Book of Common Prayer
Psalm 120
Bön om hjälp mot lögnare
1 En vallfartssång.
Jag ropar till Herren i min nöd
och han svarar mig.
2 Herre, rädda min själ från lögnaktiga läppar,
från falska tungor.
3 Vad skall han ge dig,
ja, vad mer skall han ge dig,
du falska tunga?
4 En krigares skarpa pilar
och glödande ginstkol.
5 Ve mig som bor i Mesheks land
och bland Kedars hyddor!
6 Länge har min själ bott
bland dem som hatar friden.
7 Jag vill ha frid,
men säger jag ett ord,
är de redo till strid.
Psalm 121
Hjälpen finns hos Herren
1 En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen.
Varifrån skall min hjälp komma?
2 Min hjälp kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
3 Inte skall han låta din fot vackla,
inte slumrar han som bevarar dig.
4 Nej, han som bevarar Israel,
han slumrar inte, han sover inte.
5 Herren bevarar dig,
Herren är ditt skydd
på din högra sida.
6 Solen skall inte skada dig om dagen,
och inte månen om natten.
7 Herren skall bevara dig från allt ont,
han skall bevara din själ.
8 Herren skall bevara din utgång och din ingång
från nu och till evig tid.
Psalm 122
Glädjen över att gå till Herrens hus
1 En vallfartssång av David.
Jag blev glad när man sade till mig:
"Vi skall gå till Herrens hus."
2 Våra fötter fick träda in
i dina portar, Jerusalem,
3 Jerusalem, du välbyggda stad
där hus sluter sig till hus,
4 dit stammarna drar upp, Herrens stammar,
som ett vittnesbörd för Israel
att Herrens namn skall prisas.
5 Ty där står domarsäten,
troner för Davids hus.
6 Önska Jerusalem frid!
Må det gå dem väl som älskar dig.
7 Må frid råda inom dina murar,
välgång i dina palats.
8 För mina bröders och vänners skull
vill jag önska dig frid.
9 För Herrens, vår Guds, hus skull
vill jag söka ditt goda.
Psalm 123
Med blicken på Guds nåd
1 En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till dig,
du som bor i himlen.
2 Som en tjänares ögon ser på sin herres hand,
som en tjänarinnas ögon på sin frus hand,
så ser våra ögon upp till Herren, vår Gud,
till dess att han ger oss sin nåd.
3 Var oss nådig, Herre, var oss nådig.
ty vi har fått utstå mycket förakt.
4 Vi har fått utstå de säkras hån
och de högmodigas förakt.
Psalm 124
Tacksägelse för befrielse ur stor nöd
1 En vallfartssång av David.
Om Herren inte varit med oss
- så skall Israel säga -
2 om Herren inte varit med oss
när människor reste sig upp mot oss,
3 då hade de slukat oss levande
när deras vrede upptändes mot oss,
4 då hade vattnen dränkt oss,
strömmen sköljt över oss,
5 ja, då hade de väldiga vattenmassorna
sköljt över oss.
6 Lovad vare Herren,
som inte gav oss till rov åt deras tänder.
7 Vår själ kom undan som en fågel
ur fågelfängarens snara,
snaran gick sönder
och vi kom undan.
8 Vår hjälp är i Herrens namn,
hans som har gjort himmel och jord.
Psalm 125
Herren beskyddar sitt folk
1 En vallfartssång.
De som förtröstar på Herren är som Sions berg.
Det rubbas inte, det står kvar för evigt.
2 Jerusalem omges av berg,
och Herren omger sitt folk
från nu och till evig tid.
3 Ogudaktighetens spira skall inte vila
över de rättfärdigas arvslott,
för att de rättfärdiga inte skall räcka ut
sina händer till orättfärdighet.
4 Gör gott, Herre, mot de goda,
mot dem som har uppriktiga hjärtan.
5 Men dem som viker av på krokiga vägar
skall Herren föra bort
tillsammans med ogärningsmännen.
Frid över Israel!
Psalm 126
Från tårar till jubel
1 En vallfartssång.
När Herren gjorde slut på Sions fångenskap,
då var vi som drömmande.
2 Då fylldes vår mun med skratt
och vår tunga med jubel.
Då sade man bland hednafolken:
" Herren har gjort stora ting med dem."
3 Ja, Herren har gjort stora ting med oss,
och vi är glada.
4 Herre, låt våra fångar komma åter
liksom strömmarna i Negev.
5 De som sår med tårar
skall skörda med jubel.
6 Gråtande går de ut och bär sitt utsäde.
Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar.
Psalm 127
På Herrens välsignelse beror allt
1 En vallfartssång av Salomo.
Om inte Herren bygger huset
är arbetarnas möda förgäves.
Om inte Herren bevarar staden
vakar väktaren förgäves.
2 Förgäves stiger ni tidigt upp
och går sent till vila
för att äta det bröd ni slitit för.
Detta ger han åt sina vänner
medan de sover.
3 Se, barn är en Herrens gåva,
livsfrukt en lön.
4 Som pilar i en hjältes hand
är söner man får vid unga år.
5 Lycklig den man
vars koger är fyllt med dem.
De kommer inte på skam
när de går till rätta med fiender i porten.
Domsord över Juda och Israel
1 Herrens ord till morastiten Mika, vid den tid då Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda, det han skådade angående Samaria och Jerusalem.
2 Hör alla folk,
lyssna du jord och allt som är därpå.
Herren, Herren skall vara ett vittne mot er,
Herren från sitt heliga tempel.
3 Ty se, Herren träder ut ur sin boning,
han far ner och går fram över jordens höjder.
4 Bergen smälter under honom
och dalarna bryter fram
som vaxet för elden,
som vattnet när det störtar utför branten.
5 Allt detta sker för att Jakob har avfallit,
för att Israels hus har syndat.
Vem är skyldig till Jakobs avfall?
Är det inte Samaria?
Och vem till Juda offerhöjder?
Är det inte Jerusalem?
6 Därför skall jag göra Samaria till en stenhög på marken,
till en plats för vinodling.
Jag skall vräka hennes stenar ner i dalen,
och blotta hennes grundvalar.
7 Alla hennes utskurna avgudabilder skall krossas,
alla hennes skökogåvor skall brännas upp i eld,
alla hennes avgudar skall jag förstöra.
Ty genom skökolön har hon skaffat dem,
och skökolön skall de bli igen.
8 Över detta vill jag klaga och jämra mig,
jag vill gå utblottad och naken.
Jag vill yla som en schakal
och klaga som en struts.
9 Ty hennes sår kan inte läkas,
det har kommit ända till Juda,
det har nått ända till mitt folks port,
ända till Jerusalem.
Judarnas sammansvärjning mot Paulus
12 När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. 13 Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, 14 och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. 15 Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram."
16 Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. 17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "För den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." 18 Officeren förde honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att berätta för dig." 19 Befälhavaren tog honom vid handen, förde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" 20 Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de skall utreda hans sak närmare. 21 Men låt dem inte övertala dig. Mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom, och de har svurit en ed att inte äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står nu färdiga och väntar på att du skall säga ja till deras anhållan." 22 Befälhavaren lät den unge mannen gå sedan han uppmanat honom att inte tala om för någon att han hade berättat detta för honom.
Paulus förs till Cesarea
23 Därefter kallade befälhavaren till sig två av sina officerare och befallde dem: "Håll tvåhundra soldater beredda att i kväll vid niotiden gå till Cesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. 24 Skaffa också riddjur och låt Paulus sitta upp och för honom oskadd till landshövdingen Felix."[a]
En hednisk officers tro
7 När Jesus hade hållit hela sitt tal till folket, gick han in i Kapernaum. 2 En officer där hade en tjänare som han satte stort värde på. Tjänaren var sjuk och låg för döden. 3 Då officeren fick höra talas om Jesus, skickade han några av judarnas äldste till honom och bad honom komma och bota hans tjänare. 4 De kom till Jesus och bad honom ivrigt: "Han är värd att du gör detta för honom. 5 Han älskar vårt folk, och det är han som har byggt synagogan åt oss."
6 Jesus gick med dem. Han var nästan framme vid huset, då officeren skickade några vänner och lät hälsa honom: "Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak. 7 Därför ansåg jag mig inte heller värd att komma till dig. Men säg ett ord, så blir min tjänare frisk. 8 Jag är själv en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. När jag säger till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det, så gör han det." 9 När Jesus hörde detta förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: "Jag säger er: Inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro." 10 Och de som skickats ut vände tillbaka och fann tjänaren frisk.
Jesus uppväcker en änkas son
11 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12 Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. 13 När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." 14 Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" 15 Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. 16 De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har trätt fram ibland oss", och: "Gud har besökt sitt folk." 17 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln