Book of Common Prayer
Psalm 102
Tröst i svår nöd
1 Bön av en betryckt som i vanmakt utgjuter sitt bekymmer inför Herren.
2 Herre, hör min bön,
låt mitt rop komma inför dig!
3 Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd!
Vänd ditt öra till mig,
skynda dig att svara när jag ropar!
4 Mina dagar har försvunnit som rök,
benen i min kropp är förbrända som av eld.
5 Mitt hjärta är förtorkat,
det har vissnat som gräs,
ty jag glömmer att äta mitt bröd.
6 På grund av min högljudda suckan
har jag blivit skinn och ben.
7 Jag är lik en pelikan i öknen,
jag är som en uggla bland ruiner.
8 Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig hela dagen,
de som gör narr av mig
använder mig som en svordom.
10 Ty jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar
11 för din vredes och förbittrings skull.
Du har ju gripit mig och förkastat mig.
12 Mina dagar är som skuggan när den förlängs,
jag vissnar som gräs.
13 Men du, Herre, tronar i evighet,
släkte efter släkte skall komma ihåg dig.
14 Du skall gripa in och förbarma dig över Sion,
det är tid att du visar det nåd.
Ja, stunden har kommit.
15 Ty dina tjänare har dess stenar kära,
de förbarmar sig över dess grus.
16 Hednafolken skall frukta Herrens namn
och alla jordens kungar din härlighet,
17 när Herren bygger upp Sion
och uppenbarar sig i sin härlighet.
18 Han vänder sig till de utblottades bön
och föraktar den inte.
19 Detta skall skrivas ner för ett kommande släkte
och ett folk som han skapar skall prisa Herren.
20 Ty han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren skådar från himlen ner till jorden
21 för att höra den fångnes klagan
och befria dödens barn,
22 för att man i Sion skall förkunna Herrens namn
och hans lov i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna Herren.
24 Han har försvagat min kraft under vandringen,
han har förkortat mina dagar.
25 Jag sade: Min Gud,
tag inte bort mig mitt i livet,
dina år varar från släkte till släkte.
26 För länge sedan lade du jordens grund,
himlarna är dina händers verk.
27 De skall gå under, men du förblir.
De skall alla nötas ut som en klädnad,
du skall förvandla dem som man byter kläder,
och de försvinner.
28 Men du är densamme
och dina år har inget slut.
29 Dina tjänares barn skall bo i trygghet
och deras efterkommande bestå inför dig.
FEMTE BOKEN
Psalm 107
De återlöstas tacksamhet
1 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Så säger Herrens återlösta,
de som han har återlöst från fiendens hand,
3 de som han har församlat från länderna,
från öster och väster,
från norr och söder.[a]
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de fann ingen plats där de kunde bo.
5 De var hungriga och törstiga,
deras liv tynade bort.
6 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Han ledde dem på den rätta vägen,
så att de kom till en stad där de kunde bo.
8 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
9 ty han stillade själens törst
och mättade själens hunger med sitt goda.
10 De satt i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
11 ty de hade varit upproriska mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Han ödmjukade deras hjärtan genom lidande,
de kom på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han frälste dem ur deras trångmål.
14 Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga,
han slet sönder deras bojor.
15 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
16 ty han krossade kopparportar
och bröt sönder järnbommar.
17 De var dåraktiga och blev plågade
för sin upproriskhet och synd.
18 De kände avsky för all mat
och var nära dödens portar.
19 Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från undergång.
21 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn.
22 Må de offra lovets offer
och förkunna hans verk med jubel.
23 De som for ut på havet med skepp
och drev handel på stora vatten,
24 de såg Herrens gärningar
och hans under i havets djup.
25 Han talade, och en stormvind uppstod
så att havets vågor gick höga.
26 De for upp mot himlen
och ner i djupen,
så att de miste modet i sin olycka.
27 De raglade och stapplade som druckna,
det var förbi med all deras vishet.
28 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han stillade stormen
och böljorna omkring dem tystnade.
30 De gladdes över att det blev stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
32 må de upphöja honom i folkets församling
och prisa honom där de äldste sitter.
Det nya Jerusalem
17 Se, jag skapar nya himlar och en ny jord,
och man skall inte mer komma ihåg det förgångna
eller tänka på det.
18 Men fröjda er och jubla till evig tid
över det som jag skapar,
ty se, jag skapar Jerusalem till jubel
och dess folk till fröjd.
19 Jag skall jubla över Jerusalem,
fröjda mig över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt eller klagan.
20 Där skall inte mer finnas spädbarn
som lever endast några dagar,
inte heller gamla män som ej uppnår sina dagars mått.
Den som dör vid hundra års ålder
är en ung man,
och först vid hundra års ålder
skall syndaren drabbas av förbannelsen.
21 De skall bygga hus
och få bo i dem,
plantera vingårdar
och få äta deras frukt.
22 När de bygger hus,
skall andra inte bo i dem,
när de planterar något,
skall andra inte äta av det.
Som ett träds ålder
skall mitt folks ålder bli,
mina utvalda skall länge få njuta av sina händers verk.
23 De skall inte arbeta förgäves,
inte heller föda barn till en bråd död,
ty de är en avkomma, välsignad av Herren,
och deras efterkommande tillsammans med dem.
24 Det skall ske att innan de ropar skall jag svara,
medan de ännu talar skall jag höra.
25 Vargar skall gå i bet med lamm,
lejon skall äta halm som oxar,
och stoft skall vara ormens föda.
Ingenstans på mitt heliga berg skall de göra något ont
eller skadligt, säger Herren.
17 Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder,[a] särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning. 18 Ty Skriften säger: Du skall inte binda för munnen på oxen som tröskar [b] och: Arbetaren är värd sin lön. 19 Ta inte upp en anklagelse mot någon av de äldste, om det inte finns två eller tre vittnen. 20 Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning.
21 Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna att iaktta detta utan någon förutfattad mening och inte handla partiskt. 22 Ha inte för bråttom med att lägga händerna på någon och gör dig inte delaktig i andras synder. Håll dig själv ren. 23 Drick inte längre bara vatten utan använd lite vin för din mage, eftersom du är svag så ofta. 24 Vissa människors synder ligger i öppen dag och får sin dom i förväg. Andras synder kommer först senare i dagen. 25 På samma sätt ligger de goda gärningarna i öppen dag, och de som inte gör det kan ändå inte förbli gömda.
Det viktigaste budet
28 En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: "Vilket är det största av alla buden?" 29 Jesus svarade: "Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en,[a] 30 och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 31 Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. [b] Inget annat bud är större än dessa." 32 Den skriftlärde sade: "Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. 33 Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." 34 När Jesus hörde att mannen hade svarat förståndigt, sade han till honom: "Du är inte långt från Guds rike." Sedan vågade ingen fråga honom längre.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln