Book of Common Prayer
Psalm 26
Förtröstan på Herren
1 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
ty jag är oskyldig,
jag förtröstar på Herren utan att vackla.
2 Utforska mig, Herre, och pröva mig,
rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon,
jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter ej hos lögnare
och umgås ej med hycklare.
5 Jag hatar de ondas församling,
hos de ogudaktiga sitter jag inte.
6 Jag tvår mina händer i oskuld,
jag vill vandra kring ditt altare, Herre,
7 för att höja min röst till tacksägelse
och förkunna alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort min själ tillsammans med syndare
eller mitt liv tillsammans med blodtörstiga män,
10 som har ondska i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig,
befria mig och var mig nådig.
12 Min fot står på jämn mark.
I församlingarna skall jag prisa Herren.
Psalm 28
Bön om beskydd och tack för räddning
1 Av David.
Till dig, Herre, ropar jag,
min klippa, var ej stum mot mig.
Om du är tyst mot mig,
blir jag lik dem som far ner i graven.
2 Hör mina böners ljud
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det innersta i din helgedom.
3 För inte bort mig med ogudaktiga
och med ogärningsmän,
som talar vänligt med sin nästa
men har ondska i sina hjärtan.
4 Löna dem efter deras handlingar,
efter deras onda gärningar.
Löna dem efter deras händers verk,
vedergäll dem för vad de har gjort.
5 Ty de ger inte akt på Herrens gärningar,
på hans händers verk.
Därför skall han slå ner dem
och inte mer bygga upp dem.
6 Välsignad vare Herren,
ty han har hört mina böner om nåd.
7 Herren är min styrka och min sköld,
på honom förtröstade mitt hjärta.
Jag fick hjälp och mitt hjärta gläder sig.
Jag vill tacka honom med min sång.
8 Herren är sitt folks styrka,
ett frälsningens värn är han för sin smorde.
9 Fräls ditt folk
och välsigna din arvedel,
var deras herde och bär dem för evigt!
Psalm 36
Den ogudaktiges ondska och Herrens godhet
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David.
2 I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige.
Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
3 Han förringar inför sig själv
att man skall upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
5 Ondska tänker han ut på sin bädd,
han går den väg som inte är god,
han skyr inte något ont.
6 Herre, upp i himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
dina domar som det stora havsdjupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människors barn har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De mättas av de rika gåvorna i ditt hus,
av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd förbli över dem som känner dig
och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt inte de högmodigas fot komma över mig
eller de ogudaktigas hand driva bort mig.
13 Där ligger ogärningsmän fallna,
nerstötta utan att kunna resa sig.
Psalm 39
Inför döden och människans förgänglighet
1 För sångmästaren, till Jedutun.[a] En psalm av David.
2 Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
så länge den ogudaktige är inför mig."
3 Jag blev stum och tyst.
Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 Mitt hjärta brann inom mig.
Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
Jag talade med min tunga:
5 " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
6 Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
7 Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.
8 Men vad hoppas jag på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
10 Jag tiger och öppnar ej min mun,
ty det är du som har gjort det.
11 Tag din plåga ifrån mig,
för din hands aga går jag under.
12 När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.
13 Hör min bön, Herre,
lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
14 Vänd din blick ifrån mig,
så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."
Det dåraktiga med avgudar
9 De som tillverkar avgudar är alla idel tomhet,
deras kära gudar kan inte hjälpa.
Deras egna vittnen ser inget och förstår inget.
Därför måste de komma på skam.
10 Vem vill forma en gud och gjuta ett beläte
som inte är honom till någon nytta?
11 Se, hela deras sällskap skall komma på skam.
Konsthantverkarna är ju själva bara människor.
Låt dem alla samlas och träda fram.
De skall då alla komma på skam med förskräckelse.
12 Smeden tar sitt verktyg och bearbetar smidet i glöden,
han formar det med hammare
och bearbetar det med kraftig arm.
Blir han hungrig förlorar han sin kraft.
Dricker han inte vatten blir han matt.
13 Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre
och gör märken på trästycket med sitt ritstift.
Han formar det med stämjärn
och märker ut det med passaren.
Han gör det likt en mansbild,
en vacker människogestalt att sättas i ett hus.
14 Man fäller cedrar åt sig och tar stenek och vanlig ek
och väljer bland skogens träd.
Man planterar lärkträd åt sig, och regnet ger dem växt.
15 Detta har människorna till bränsle.
Man tar av veden och värmer sig med den,
man tänder på den och bakar bröd.
Men man tillverkar också en gud av den och tillber denna.
Man gör av träet en avgudabild och faller ner för den.
16 En del av träet bränner man upp i eld.
Över en annan del lagar man kött till att äta,
steker sin stek och äter sig mätt.
Sedan värmer man sig och säger:
"Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan."
17 Men av det som är kvar gör man en gud, en avgudabild.
För den faller man ner och tillber.
Man bönfaller inför den och säger:
"Rädda mig, för du är min gud."
18 Dessa människor vet ingenting och förstår ingenting,
ty deras ögon är tillslutna, så att de inte ser,
och deras hjärtan, så att de ingenting begriper.
19 Ingen har så mycken eftertanke,
så mycket vett eller förstånd att han säger:
"En del av det har jag bränt upp i eld,
på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har nu ätit.
Skulle jag då av resten göra en avskyvärd avgud?
Skulle jag falla ner för ett stycke trä?"
20 Den som lever av aska
är förledd av ett vilselett hjärta,
så att han inte kan rädda sin själ eller tänka:
"Är det inte lögn det jag håller i min högra hand?"
Det nya livet i Kristus
17 I Herrens namn varnar jag er därför: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomma, 18 deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. 19 Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.
20 Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är. 21 Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. 22 Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, 23 och ni förnyas nu till ande och sinne. 24 Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.
Se noga till hur ni lever
25 Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar. 26 Grips ni av vrede, så synda inte. [a] Låt inte solen gå ner över er vrede 27 och ge inte djävulen något tillfälle. 28 Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver. 29 Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på. 30 Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag. 31 Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. 32 Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.
19 och Judas Iskariot,[a] han som förrådde honom.
Jesu gärning eller Satans
20 Sedan kom Jesus hem. På nytt samlades så mycket folk att han och hans lärjungar inte ens hade tid att äta. 21 När hans anhöriga fick höra det, gick de ut för att ta hand om honom, eftersom man sade att han hade förlorat förståndet. 22 Och de skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade: "Han är besatt av Beelsebul.[b] Med hjälp av de onda andarnas furste driver han ut de onda andarna." 23 Då kallade han dem till sig och talade till dem i liknelser: "Hur kan Satan driva ut Satan? 24 Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå, 25 och om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. 26 Om Satan gör uppror mot sig själv och kommer i strid med sig själv, kan han inte bestå. Då är det slut med honom. 27 Ingen kan gå in i den starkes hus och plundra honom på det han äger utan att först ha bundit den starke. Sedan kan han plundra hans hus. 28 Amen[c] säger jag er: Allt skall förlåtas människorna, deras synder och hädelser, hur de än hädar. 29 Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd." 30 De hade ju sagt att han hade en oren ande.
Jesu familj
31 Hans mor och hans bröder kom och stannade utanför. De sände bud till honom för att kalla på honom. 32 Folkhopen som satt omkring honom sade: "Se, din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig." 33 Han svarade: "Vem är min mor och vilka är mina bröder?" 34 Och han såg på dem som satt omkring honom och sade: "Här ser ni min mor och mina bröder! 35 Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln