Book of Common Prayer
Psalm 95
Uppmaning till tillbedjan och lydnad
1 Kom, låt oss höja glädjerop till Herren,
jubel till vår frälsnings klippa.
2 Låt oss träda fram inför hans ansikte med tacksägelse,
höja jubel till honom med lovsång!
3 Ty Herren är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar.
4 Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder är hans.
5 Hans är havet, ty han har gjort det,
och det torra har hans händer format.
6 Kom, låt oss falla ner och tillbe,
låt oss böja knä för Herren, vår skapare.
7 Ty han är vår Gud
och vi är folket i hans hjord,
fåren som står under hans vård.
I dag, om ni hör hans röst,
8 så förhärda inte era hjärtan som i Meriba,
som på Massas dag i öknen,
9 där era fäder frestade mig
och satte mig på prov,
fastän de såg mina gärningar.
10 I fyrtio år väckte det släktet min avsky,
och jag sade:
"De är ett folk som far vilse med sina hjärtan,
de vill inte veta av mina vägar."
11 Så svor jag i min vrede:
"De skall inte komma in i min vila."
Psalm 22
Messias lidande och seger
1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind", en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
men min frälsning är fjärran.
3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
4 Dock är du den Helige,
den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 Till dig ropade de och fick hjälp,
på dig förtröstade de och kom ej på skam.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
9 "Anförtro dig åt Herren!
Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
10 Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
12 Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Basans oxar omringar mig.
14 Som glupande och rytande lejon
spärrar de upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som hälls ut,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen,
du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
19 De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.
20 Men du, Herre, var inte långt borta,
du, min styrka, skynda till min hjälp!
21 Rädda min själ från svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld.
22 Fräls mig från lejonets gap
och från vildoxarnas horn
- du bönhör mig.
23 Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.
24 Ni som fruktar Herren, lova honom,
ära honom, alla Jakobs barn,
bäva för honom, alla Israels barn.
25 Ty han föraktade inte den förtrycktes elände
och såg inte på honom med avsky.
Han dolde inte sitt ansikte för honom,
när han ropade lyssnade han till honom.
26 Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen,
jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.
27 De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
28 Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.
29 Ty riket är Herrens,
han råder över hednafolken.
30 Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe.
Inför honom skall de böja knä,
alla de som far ner i stoftet,
de som ej kan hålla sin själ vid liv.
31 De efterkommande skall tjäna honom,
kommande släkten skall få höra om Herren.
32 De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet
för det folk som skall födas,
att han har gjort det.
Psalm 141
Bön om hjälp mot fiender
1 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig, skynda till mig!
Lyssna till min röst när jag ropar till dig.
2 Låt min bön gälla inför dig som ett rökoffer,
mina lyfta händer som ett aftonoffer.
3 Herre, sätt en vakt för min mun,
bevaka mina läppars dörr.
4 Låt ej mitt hjärta vika av till något ont,
till att ta del i ogudaktiga gärningar
tillsammans med män som gör orätt.
Av deras läckerheter vill jag inte äta.
5 [a]Om en rättfärdig slår mig, är det av kärlek,
bestraffar han mig, är det som olja på huvudet,
mitt huvud skall inte avvisa det.
Men jag skall fortsätta att be mot dem som handlar illa.
6 Deras ledare störtas ner för klippan,
men de skall då höra att mina ord är ljuvliga.
7 Som när man har plöjt och rivit upp jorden,
så ligger våra ben kringströdda vid dödsrikets rand.
8 På dig, Herre, Herre, ser mina ögon,
till dig tar jag min tillflykt,
förkasta inte min själ.
9 Bevara mig för de snaror
som de lägger ut för mig
och för ogärningsmännens fällor.
10 Låt de ogudaktiga fastna i sina egna nät,
medan jag går oskadd förbi.
Psalm 143
Bön om räddning från undergång
1 En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till min bön om nåd,
svara mig i din rättfärdighet
för din trofasthets skull!
2 Gå ej till doms med din tjänare,
ty inför dig är ingen levande rättfärdig.
3 Se, fienden förföljer min själ,
han trampar mitt liv till jorden.
Han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 Min ande tynar bort i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 Jag sträcker ut mina händer till dig.
Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.
7 Herre, skynda att svara mig,
ty min ande förgås,
dölj inte ditt ansikte för mig.
Låt mig inte bli lik dem som far ner i graven.
8 Låt mig om morgonen erfara din nåd,
ty jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag skall gå,
till dig upplyfter jag min själ.
9 Rädda mig från mina fiender, Herre.
Hos dig söker jag skydd.
10 Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud.
Må din gode Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, håll mig vid liv,
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
för din rättfärdighets skull.
12 Utrota mina fiender för din nåds skull,
förgör alla dem som plågar min själ.
Ty jag är din tjänare.
Jeremias brev till de fångna judarna i Babel
29 Detta är vad som stod i det brev som profeten Jeremia sände från Jerusalem till de äldste som ännu levde kvar i fångenskapen och till prästerna, profeterna och allt folket, dem som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem till Babel,
4 Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag har låtit föra bort från Jerusalem till Babel: 5 Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät deras frukt. 6 Tag er hustrur och föd söner och döttrar, tag hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. 7 Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.
8 Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt er inte luras av de profeter som finns bland er, inte heller av era spåmän, och lyssna inte till de drömmar som ni drömmer. 9 Ty man profeterar lögn för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.
10 Ty så säger Herren: När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats. 11 Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. 12 Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. 13 Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.
13 Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt 14 i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. 15 Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?
De hednakristna varnas för högmod
16 Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. 17 Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, 18 då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.
19 Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. 20 Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. 21 Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. 22 Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. 23 Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen. 24 Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd.
Jesus uppväcker Lasarus
11 En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania,[a] den by där Maria och hennes syster Marta bodde. 2 Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. 3 Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den som du har kär ligger sjuk." 4 Jesus hörde det och sade: "Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den." 5 Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus.
6 När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig. 7 Därefter sade han till sina lärjungar: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." 8 Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen." 9 Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. 10 Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom." 11 Sedan han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom." 12 Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han, så blir han frisk." 13 Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. 14 Nu sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. 15 Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." 16 Thomas, han som kallades Tvillingen,[b] sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom."
17 När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. 18 Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. 19 Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. 20 När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. 21 Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. 22 Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." 23 Jesus sade: "Din bror skall uppstå." 24 Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." 25 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, 26 och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" 27 Hon svarade: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen."
Jesus smörjes i Betania
12 Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. 2 De ordnade där en festmåltid för honom. Marta passade upp, och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. 3 Då tog Maria en flaska[a] dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.
4 Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: 5 "Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?" 6 Det sade han inte därför att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och brukade ta av det som lades i kassan, som han hade hand om. 7 Jesus sade då: "Låt henne vara, hon har sparat denna olja för min begravningsdag. 8 De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid."
9 En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom dit, inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda. 10 Då beslöt översteprästerna att döda också Lasarus,
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln