Book of Common Prayer
Psalm 137
Vid Babels floder
1 Vid Babels floder
där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där
hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand glömma att spela.[a]
6 Min tunga må fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem
vara min högsta glädje.
7 Herre, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner
ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig
för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
Psalm 144
Bön om räddning och välsignelse
1 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lärde mina armar att kriga,
mina händer att strida,
2 min nåds Gud och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt,
han som lägger mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är som en vindfläkt,
hennes dagar som en försvinnande skugga.
5 Herre, sänk din himmel och stig ner,
rör vid bergen, så att de ryker.
6 Låt blixtar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem!
7 Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de stora vattnen,
ur främlingarnas hand.
8 Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till dig,
till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 du som ger seger åt kungarna,
du som befriar din tjänare David
från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand.
Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner står i sin ungdom
som högväxta plantor
och våra döttrar som hörnpelare,
uthuggna för palats,
13 när våra lador är fyllda
med förråd på förråd
och våra får förökar sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt på våra utmarker,
14 när våra oxar går med full last,
när ingen rämna har brutits i muren
och ingen tvingas dra ut som fånge,
när inget klagorop hörs på våra gator -
15 saligt är det folk som har det så,
ja, saligt är det folk som har Herren till sin Gud.
Psalm 104
Herrens storhet
1 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
2 Insvept i ljus som i en mantel,
spänner du ut himlen som ett tält.
3 Du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
du far på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på dess fästen,
så att den ej vacklar till evig tid.
6 Med djupet täckte du den som med en klädnad,
upp över bergen stod vattnen.
7 Vid din tillrättavisning flydde de,
för ljudet av ditt dunder tog de till flykten.
8 Berg höjde sig och dalar sänkte sig
på den plats du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida.
Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen tog de sin väg.
11 De vattnar alla markens djur,
vildåsnorna släcker där sin törst.
12 Vid dem bor himlens fåglar,
från trädens grenar höjer de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så låter du bröd komma från jorden
15 och vin som gläder människans hjärta.
Du gör hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker hennes hjärta.
16 Herrens träd blir mättade,
Libanons cedrar, som han planterat.
17 Fåglarna bygger där sina nästen,
hägern har sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna har fått de höga bergen,
klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.
19 Du gjorde månen till att bestämma tider,
solen vet stunden då den skall gå ner.
20 Du sänder mörker och det blir natt,
då kommer alla skogens djur i rörelse.
21 De unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22 Solen går upp, då drar de sig tillbaka
och lägger sig ner i sina hålor.
23 Människan går ut till sin gärning
och arbetar till dess att kvällen kommer.
24 Hur många är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har skapat.
25 Där är havet, det stora och vida,
där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser,
både stora och små.
26 Där går skeppen,
där leker Leviatan som du har skapat.
27 Alla väntar de på dig
att du skall ge dem mat i rätt tid.
28 Du ger dem och de samlar in,
du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor.
29 Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta,
du tar bort deras ande och de dör
och vänder åter till stoft.
30 Du sänder din Ande, då skapas de
och du förnyar jordens ansikte.
31 Må Herrens härlighet vara i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk.
32 Han ser på jorden och den bävar,
han rör vid bergen och de ryker.
33 Jag vill sjunga för Herren
så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud
så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädja mig i Herren.
35 Må syndare försvinna från jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!
Boas tar Rut till hustru
4 Boas gick upp till stadsporten och satte sig där. Då kom återlösaren förbi, den som Boas hade talat om. Boas sade: "Kom och sätt dig här, min vän." Och han kom och satte sig. 2 Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och sade: "Sätt er här." Och de satte sig. 3 Sedan sade han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår broder Elimelek vill Noomi sälja, hon som kom tillbaka från Moabs land. 4 Därför tänkte jag meddela dig detta och säga: Köp marken inför dem som sitter här och inför mitt folks äldste. Vill du lösa in den, så gör det. Men om du inte vill lösa in den så säg mig det, så att jag vet. För ingen annan än du har den rätten och näst dig jag själv." Han sade: "Jag löser in den."
5 Boas sade: "När du köper marken av Noomi, då köper du den också av den moabitiska kvinnan Rut, den dödes hustru, för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott." 6 Återlösaren svarade: "Då kan jag inte lösa in den, för då skulle jag skada min egen arvslott. Lös du in det jag skulle ha löst in, för jag kan inte göra det."
7 Vid inlösen och ägarbyte var det förr i tiden sed i Israel att den ena parten, för att stadfästa avtalet, drog av sig sin sko och gav den åt den andre. Detta gällde som bekräftelse i Israel.
8 Återlösaren sade till Boas: "Köp det du!" Och han tog av sig skon. 9 Då sade Boas till de äldste och till allt folket: "Ni är i dag vittnen till att jag av Noomi har köpt allt det som tillhört Elimelek och allt det som tillhört Kiljon och Mahlon. 10 Samtidigt har jag också förvärvat moabitiskan Rut, Mahlons hustru, till hustru åt mig för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott, så att den dödes namn inte blir utrotat bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen till detta." 11 Allt folket i stadsporten liksom de äldste svarade: "Vi är vittnen. Må Herren göra den kvinna som nu kommer till ditt hem lik Rakel och Lea, de båda som har byggt upp Israels hus. Må du bli framgångsrik i Efrata och ryktbar i Betlehem. 12 Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de avkomlingar som Herren skall ge dig med denna unga kvinna."
Rut blir stammoder till David
13 Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. När han gick in till henne, lät Herren henne bli havande och hon födde en son. 14 Då sade kvinnorna till Noomi: "Välsignad vare Herren, som i dag inte har låtit dig vara utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! 15 Han skall ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner." 16 Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det.
17 Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: "Noomi har fått en son". De kallade honom Obed och han blev far till Isai, Davids far.
13 Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, [a] så tror också vi, och därför talar vi. 14 Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. 15 Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
Tron och hoppet
16 Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. 17 Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. 18 Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 5 1 Vi vet att om vårt jordiska tält[b] rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. 2 Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, 3 ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. 4 Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. 5 Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning.
6 Vi är därför alltid vid gott mod, fastän vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. 7 Ty vi lever här i tro, utan att se. 8 Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. 9 Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. 10 Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.
Rätt givande
6 Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. 2 När du ger en gåva,[a] blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. 3 Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, 4 så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
Rätt bön
5 När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. 6 Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. 7 Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. 8 Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.
Herrens bön
9 Så skall ni be:
Fader vår, som är i himlen.
Helgat blive ditt namn.
10 Komme ditt rike.
Ske din vilja på jorden
liksom den sker i himlen.
11 Ge oss i dag vårt bröd för dagen.
12 Och förlåt oss våra skulder,
såsom också vi förlåter dem
som står i skuld till oss.
13 Och för oss inte in i frestelse
utan fräls oss från den onde.[b]
14 Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. 15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.
Rätt fasta
16 När ni fastar,[c] se inte så dystra ut som hycklarna. De vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln