Book of Common Prayer
Psalm 140
Bön om skydd mot onda människor
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Rädda mig, Herre, från onda människor,
bevara mig för våldsmän,
3 för dem som tänker ut ont i sina hjärtan
och dagligen vållar strid.
4 De vässar sina tungor som ormar,
huggormsgift är bakom deras läppar. Sela.
5 Bevara mig, Herre, för de ogudaktigas händer,
skydda mig för våldsmän,
som tänker ut planer för att få mig på fall.
6 Stolta människor gillrar fällor med garn för mig,
de breder ut nät vid vägens kant,
snaror sätter de ut för mig. Sela.
7 Jag säger till Herren: "Du är min Gud."
Lyssna, Herre, till min bön om nåd.
8 Herre, Herre, min frälsnings starkhet,
du skyddar mitt huvud på stridens dag.
9 Herre, uppfyll inte de ogudaktigas önskningar,
låt inte deras planer lyckas,
så att de förhäver sig. Sela.
10 Låt dem som omringar mig själva drabbas
av sina läppars ondska.
11 Låt eldsglöd regna över dem,
låt dem kastas i eld,
i djup som de inte kan komma upp ur.
12 En baktalare skall inte bestå i landet,
våldsmän skall jagas av olycka, med slag på slag.
13 Jag vet att Herren skall utföra den förtrycktes sak
och skaffa den fattige rätt.
14 De rättfärdiga skall prisa ditt namn,
de rättrådiga skall bo inför ditt ansikte.
Psalm 142
Bön om räddning från förföljarna
1 En sång av David. En bön när han var i grottan.
2 Jag höjer min röst och ropar till Herren,
jag höjer min röst och ber till Herren.
3 Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom
och talar med honom om min nöd.
4 När min ande tynar bort i mig,
är du den som känner min stig.
På den väg jag skall gå,
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se på min högra sida,
där finns ingen som känns vid mig.
Ingen tillflykt finns mer för mig,
ingen frågar efter min själ.
6 Jag ropar till dig, Herre.
Jag säger: "Du är min tillflykt,
min del i de levandes land."
7 Lyssna till mitt rop,
jag är i stort elände.
Rädda mig från mina förföljare,
de är mig för starka.
8 För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga skall samlas omkring mig,
ty du gör väl mot mig.
Psalm 141
Bön om hjälp mot fiender
1 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig, skynda till mig!
Lyssna till min röst när jag ropar till dig.
2 Låt min bön gälla inför dig som ett rökoffer,
mina lyfta händer som ett aftonoffer.
3 Herre, sätt en vakt för min mun,
bevaka mina läppars dörr.
4 Låt ej mitt hjärta vika av till något ont,
till att ta del i ogudaktiga gärningar
tillsammans med män som gör orätt.
Av deras läckerheter vill jag inte äta.
5 [a]Om en rättfärdig slår mig, är det av kärlek,
bestraffar han mig, är det som olja på huvudet,
mitt huvud skall inte avvisa det.
Men jag skall fortsätta att be mot dem som handlar illa.
6 Deras ledare störtas ner för klippan,
men de skall då höra att mina ord är ljuvliga.
7 Som när man har plöjt och rivit upp jorden,
så ligger våra ben kringströdda vid dödsrikets rand.
8 På dig, Herre, Herre, ser mina ögon,
till dig tar jag min tillflykt,
förkasta inte min själ.
9 Bevara mig för de snaror
som de lägger ut för mig
och för ogärningsmännens fällor.
10 Låt de ogudaktiga fastna i sina egna nät,
medan jag går oskadd förbi.
Psalm 143
Bön om räddning från undergång
1 En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till min bön om nåd,
svara mig i din rättfärdighet
för din trofasthets skull!
2 Gå ej till doms med din tjänare,
ty inför dig är ingen levande rättfärdig.
3 Se, fienden förföljer min själ,
han trampar mitt liv till jorden.
Han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 Min ande tynar bort i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 Jag sträcker ut mina händer till dig.
Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.
7 Herre, skynda att svara mig,
ty min ande förgås,
dölj inte ditt ansikte för mig.
Låt mig inte bli lik dem som far ner i graven.
8 Låt mig om morgonen erfara din nåd,
ty jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag skall gå,
till dig upplyfter jag min själ.
9 Rädda mig från mina fiender, Herre.
Hos dig söker jag skydd.
10 Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud.
Må din gode Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, håll mig vid liv,
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
för din rättfärdighets skull.
12 Utrota mina fiender för din nåds skull,
förgör alla dem som plågar min själ.
Ty jag är din tjänare.
9 Hör då detta,
ni hövdingar över Jakobs hus,
ni furstar över Israels hus:
Ni avskyr det som är rätt,
och allt som är rakt gör ni krokigt,
10 ni bygger upp Sion med blod
och Jerusalem med ondska.
11 Stadens hövdingar dömer för mutor,
prästerna undervisar för betalning
och profeterna spår för pengar.
Ändå stöder de sig på Herren och säger:
"Är inte Herren mitt ibland oss?
Olycka skall inte drabba oss."
12 Därför skall Sion för er skull
plöjas upp till en åker,
Jerusalem bli en stenhop
och tempelberget en skogbevuxen höjd.
Israel skall komma tillbaka till sitt land
4 Det skall ske i den yttersta tiden,
att det berg där Herrens hus är
skall stå fast grundat
och vara högst bland bergen,
upphöjt över höjderna.
Och alla folk skall strömma dit.
2 Ja, många folk skall gå i väg och säga:
"Kom, låt oss gå upp
till Herrens berg,
till Jakobs Guds hus.
Han skall undervisa oss om sina vägar,
så att vi kan vandra på hans stigar."
Ty undervisningen skall gå ut från Sion,
Herrens ord från Jerusalem.
3 Han skall döma mellan många folk
och skipa rätt åt mäktiga hednafolk,
ända bort i fjärran land.
Då skall de smida sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra
och inte mer träna sig för krig.
4 Var och en skall sitta under sitt vinträd
och under sitt fikonträd utan fruktan,
ty så har Herren Sebaots mun talat.
5 Ty alla andra folk vandrar
vart och ett i sin guds namn,
men vi, vi skall vandra i Herrens, vår Guds, namn,
alltid och för evigt.
24 Några dagar senare infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla,[a] som var judinna. Och han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. 25 Men då Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid skall jag kalla på dig." 26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom. 27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Och då Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
Paulus inför landshövdingen Festus
25 Tre dagar efter det att Festus hade anlänt till provinsen, for han från Cesarea upp till Jerusalem. 2 Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus 3 och bad att han skulle visa dem godheten att låta Paulus föras till Jerusalem. De planerade nämligen ett bakhåll och tänkte döda honom under vägen. 4 Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Cesarea och att han själv inom kort skulle fara dit. 5 Han sade: "De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt, så kan de anklaga honom." 6 När sedan Festus hade uppehållit sig hos dem i högst åtta eller tio dagar, for han ner till Cesarea. Dagen därpå tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.
Paulus vädjar till kejsaren
7 När Paulus kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa. 8 Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag förbrutit mig." 9 Men Festus ville stå väl hos judarna och frågade Paulus: "Vill du fara upp till Jerusalem och där dömas inför mig i denna sak?" 10 Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och där bör jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. 11 Har jag gjort något orätt och begått något brott som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren." 12 Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara."
Kvinnorna som följde Jesus
8 Därefter vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom 2 och även några kvinnor, som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena - från henne hade sju onda andar farit ut - 3 vidare Johanna som var hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.
Liknelsen om såningsmannen
4 Då mycket folk samlades och man begav sig ut till honom från den ena staden efter den andra, talade han till dem i en liknelse: 5 "En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. Och när han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det. 6 En del föll på stenig mark, och när det hade kommit upp torkade det bort, eftersom det inte hade någon fuktighet. 7 En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp samtidigt och kvävde det. 8 Men en del föll i god jord och växte upp och gav hundrafaldig skörd." När han hade sagt detta, ropade han: "Hör, du som har öron att höra med!"
Liknelsens innebörd
9 Hans lärjungar frågade honom sedan vad denna liknelse betydde. 10 Han svarade: "Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå. 11 Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. 12 De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta. 13 De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall. 14 Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt. 15 Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln