Book of Common Prayer
Psalm 40
Tacksägelse och bön
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Jag väntade ivrigt på Herren,
och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa
och gjorde mina steg fasta.
4 Han lade i min mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta,
och de skall förtrösta på Herren.
5 Salig är den man
som sätter sin förtröstan till Herren
och inte vänder sig till de stolta,
de som viker av till lögngudar.
6 Herre, min Gud,
många är de under du har gjort
och de tankar du har tänkt för oss.
Ingenting kan liknas vid dig.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de är fler än man kan räkna.
7 Slaktoffer och matoffer vill du inte ha
- du har öppnat mina öron -
brännoffer och syndoffer begär du inte.
8 Därför säger jag: "Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig.
9 Att göra din vilja, min Gud, är min glädje,
din lag är i mitt hjärta."
10 Jag förkunnar det glada budskapet om rättfärdighet
i den stora församlingen.
Se, jag tillsluter inte mina läppar,
du, Herre, vet det.
11 Din rättfärdighet döljer jag inte i mitt hjärta,
om din trofasthet och din frälsning
talar jag.
Jag tiger inte om din nåd och din sanning
för den stora församlingen.
12 Du, Herre, må ej ta din barmhärtighet ifrån mig,
må din nåd och din sanning alltid bevara mig.
13 Ty lidanden omger mig,
fler än jag kan räkna.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
jag orkar inte se dem.
De är fler än håren på mitt huvud,
och mitt mod har övergivit mig.
14 Herre, var mig nådig och rädda mig,
Herre, skynda till min hjälp!
15 Låt alla dem som står efter mitt liv
komma på skam och blygas.
Låt dem som önskar mig olycka
vika tillbaka och blygas.
16 Låt dem häpna och skämmas som säger till mig:
"Rätt åt dig, rätt åt dig!"
17 Må alla som söker dig jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning må alltid säga:
"Lovad vare Herren!"
18 Jag är betryckt och fattig,
men Herren har omsorg om mig.
Min hjälp och min befriare är du.
Min Gud, dröj inte!
Psalm 54
Bön om räddning från fiender
1 För sångmästaren, med stränginstrument, en sång av David, 2 när sifiterna kom och sade till Saul: "David håller sig gömd hos oss."
3 Gud, fräls mig genom ditt namn,
skaffa mig rätt genom din makt.
4 Gud, hör min bön,
lyssna till orden från min mun.
5 Ty främlingar reser sig upp mot mig,
våldsmän står efter mitt liv.
De har ej Gud för sina ögon. Sela.
6 Se, Gud är min hjälpare,
Herren uppehåller min själ.
7 Det onda skall falla tillbaka på mina förföljare,
förgör dem, du som är trofast.
8 Med villigt hjärta vill jag offra till dig,
jag skall prisa ditt namn, Herre,
ty det är gott.
9 Ur all nöd räddar han mig,
mitt öga ser mina fienders fall.
Psalm 51
Bön om syndernas förlåtelse
1 För sångmästaren, en psalm av David, 2 när profeten Natan kom till honom, sedan han hade gått in till Bat-Seba.
3 Gud, var mig nådig enligt din godhet,
utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.
4 Två mig ren från min missgärning,
rena mig från min synd.
5 Ty jag känner mina överträdelser
och min synd är alltid inför mig.
6 Det är mot dig jag har syndat
och gjort det som är ont i dina ögon.
Du är rättfärdig när du talar,
du är ren när du dömer.
7 Se, i synd är jag född,
och i synd blev jag till i min moders liv.
8 Du vill ju ha sanning i mitt innersta,
lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.
9 Rena mig med isop, så att jag blir ren,
två mig, så att jag blir vitare än snö.
10 Låt mig få höra fröjd och glädje,
låt de ben som du har krossat få jubla.
11 Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
utplåna alla mina missgärningar.
12 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och ge mig på nytt en frimodig ande.
13 Förkasta mig inte från ditt ansikte
och tag inte din helige Ande ifrån mig.
14 Låt mig åter få jubla över din frälsning
och håll mig uppe med en villig ande.
15 Jag vill lära överträdarna dina vägar,
så att syndare omvänder sig till dig.
16 Rädda mig från blodskulder, Gud,
du min frälsnings Gud,
så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
17 Herre, öppna mina läppar,
så skall min mun förkunna ditt lov.
18 Slaktoffren gläder dig inte,
annars skulle jag ge dig sådana,
brännoffren tycker du inte om.
19 Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta
föraktar du inte, Gud.
20 Gör väl mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
21 Då skall du glädja dig åt rätta offer,
brännoffer och heloffer,
då skall tjurar offras på ditt altare.
Israels synd och Herrens tjänares lydnad
50 Så säger Herren: Var finns er mors skiljebrev,
det som jag har förskjutit henne med?
Eller till vilken av mina fordringsägare har jag sålt er?
Se, genom era missgärningar blev ni sålda,
och för era överträdelsers skull blev er mor förskjuten.
2 Varför var ingen där när jag kom?
Varför svarade ingen när jag ropade?
Är min arm för kort för att friköpa er,
eller har jag ingen kraft till att hjälpa?
Se, genom min befallning torkar jag ut havet
och förvandlar strömmarna till öken.
Deras fiskar ruttnar av brist på vatten
och dör av törst.
3 Jag kläder himlen i mörker
och ger den sorgdräkt att bära.
4 Herren Herren har givit mig en tunga med lärdom,
så att jag förstår att med mina ord hjälpa den trötte.
Han väcker var morgon mitt öra,
han väcker det till att höra på lärjungasätt.
5 Herren Herren har öppnat mitt öra,
och jag har inte varit upprorisk,
jag har inte vikit tillbaka.
6 Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig
och mina kinder åt dem som ryckte ut mina skäggstrån.
Jag dolde inte mitt ansikte för hån och spott.
7 Herren Herren skall hjälpa mig,
därför behöver jag inte skämmas,
därför gör jag mitt ansikte hårt som sten.
Jag vet att jag inte kommer på skam.
8 Den som förklarar mig rättfärdig är nära.
Vem vill då gå till rätta med mig?
Må han träda fram tillsammans med mig.
Vem är min motpart?
Låt honom komma hit.
9 Se, Herren Herren kommer att hjälpa mig.
Vem vill då döma mig skyldig?
De skall alla slitas ut som ett klädesplagg,
mal skall förtära dem.
10 Vem bland er fruktar Herren
och hör hans tjänares röst?
Om han än vandrar i mörkret
och inte ser någon ljusning,
skall han förtrösta på Herrens namn
och stödja sig på sin Gud.
11 Men se, alla ni som tänder upp en eld
och omger er med brinnande pilar,
vandra i lågorna från er eld
bland de brinnande pilar som ni har antänt.
Av min hand skall detta drabba er,
ni kommer att ligga i kval.
Lagen upphäver ej löftet
15 Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. 16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling [a] som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare,[b] så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.
19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand.[c] 20 Denne medlare företräder inte bara en part. Men Gud är en.[d]
21 Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror.
47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, 49 men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. 50 Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." 51 Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, 52 ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.
Sjuka bärs till Jesus
53 De for över sjön och kom till Gennesaret och lade till där. 54 Så snart de steg ur båten, kände man igen Jesus. 55 Och folk skyndade ut i hela den trakten och förde de sjuka på bårar till den plats där de hörde att han var. 56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln