Book of Common Prayer
Psalm 106
Herrens nådegärningar och Israels otro
1 Halleluja!
Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan berätta om Herrens väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
3 Saliga är de som håller fast vid det rätta,
som alltid handlar rättfärdigt.
4 Tänk på mig, Herre, efter din nåd mot ditt folk,
kom till mig med din frälsning,
5 så att jag kan se dina utvaldas lycka,
glädja mig med ditt folks glädje
och berömma mig tillsammans med din arvedel.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har gjort illa, vi har varit ogudaktiga.
7 Våra fäder gav inte akt på dina under i Egypten,
de kom inte ihåg dina många nådegärningar
utan var upproriska vid havet, vid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han talade strängt till Röda havet
och det blev torrt,
han förde dem genom djupen
som genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand
och återlöste dem från fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras fiender,
inte en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de hans ord,
de sjöng hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar,
de väntade inte på hans råd.
14 De greps av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde
men sände tärande sjukdom bland dem.
16 I lägret fylldes de av avund mot Mose och mot Aron,
Herrens helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan,
den övertäckte Abirams hop.
18 Eld började brinna i deras läger,
en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en avgudabild.
20 Sin härlighet bytte de bort
mot bilden av en oxe som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Han sade att han skulle förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde,
trädde fram som medlare inför honom
för att vända bort hans vrede,
så att den inte förgjorde dem.
24 De föraktade det ljuvliga landet,
de trodde inte hans ord.
25 De knotade i sina tält
och lyssnade inte till Herrens röst.
26 Då lyfte han sin hand mot dem
och svor att slå ner dem i öknen,
27 att slå ner deras barn bland hednafolken
och skingra dem i länderna.
28 De slöt sig till Baal-Peor
och åt sådant som var offrat till döda.
29 De väckte Guds vrede genom sina gärningar,
och en hemsökelse bröt ut bland dem.
30 Men Pinehas steg fram och skipade rätt,
och hemsökelsen upphörde.
31 Det räknades honom till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid.
32 De väckte hans vrede vid Meribas vatten,
och det gick illa för Mose för deras skull.
33 Ty de var upproriska mot hans ande,
så att han talade tanklöst med sina läppar.
34 De förgjorde inte folken
som Herren hade befallt dem,
35 utan blandade sig med hednafolken
och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar,
och dessa blev en snara för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
åt onda andar.
38 De utgöt oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom blodet.
39 De orenade sig genom sina gärningar,
de handlade trolöst i allt de gjorde.
40 Då upptändes Herrens vrede mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han gav dem i hednafolkens hand,
så att de som hatade dem fick råda över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
de blev kuvade under deras hand.
43 Han räddade dem många gånger,
men de hade ett upproriskt sinnelag
och sjönk allt djupare genom sin synd.
44 Men han såg till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han tänkte på sitt förbund med dem
och förbarmade sig för sin stora nåds skull.
46 Han lät dem finna barmhärtighet inför alla
som fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, Herre, vår Gud,
och församla oss från hednafolken,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och berömma oss av att lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Och allt folket skall säga: "Amen."
Halleluja!
14 Samaria skall stå med skuld, ty hon har varit upprorisk mot sin Gud.
Invånarna skall falla för svärd,
deras späda barn skall bli krossade,
deras havande kvinnor uppristade.
Kallelse till omvändelse och löfte om nåd
2 Vänd om, Israel, till Herren, din Gud,
ty genom din missgärning har du kommit på fall.
3 Tag med er ord
och vänd åter till Herren.
Säg till honom:
"Förlåt oss alla våra synder
och tag nådigt emot oss.
Då skall vi prisa dig med våra läppar.
4 Assur kan inte rädda oss,
vi skall inte mer sitta upp på stridshästar.
Vi skall aldrig mer säga:
'Vår Gud' till våra händers verk.
Ty hos dig finner den faderlöse barmhärtighet."
5 Jag vill hela dem från deras avfall,
jag vill älska dem av fri vilja,
ty min vrede har vänt sig ifrån dem.
6 Jag skall bli som dagg för Israel,
han skall blomstra som en lilja,
han skall skjuta rötter som Libanon.
7 Hans avkomlingar skall breda ut sig,
han skall bli lik ett olivträd i fägring,
han skall dofta som Libanon.
8 De som bor i hans skugga skall återvända.
De skall odla säd
och grönska som vinstockar.
Minnet av honom skall vara som Libanons vin.
9 Efraim, vad har jag mer med avgudar att skaffa?
Jag skall bönhöra honom och ta mig an honom.
Jag är som en grönskande cypress,
hos mig finner du din frukt.
10 Den som är vis förstår detta,
den som är förståndig besinnar det.
Ty Herrens vägar är rätta,
och på dem vandrar de rättfärdiga,
men överträdarna kommer där på fall.
30 Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
Paulus inför Stora rådet
23 Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till i dag." 2 Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att de skulle slå Paulus på munnen. 3 Men Paulus sade till honom: "Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå mig." 4 De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" 5 Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna." [a]
6 Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadduceer och en annan del fariseer, ropade han i Rådet: "Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse." 7 Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna,[b] och de församlade delade sig i två läger. 8 - Sadduceerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. - 9 Det blev ett väldigt skrikande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom." 10 Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. 11 Följande natt kom Herren till honom och sade: "Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom."
39 Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Faller då inte båda i gropen? 40 En lärjunge är inte förmer än sin lärare, och när någon har blivit fullärd blir han som sin lärare. 41 Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? 42 Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.
Av frukten känner man trädet
43 Det finns inte något bra träd som bär dålig frukt, inte heller något dåligt träd som bär bra frukt. 44 Ett träd känner man igen på frukten. Inte plockar man väl fikon från tistlar eller vindruvor från törnbuskar? 45 En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.
Liknelsen om de två husbyggarna
46 Varför kallar ni mig 'Herre, Herre', när ni inte gör vad jag säger? 47 Den som kommer till mig och lyssnar till mina ord och handlar efter dem - vem han är lik, det skall jag visa er. 48 Han liknar en man som byggde ett hus och grävde djupt och lade grunden på klippan. När floden sedan kom, vräkte den sig mot huset, men den kunde inte skaka det, eftersom det var välbyggt. 49 Men den som lyssnar och inte handlar liknar en man som byggde ett hus på marken utan att lägga någon grund. Floden vräkte sig mot huset som genast rasade, och förödelsen blev stor för det huset."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln