en tung börda på vår rygg.
12 Du lät människor fara fram över vårt huvud,
vi gick genom eld och vatten.
Men du förde oss ut och gav oss överflöd.
13 Jag kommer till ditt hus med brännoffer,
jag vill infria mina löften till dig,
14 löften som kom över mina läppar
och som min mun talade när jag var i nöd.
15 Brännoffer av feta djur vill jag bära fram till dig
tillsammans med röken från baggar.
Jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.
16 Kom och hör, alla ni som fruktar Gud,
jag vill låta er veta
vad han har gjort för min själ.
17 Till honom ropade jag med min mun
och lovsång var på min tunga.
18 Hade jag haft onda avsikter i mitt hjärta
skulle Herren inte ha hört mig.
19 Men nu har Gud hört mig,
han har lyssnat till min bön.
20 Välsignad vare Gud,
som inte har förkastat min bön
eller tagit sin nåd ifrån mig!
Psalm 67
Önskan om Guds välsignelse
1 För sångmästaren, med stränginstrument. En psalm, en sång.
2 Må Gud vara oss nådig och välsigna oss.
Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela,
3 så att man på jorden lär känna dina vägar,
bland alla hednafolk din frälsning.
4 Folken må tacka dig, Gud,
alla folk må tacka dig.
5 Folkslagen må glädja sig och jubla,
ty du dömer folken rätt
och leder folkslagen på jorden. Sela.
6 Folken må tacka dig, Gud,
alla folk må tacka dig.
7 Jorden ger sin gröda,
och Gud, vår Gud, välsignar oss.
8 Må Gud välsigna oss
och må alla jordens ändar frukta honom.
Psalm 19
Guds uppenbarelse i skapelsen och i Ordet
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Himlarna vittnar om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,
4 utan tal och utan ord,
deras röst hörs inte.
5 De når ut över hela jorden,
deras ord når till världens ände.
Åt solen har han gjort en hydda i dem,
6 den är som en brudgum som går ut ur sin kammare,
den gläder sig som en hjälte att löpa sin bana.
7 Den går upp vid himlens ena ände
och går sin kretsgång till den andra.
Ingenting undgår dess hetta.
8 Herrens undervisning är fullkomlig,
den ger själen nytt liv.
Herrens vittnesbörd är sant,
det gör enkla människor visa.
9 Herrens befallningar är rätta,
de ger glädje åt hjärtat.
Hans bud är klart,
det upplyser ögonen.
10 Herrens fruktan är ren,
den består i evighet.
Herrens domslut är sanna,
de är alla rättfärdiga.
11 De är dyrbarare än guld,
än mängder av fint guld.
De är sötare än honung,
än renaste honung.
12 Genom dem blir din tjänare varnad,
den som följer dem får stor lön.
13 Vem märker själv hur ofta han felar?
Förlåt mig mina hemliga brister.
14 Bevara också din tjänare för fräcka människor,
låt dem inte ha makt över mig,
så blir jag fullkomlig
och fri från svår överträdelse.
15 Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig,
Herre, min klippa och min återlösare.
Psalm 46
Gud är vår borg
1 För sångmästaren. En sång av Koras söner till alamót.[a]
2 Gud är vår tillflykt och vår starkhet,
en hjälp i nöden, väl beprövad.
3 Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar
och bergen störtar ner i havsdjupet,
4 om än havets vågor brusar och svallar,
så att bergen bävar vid dess uppror. Sela.
5 En ström går fram med flöden som ger glädje åt Guds stad,
åt den Högstes heliga boning.
6 Gud bor där inne, den vacklar inte,
Gud hjälper den när morgonen gryr.
7 Hednafolken larmar, riken vacklar,
han låter sin röst höras,
då smälter jorden.
8 Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela.
9 Kom och skåda Herrens verk!
Gärningar som väcker häpnad[b] gör han på jorden.
10 Han stillar strider över hela jorden,
bågen bryter han sönder och bräcker spjutet,
vagnarna bränner han upp i eld.
11 "Bli stilla och besinna att jag är Gud,
upphöjd bland hednafolken,
upphöjd på jorden."
12 Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela.
Eli dör
12 En benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. 13 När han kom dit satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och vaktade, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden med budskapet, brast hela staden ut i klagorop. 14 När Eli hörde klagoropet, sade han: "Vad betyder detta oväsen?" Då skyndade mannen sig dit och berättade för Eli. 15 Men Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon hade gråstarr så att han inte kunde se. 16 Mannen sade till Eli: "Jag är den som har kommit från slagfältet. Jag flydde därifrån i dag." Då sade Eli: "Vad har hänt, min son?" 17 Budbäraren svarade: "Israel har flytt för filisteerna, och mycket folk har stupat. Dina båda söner Hofni och Pinehas är också döda, och Guds ark har blivit erövrad." 18 När han nämnde Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten, bröt nacken och dog. Ty mannen var gammal och tung. Eli hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
I-Kabod
19 Hans sonhustru, Pinehas hustru, som var havande och nära att föda, fick höra nyheten att Guds ark var bortrövad och att hennes svärfar och man var döda. Hon sjönk då ner och födde sitt barn, ty födslovärkarna kom över henne. 20 När hon höll på att dö, sade kvinnorna som stod omkring henne: "Frukta inte, du har fött en son." Men hon svarade inte och brydde sig inte om det. 21 Hon kallade pojken I-Kabod,[a] och därför att Guds ark var tagen och hennes svärfar och man var döda, sade hon: "Härligheten är borta från Israel". 22 Hon sade: "Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad."
Hälsning
1 Från Jakob,[a] Guds och Herren Jesu Kristi tjänare, till de tolv stammarna i förskingringen.
Glädje i prövningen
2 Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar. 3 Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga. 4 Men låt er uthållighet visa sig i fullbordad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist i något avseende. 5 Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den. 6 Men han skall be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden. 7 En sådan människa skall inte tänka att hon kan få något av Herren, 8 splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.
9 En ringa broder skall berömma sig av sin höghet, 10 och en rik av sin ringhet. Han kommer ju att vissna bort som blommorna i gräset. 11 Solen går upp med sin brännande hetta och sveder gräset, så att dess blommor faller av och dess skönhet förgår. Så skall också den rike vissna bort mitt i sin strävan.
12 Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått sitt prov skall han få livets krona, som Gud har lovat dem som älskar honom. 13 Ingen som frestas skall säga: "Det är Gud som frestar mig." Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. 14 Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär. 15 När så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död. 16 Bedra inte er själva, mina älskade bröder.
17 Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. 18 I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstlingsfrukt bland dem som han har skapat.
23 Jesus sade till sina lärjungar: "Amen säger jag er: det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. 24 Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." 25 När lärjungarna hörde det, blev de mycket förskräckta och sade: "Vem kan då bli frälst?" 26 Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." 27 Då tog Petrus till orda: "Se,vi har lämnat allt och följt dig. Vad skall vi få för det?" 28 Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. 29 Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv. 30 Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln