Book of Common Prayer
Psalm 69
Messias lidande
1 För sångmästaren, efter "Liljor", av David.
2 Fräls mig, Gud,
ty vattnen kommer mig inpå livet.
3 Jag har sjunkit ner i djup dy och saknar fotfäste,
jag har kommit ut på djupt vatten,
och vågorna slår över mig.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är hes.
Min blick blir matt i min väntan på Gud.
5 De som hatar mig utan anledning
är fler än håren på mitt huvud.
Många är de som vill förgöra mig,
de som är mina fiender utan orsak.
Vad jag inte har stulit,
måste jag ersätta.
6 Gud, du känner min dårskap,
och min syndaskuld är uppenbar för dig.
7 O Herre, Herre Sebaot, låt ej dem som väntar på dig
komma på skam för min skull.
Du, Israels Gud, låt inte dem som söker dig
drabbas av vanära för min skull.
8 Ty för din skull utsätts jag för hån,
blygsel täcker mitt ansikte.
9 Främmande har jag blivit för mina bröder,
en främling för min moders barn.
10 Ty brinnande iver för ditt hus har förtärt mig,
dina smädares smädelser har fallit över mig.
11 Jag grät och fastade,
men det drog vanära över mig.
12 Jag klädde mig i säcktyg,
men jag blev ett ordspråk för dem.
13 De som sitter i porten pratar om mig,
i dryckeslag gör de visor om mig.
14 Men jag ber till dig, Herre, i nådens tid.
Svara mig, Gud, i din stora godhet,
i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig upp ur dyn,
så att jag inte sjunker ner.
Rädda mig från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna dränka mig
eller djupet uppsluka mig,
låt inte brunnen tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, Herre, ty din nåd är god,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,
ty jag är i nöd.
Skynda att svara mig!
19 Kom till min själ och återlös den,
friköp mig från mina fiender.
20 Du känner det hån,
den skam och vanära jag måste utstå.
Du ser alla mina ovänner.
21 Förakt har krossat mitt hjärta,
så att jag är sjuk.
Jag väntade på medlidande, men fann inget,
på tröstare, men ingen kom.
22 De gav mig galla att äta
och ättika att dricka i min törst.
23 Låt deras bord framför dem bli en snara
och en fälla för de säkra.
24 Låt deras ögon bli förmörkade så att de ej ser,
låt deras höfter ständigt vackla.
25 Utgjut din vrede över dem,
låt din vredesglöd hinna upp dem.
26 Låt deras gård bli öde,
låt ingen bo i deras hyddor.
27 Ty de förföljer den som du har slagit
och ordar om hur de plågas som du har sårat.
28 Lägg skuld till deras skuld,
låt dem inte få del av din rättfärdighet.
29 Låt dem utplånas ur de levandes bok,
låt dem inte bli uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Men jag är betryckt och plågad,
Gud, låt din frälsning skydda mig!
31 Jag vill prisa Guds namn med sång
och upphöja honom med tacksägelse.
32 Det skall behaga Herren mer än någon tjur
eller något offerdjur med horn och klövar.
33 När de ödmjuka ser det skall de glädja sig.
Ni som söker Gud, era hjärtan skall leva!
34 Ty Herren lyssnar till de fattiga,
han föraktar inte sina fångna.
35 Himmel och jord skall prisa honom,
havet och allt som rör sig där.
36 Ty Gud skall frälsa Sion,
han skall bygga upp Juda städer.
De skall bo där och ta Sion i besittning.
37 Hans tjänares barn skall få det till arv,
de som älskar hans namn skall bo där.
TREDJE BOKEN
Psalm 73
Den gudfruktiges anfäktelse och tröst
1 En psalm av Asaf.
Gud är i sanning god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
2 Men jag var nära att stappla med mina fötter,
mina steg var nära att slinta,
3 ty jag avundades de övermodiga,
när jag såg att det gick de ogudaktiga väl.
4 Fria från lidanden är de till sin död,
och deras kropp är vid gott hull.
5 De kommer inte i olycka som andra dödliga,
de plågas inte som andra människor.
6 Därför är högmod deras halsprydnad
och våld de kläder de bär.
7 Ur deras feta ansikten tittar ögonen fram,
deras hjärtans inbillningar har ingen gräns.
8 De hånar och talar om förtryck i sin ondska,
överlägset talar de.
9 Med sin mun stiger de upp i himlen
och deras tunga far fram på jorden.
10 Därför vänder sig folket till dem.
Vatten i mängd suger de i sig.
11 De säger: "Hur skulle Gud kunna veta det?
Skulle den Högste ha sådan kunskap?"
12 Så är det med de ogudaktiga,
det går alltid väl för dem och deras rikedom växer.
13 Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
och tvådde i oskuld mina händer.
14 Jag blev plågad hela dagen,
var morgon blev jag tuktad.
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag tala",
då hade jag svikit dina barns släkte.
16 När jag försökte förstå detta,
då tycktes det mig alltför svårt,
17 till dess att jag gick in i Guds helgedom
och insåg hur det går dem till slut.
18 På hal mark ställer du dem,
du störtar ner dem i fördärvet.
19 Hur plötsligt går de inte under!
De förgås och får en ände med förskräckelse.
20 Liksom drömmen är borta när man vaknar,
skall du, Herre, förakta dem som skuggbilder,
när du griper in.
21 När mitt hjärta förbittrades
och jag kände styng i mitt inre,
22 då var jag oförnuftig och förstod ingenting,
som ett djur var jag inför dig.
23 Men jag är alltid hos dig,
du håller mig i min högra hand.
24 Du leder mig med ditt råd
och tar sedan emot mig med ära.
25 Vem har jag i himlen utom dig!
När jag har dig
frågar jag inte efter något på jorden.
26 Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
27 Ty de som är fjärran från dig går under,
du förgör alla som trolöst sviker dig.
28 Att vara i Guds närhet är lycka för mig.
Jag tar min tillflykt till Herren, Herren,
för att kunna tala om alla dina gärningar.
Guds dom över Jojakim
13 Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet
och sina salar med orätt,
som låter sin nästa arbeta för ingenting
och inte ger honom hans lön.
14 Ve den som säger: "Jag vill bygga mig ett stort hus
med rymliga salar"
och gör åt sig stora fönster,
klär huset med cederträ
och målar det rött med dyrbar färg!
15 Är detta att vara kung,
att tävla med cederträ?
Din far åt och drack,
men han utövade rätt och rättfärdighet,
och då gick det honom väl.
16 Han skaffade rätt åt den bedrövade och den fattige,
och då gick allt väl.
Är inte detta att känna mig? säger Herren.
17 Men dina ögon och ditt hjärta
står endast efter egen vinning,
och att utgjuta oskyldigt blod,
att utöva förtryck och våld.
18 Därför säger Herren så om Jojakim,[a] Josias son, Juda kung:
Ingen skall skall hålla dödsklagan efter honom och ropa:
"O, min broder! O, min syster!"
Ingen skall hålla dödsklagan efter honom och ropa:
"O, herre! O, hur ståtlig han var!"
19 Som man begraver en åsna
skall han begravas.
Han skall släpas bort och kastas ut,
långt utanför Jerusalems portar.
Jerusalems öde
20 Gå upp på Libanon och ropa,
höj din röst i Basan
och ropa från Abarim,
ty alla dina älskare är krossade.
21 Jag talade till dig när det gick dig väl,
men du sade: "Jag vill inte lyssna."
Sådant har ditt sätt varit ända från din ungdom.
Du har inte velat lyssna till min röst.
22 Alla dina herdar
skall vallas av vinden,
och dina älskare måste gå i fångenskap.
Då skall du komma på skam och förödmjukas
för all din ondskas skull.
23 Du som bor på Libanon
du som har ditt näste i cedrarna,
hur skall du inte jämra dig
när värkar kommer över dig
och ångest som hos en födande kvinna!
12 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. 13 Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. 14 Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. 15 Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba![a] Fader!" 16 Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. 17 Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.
Hoppet om den kommande härligheten
18 Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. 19 Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras.[b] 20 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. 22 Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. 23 Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt,[c] också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. 24 Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? 25 Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. 26 Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, 27 och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill.
41 Judarna var mycket förargade över att han hade sagt: "Jag är det bröd som har kommit ner från himlen." 42 De sade: "Den här Jesus, är han inte Josefs son, och känner inte vi hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen?" 43 Jesus svarade: "Var inte så upprörda. 44 Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. 45 Det står skrivet hos profeterna: De skall alla ha blivit undervisade av Gud.[a] Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. 46 Inte så att någon skulle ha sett Fadern utom han som är från Gud. Han har sett Fadern. 47 Amen, amen säger jag er: Den som tror har evigt liv. 48 Jag är livets bröd. 49 Era fäder åt manna i öknen, och de dog. 50 Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. 51 Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln