Book of Common Prayer
Psalm 102
Tröst i svår nöd
1 Bön av en betryckt som i vanmakt utgjuter sitt bekymmer inför Herren.
2 Herre, hör min bön,
låt mitt rop komma inför dig!
3 Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd!
Vänd ditt öra till mig,
skynda dig att svara när jag ropar!
4 Mina dagar har försvunnit som rök,
benen i min kropp är förbrända som av eld.
5 Mitt hjärta är förtorkat,
det har vissnat som gräs,
ty jag glömmer att äta mitt bröd.
6 På grund av min högljudda suckan
har jag blivit skinn och ben.
7 Jag är lik en pelikan i öknen,
jag är som en uggla bland ruiner.
8 Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig hela dagen,
de som gör narr av mig
använder mig som en svordom.
10 Ty jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar
11 för din vredes och förbittrings skull.
Du har ju gripit mig och förkastat mig.
12 Mina dagar är som skuggan när den förlängs,
jag vissnar som gräs.
13 Men du, Herre, tronar i evighet,
släkte efter släkte skall komma ihåg dig.
14 Du skall gripa in och förbarma dig över Sion,
det är tid att du visar det nåd.
Ja, stunden har kommit.
15 Ty dina tjänare har dess stenar kära,
de förbarmar sig över dess grus.
16 Hednafolken skall frukta Herrens namn
och alla jordens kungar din härlighet,
17 när Herren bygger upp Sion
och uppenbarar sig i sin härlighet.
18 Han vänder sig till de utblottades bön
och föraktar den inte.
19 Detta skall skrivas ner för ett kommande släkte
och ett folk som han skapar skall prisa Herren.
20 Ty han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren skådar från himlen ner till jorden
21 för att höra den fångnes klagan
och befria dödens barn,
22 för att man i Sion skall förkunna Herrens namn
och hans lov i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna Herren.
24 Han har försvagat min kraft under vandringen,
han har förkortat mina dagar.
25 Jag sade: Min Gud,
tag inte bort mig mitt i livet,
dina år varar från släkte till släkte.
26 För länge sedan lade du jordens grund,
himlarna är dina händers verk.
27 De skall gå under, men du förblir.
De skall alla nötas ut som en klädnad,
du skall förvandla dem som man byter kläder,
och de försvinner.
28 Men du är densamme
och dina år har inget slut.
29 Dina tjänares barn skall bo i trygghet
och deras efterkommande bestå inför dig.
FEMTE BOKEN
Psalm 107
De återlöstas tacksamhet
1 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Så säger Herrens återlösta,
de som han har återlöst från fiendens hand,
3 de som han har församlat från länderna,
från öster och väster,
från norr och söder.[a]
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de fann ingen plats där de kunde bo.
5 De var hungriga och törstiga,
deras liv tynade bort.
6 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Han ledde dem på den rätta vägen,
så att de kom till en stad där de kunde bo.
8 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
9 ty han stillade själens törst
och mättade själens hunger med sitt goda.
10 De satt i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
11 ty de hade varit upproriska mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Han ödmjukade deras hjärtan genom lidande,
de kom på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han frälste dem ur deras trångmål.
14 Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga,
han slet sönder deras bojor.
15 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
16 ty han krossade kopparportar
och bröt sönder järnbommar.
17 De var dåraktiga och blev plågade
för sin upproriskhet och synd.
18 De kände avsky för all mat
och var nära dödens portar.
19 Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från undergång.
21 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn.
22 Må de offra lovets offer
och förkunna hans verk med jubel.
23 De som for ut på havet med skepp
och drev handel på stora vatten,
24 de såg Herrens gärningar
och hans under i havets djup.
25 Han talade, och en stormvind uppstod
så att havets vågor gick höga.
26 De for upp mot himlen
och ner i djupen,
så att de miste modet i sin olycka.
27 De raglade och stapplade som druckna,
det var förbi med all deras vishet.
28 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han stillade stormen
och böljorna omkring dem tystnade.
30 De gladdes över att det blev stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
32 må de upphöja honom i folkets församling
och prisa honom där de äldste sitter.
Israels synder och fångenskap
10 Israel var en frodig vinstock som bar frukt.
Men ju mer frukt han fick,
dess fler altaren byggde han åt sig.
Ju bättre det gick hans land,
desto finare stoder reste han.
2 Deras hjärta är delat,
nu skall de lida sitt straff.
Han skall själv bryta ner deras altaren
och förstöra deras stoder.
3 Nu skall de säga:
"Vi har ingen kung,
ty vi fruktar inte Herren.
Och en kung, vad skulle han kunna göra för oss?"
4 De talar tomma ord,
de svär falska eder och sluter förbund,
och domen skjuter upp
som en giftig planta ur markens fåror.
5 De som bor i Samaria
är rädda för kalven i Bet-Aven.
Folket skall sörja över den,
avgudaprästerna skall darra,
eftersom dess härlighet
skall föras bort i fångenskap.
6 Också han själv skall föras till Assyrien
som en gåva åt den store kungen.
Skam skall Efraim själv få,
Israel skall komma på skam med sina planer.
7 Samariens kung skall försvinna
som en pinne på vattnet.
8 Ödelagda blir Avens offerhöjder,
Israels synd.
Törne och tistel skall skjuta upp
på deras altaren.
Då skall man säga till bergen: "Göm oss"
och till höjderna: "Fall över oss."
9 Israel, ända sedan Gibeas dagar har du syndat.
Där trädde de upp
utan att kriget mot brottslingarna nådde dem i Gibea.
10 När jag vill
kommer jag att tukta dem.
Folken skall samlas mot dem
när jag binder dem vid deras dubbla synd.
11 Efraim är en inkörd kviga,
som gärna vill tröska.
Men jag skall lägga ett ok
över hennes vackra nacke.
Jag skall spänna för Efraim,
Juda skall plöja,
Jakob skall harva.
12 Så åt er i rättfärdighet,
skörda efter kärlekens bud,
bryt er ny mark.
Det är tid att söka Herren,
till dess han kommer och lär er rättfärdighet.
13 Ni har plöjt ogudaktighet,
ni har skördat orättfärdighet,
ni har ätit lögnens frukt.
Ty du har förlitat dig på din egen väg,
på dina många hjältar.
14 Stridslarm skall uppstå bland dina stammar,
och alla dina befästningar skall ödeläggas,
så som Bet-Arbel ödelades av Salman[a] på stridens dag,
då man krossade både mödrar och barn.
15 Sådant skall Betel tillfoga er
för er stora ondskas skull.
När morgonrodnaden går upp är det förbi,
förbi med Israels kung!
37 Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! 38 Då är du alltså inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och förde de fyra tusen knivmännen[a] ut i öknen." 39 Paulus svarade: "Jag är jude, från Tarsus i Cilicien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket." 40 Befälhavaren gav honom sin tillåtelse. Då Paulus stod där på trappan, gav han tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:
Paulus tal till folket
22 "Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar." 2 När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte: 3 "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag. 4 Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna[b] i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.
6 Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt av ett starkt sken från himlen. 7 Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? 8 Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. 9 De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte. 10 Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra. 11 Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus.
12 Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, 13 kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. 14 Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. 15 Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. 16 Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.
Jesus utser tolv apostlar
12 Vid den tiden gick Jesus upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud. 13 När det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och valde ut bland dem tolv, som han kallade apostlar: 14 Simon, som han gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob och Johannes, Filippus och Bartolomeus, 15 Matteus och Thomas, Jakob, Alfeus son, och Simon som kallades "ivraren",[a] 16 Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, han som blev förrädare.
JESU SLÄTTPREDIKAN (Kap 6:17-49)
17 Jesus gick ner tillsammans med dem och stannade på en slätt. Där var en stor skara lärjungar och mycket folk från hela Judeen och Jerusalem och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon. 18 De hade kommit för att höra honom och bli botade från sina sjukdomar. Också de som plågades av orena andar blev botade. 19 Och allt folket ville röra vid honom, eftersom kraft gick ut från honom och botade alla.
Saligprisningar och verop
20 Jesus lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: "Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. 21 Saliga är ni som nu hungrar, ni skall bli mättade. Saliga är ni som nu gråter, ni skall skratta. 22 Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er,[b] allt för Människosonens skull. 23 Gläd er på den dagen, ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna.
24 Men ve er, ni rika! Ni har fått ut er tröst. 25 Ve er, ni som nu är mätta! Ni kommer att hungra. Ve er, ni som nu skrattar! Ni kommer att sörja och gråta. 26 Ve er, när alla människor talar väl om er! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln