Book of Common Prayer
Psalm 55
Bön på grund av falska vänner
1 För sångmästaren, med stränginstrument, en sång av David.
2 Lyssna, Gud, till min bön,
dölj dig inte när jag ber om nåd.
3 Hör på mig och svara mig!
I mitt bekymmer är jag utan ro
och måste klaga,
4 när fienden ropar,
när den ogudaktige skriar.
Ty de vältrar ondska över mig,
i sin vrede förföljer de mig.
5 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,
dödens fasor faller över mig.
6 Fruktan och bävan drabbar mig,
förfäran lamslår mig.
7 Jag tänkte: Om jag ändå hade vingar som duvan!
Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
8 Långt bort skulle jag fly,
jag skulle bosätta mig i öknen. Sela.
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan stormvind och oväder.
10 Förvirra dem, Herre,
gör deras tungor oense,
ty våld och strid ser jag i staden.
11 Dag och natt går de omkring den,
uppe på dess murar.
Ondska och olycka råder därinne.
12 Den är full av fördärv,
förtryck och svek viker ej från dess torg.
13 Det är inte en fiende som hånar mig,
det kunde jag stå ut med.
Det är inte min ovän som förhäver sig mot mig,
för honom kunde jag gömma mig.
14 Men det är du, min jämlike,
min vän och förtrogne -
15 vi som levde i ljuvlig förtrolighet,
vi som gick till Guds hus i högtidsskaran.
16 Låt döden komma över dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
ty ondska råder i deras boning,
i deras hjärta.
17 Men jag ropar till Gud,
och Herren skall frälsa mig.
18 Afton, morgon och middag
vill jag sucka och klaga,
och han skall höra min röst.
19 Han friköper min själ och ger den frid
så att de inte kan komma mig nära,
ty de är många som står mig emot.
20 Gud skall höra mig och förödmjuka dem,
han som sitter på sin tron sedan urminnes tid. Sela.
Ty de ändrar sig inte,
de fruktar inte Gud.
21 Den mannen bär hand på sina vänner,
han bryter sitt förbund.
22 Orden i hans mun är halare än smör,
men stridslust fyller hans hjärta.
Hans ord är lenare än olja,
ändå är de dragna svärd.
23 Kasta din börda på Herren,
han skall uppehålla dig.
Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla.
24 Du Gud skall störta dem ner
i fördärvets grop.
De blodtörstiga och falska
skall inte nå sin halva ålder.
Men jag förtröstar på dig.
Psalm 74
Templets förstöring
1 En sång av Asaf.
Gud, varför har du förkastat oss för alltid?
Varför ryker din vrede mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din menighet
som du förvärvade för länge sedan,
som du återlöste till att vara din arvedel.
Tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder.
Allt i helgedomen har fienden förstört.
4 Dina fiender har skränat på den plats där du möter oss,
de har satt upp sina egna tecken som rätta tecken.
5 Det var en syn som när man höjer yxor i en tät skog.
6 Alla snidade verk har de förstört
med yxa och bila.
7 De har satt eld på din helgedom,
ända till grunden har de orenat ditt namns boning.
8 De har sagt i sina hjärtan: "Vi skall kuva dem fullständigt!"
Alla Guds heliga platser har de bränt ner i landet.
9 Våra tecken ser vi inte,
ingen profet finns kvar
och ingen av oss vet hur länge det varar.
10 Hur länge, Gud, skall fienden smäda
och ständigt förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
Drag fram den ur din barm och förgör dem!
12 Gud, sedan urminnes tid är du min konung,
du som utför frälsningsverk på jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt,
du krossade drakarnas huvuden på vattnet.
14 Det var du som bröt sönder Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram,
det var du som lät starka strömmar torka ut.
16 Din är dagen, din är också natten,
det är du som har skapat ljuset och solen.
17 Det är du som har fastställt jordens alla gränser.
Sommar och vinter har du skapat.
18 Herre, tänk på hur fienden smädar,
hur ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Lämna ej åt vilddjuren din turturduvas själ,
glöm inte för alltid dina betrycktas liv!
20 Tänk på förbundet,
ty i landets mörka vrår finns fullt av våldsnästen.
21 Låt inte den förtryckte vika tillbaka med skam,
låt den fattige och behövande prisa ditt namn.
22 Stå upp, Gud, och för din talan!
Tänk på hur du hela tiden hånas av dåren.
23 Glöm inte bort dina ovänners rop,
larmet som ständigt hörs från dina motståndare.
Förbannelse och välsignelse
5 Så säger Herren:
Förbannad är den man som förtröstar på människor
och söker sin styrka i det som är kött
och vars hjärta vänder sig bort från Herren.
6 Han är som en torr buske på heden
och får inte se något gott komma.
Han måste bo på förbrända platser i öknen,
i ett land med salthedar där ingen vistas.
7 Men välsignad är den man som förtröstar på Herren,
den som har Herren till sin förtröstan.
8 Han är som ett träd planterat vid vatten
och som sträcker ut sina rötter till bäcken.
Det fruktar inte om hetta kommer,
dess löv är alltid gröna.
Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer,
och det upphör aldrig att bära frukt.
9 Bedrägligare än allt annat är hjärtat,
det är obotligt sjukt.
Vem kan förstå det?
10 Jag, Herren, utforskar hjärtat
och prövar njurarna
för att ge åt var och en efter hans vägar,
efter hans gärningars frukt.
Jeremias bön om frälsning
14 Hela mig, Herre, så blir jag helad.
Fräls mig, så blir jag frälst.
Ty du är min lovsång.
15 Se, de säger till mig:
"Vad blir det av Herrens ord?
Låt det inträffa!"
16 Jag har inte dragit mig undan
från att vara en herde som följer dig,
och fördärvets dag har jag inte längtat efter.
Du vet själv att det som kom över mina läppar
sades inför ditt ansikte.
17 Bli inte till skräck för mig!
Du är ju min tillflykt på den onda dagen.
Förmaningar
4 Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, ni mina älskade. 2 Evodia och Syntyke uppmanar jag att vara eniga i Herren. 3 Ja, också dig, trofaste medarbetare,[a] ber jag: hjälp dem som har kämpat med mig i evangeliets tjänst tillsammans med Klemens och mina andra medarbetare, som har sina namn i livets bok.
4 Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. 5 Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. 6 Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. 7 Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
8 För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. 9 Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er.
Apostelns tack för gåvan
10 Det har glatt mig mycket i Herren att ni till slut har låtit er omtanke om mig blomma upp. Visst tänkte ni redan förut på mig, men då hade ni inte något tillfälle att visa det. 11 Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. 12 Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. 13 Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.
27 Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. 28 Fader, förhärliga ditt namn." Då kom en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt." 29 Folket som stod där och hörde det sade att det var åskan. Andra sade: "Det var en ängel som talade till honom." 30 Jesus svarade: "Denna röst kom inte för min skull utan för er skull. 31 Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. 32 Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." 33 Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
34 Då sade folket till honom: "Vi har hört i lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Hur kan då du säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?" 35 Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. 36 Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln