Book of Common Prayer
Psalm 105
Herrens gärningar mot sitt folk
1 Tacka Herren, åkalla hans namn,
gör hans gärningar kända bland folken!
2 Sjung till hans ära, lovprisa honom,
tala om alla hans under!
3 Beröm er av hans heliga namn!
De som söker Herren må glädja sig av hjärtat.
4 Fråga efter Herren och hans makt,
sök alltid hans ansikte.
5 Tänk på de under han har gjort,
på hans tecken och hans domslut,
6 ni Abrahams barn, hans tjänare,
ni Jakobs söner, hans utvalda.
7 Han är Herren, vår Gud,
över hela jorden når hans domar.
8 Han tänker för evigt på sitt förbund,
på det ord han påbjudit för tusen släkten,
9 på det förbund han slöt med Abraham
och på sin ed till Isak.
10 Han fastställde det för Jakob som en stadga,
för Israel som ett evigt förbund.
11 Han sade: Åt dig ger jag Kanaans land,
det skall bli er arvedel.
12 Då var de en liten skara,
de var få och främlingar i landet.
13 De vandrade från folk till folk,
från ett land till ett annat.
14 Han tillät ingen att skada dem,
han straffade kungar för deras skull:
15 Rör inte mina smorda,
gör inte mina profeter något ont!
16 När han sände hungersnöd över landet
så att de led brist på bröd,
17 då sände han en man framför dem,
Josef som blev såld till slav.
18 Man slog hans fötter i bojor,
i järn låg han bunden,
19 till den tid då hans ord uppfylldes
och Herrens tal bevisade hans oskuld.
20 Då släpptes han på kungens befallning,
folkens härskare gav honom fri.
21 Han satte honom till herre över sitt hus,
till att råda över allt han ägde,
22 för att binda hans furstar efter sin vilja
och lära hans äldste vishet.
23 Och Israel kom till Egypten,
Jakob blev gäst i Hams land.
24 Herren gjorde sitt folk mycket fruktsamt
och mäktigare än deras ovänner.
25 Han förvandlade deras hjärtan,
så att de hatade hans folk
och handlade svekfullt mot hans tjänare.
26 Han sände Mose, sin tjänare,
och Aron som han utvalt.
27 De gjorde hans tecken bland dem
och under i Hams land.
28 Han sände mörker och allt blev mörkt,
och de stod inte emot hans ord.
29 Han förvandlade deras vatten till blod
och deras fiskar dog.
30 Deras land vimlade av paddor,
ända in i deras kungars kamrar.
31 Han befallde och svärmar av insekter kom,
mygg över hela deras land.
32 Han gav dem hagel i stället för regn
och sände eldslågor i landet.
33 Han slog ner deras vinstockar och fikonträd
och bröt sönder träden i landet.
34 Han befallde och gräshoppor kom
och gräsmaskar i oräknelig mängd.
35 De åt upp alla örter i landet,
de åt upp grödan på marken.
36 Han slog allt förstfött i landet,
förstlingen av deras livskraft.
37 Så förde han dem ut med silver och guld,
i hans stammar stapplade ingen.
38 Egyptierna gladde sig när de drog ut,
ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
39 Han bredde ut ett moln till skydd
och en eld som lyste om natten.
40 De bad, och han lät vaktlar komma
och mättade dem med bröd från himlen.
41 Han öppnade klippan och vatten flödade,
det rann genom öknen som en ström.
42 Ty han tänkte på sitt heliga löfte
till Abraham, sin tjänare.
43 Så förde han ut sitt folk med glädje,
sina utvalda med jubel.
44 Han gav hednafolkens länder åt dem,
det folken arbetat ihop fick de ärva,
45 för att de skulle hålla hans stadgar
och ta vara på hans undervisning.
Halleluja!
8 Blås i hornet i Gibea, i trumpet i Rama,
slå larm i Bet-Aven:
Fienden är efter dig, Benjamin!
9 Efraim skall bli ödelagt
på straffets dag.
Bland Israels stammar
kungör jag vad sant är.
10 Furstarna i Juda har blivit
lika dem som flyttar råmärken.
Över dem skall jag ösa
min vrede som vatten.
11 Efraim lider förtryck, krossad av domen,
ty han har frivilligt följt människobud.
12 Därför är jag för Efraim som mal
och som röta för Juda hus.
13 När Efraim såg sin sjukdom
och Juda sitt sår,
gick Efraim till Assur
och sände bud till den store kungen.
Men han kan inte hela er,
ert sår skall inte läkas.
14 Ty jag skall vara som ett lejon mot Efraim,
som ett ungt lejon mot Juda hus.
Jag själv river dem och går min väg,
jag släpar bort dem och ingen kan rädda.
15 Jag vill gå min väg,
jag vill vända tillbaka till min boning,
till dess de erkänner sin skuld
och söker mitt ansikte.
I nöden skall de vända sig till mig.
Folkets ånger är falsk
6 "Kom, låt oss vända om till Herren.
Ty han har rivit oss, han skall också hela oss.
Han har slagit oss, han skall också förbinda oss.
2 Han skall om två dagar på nytt göra oss levande,
ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp,
så att vi får leva inför hans ansikte.
3 Låt oss lära känna Herren,
ja, låt oss sträva efter att lära känna honom.
Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens,
och han skall komma till oss lik ett regn,
lik ett vårregn som vattnar jorden."
4 Vad skall jag ta mig till med dig, Efraim?
Vad skall jag ta mig till med dig, Juda?
Er kärlek är som morgondis,
lik daggen som tidigt försvinner.
5 Därför har jag utdelat mina hugg genom profeterna
och dräpt dem genom orden från min mun.
Så skall domen över dig stå fram i ljuset.
6 Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer
och i kunskap om Gud mer än i brännoffer.
Paulus fängslas
27 De sju dagarna närmade sig sitt slut, när judarna från Asien fick se Paulus i templet. De hetsade då upp hela folkmassan, grep honom 28 och ropade: "Israelitiska män, hjälp oss! Det är den här mannen som överallt undervisar alla och talar mot vårt folk och mot vår lag och denna plats. Och nu har han dessutom tagit med sig greker in i templet och orenat denna heliga plats." 29 De hade nämligen tidigare sett Trofimus från Efesus ute i staden tillsammans med Paulus och räknade med att Paulus hade tagit honom med sig in i templet. 30 Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
31 Just som de stod i begrepp att döda honom, rapporterades det upp till garnisonens befälhavare att Jerusalem var i uppror. 32 Han tog då genast soldater och befäl med sig och ryckte ut mot dem. Så snart folket fick se befälhavaren och soldaterna, slutade de att misshandla Paulus. 33 Befälhavaren trädde då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla kedjor. Sedan frågade han vem det kunde vara och vad han hade gjort. 34 Somliga i folkmassan skrek ett, andra något annat, och då han mitt under allt tumult inte kunde få klart besked, befallde han att denne skulle föras till fästningen.[a] 35 När man kom fram till trappan, blev soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, 36 ty de följde efter och skrek: "Bort med honom!"
Sabbatens Herre
6 En sabbat tog Jesus vägen genom ett sädesfält, och hans lärjungar ryckte av ax, som de gnuggade i händerna och åt. 2 Några av fariseerna sade då: "Varför gör ni det som inte är tillåtet på sabbaten?" 3 Jesus svarade dem: "Har ni inte läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga, 4 hur han gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt och gav sina män? De bröden fick endast prästerna äta." 5 Och han tillade: "Människosonen är sabbatens Herre."
6 En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där fanns en man vars högra hand var förtvinad. 7 De skriftlärda och fariseerna iakttog Jesus noga för att se, om han skulle bota någon på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. 8 Men han visste vad de tänkte och sade till mannen med den förtvinade handen: "Stig upp och kom hit." Då reste han sig och gick fram. 9 Jesus sade till dem: "Jag frågar er: Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?" 10 Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: "Räck ut din hand." Mannen gjorde det och hans hand var nu frisk. 11 Men de blev fullständigt ursinniga och började diskutera med varandra vad de kunde göra med Jesus.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln