Book of Common Prayer
Psalm 87
Staden där folken föds på nytt
1 En psalm, en sång av Koras söner.
Den stad han har grundat
står på de heliga bergen.
2 Herren älskar Sions portar
mest bland alla Jakobs boningar.
3 Härliga ting har talats om dig,
du Guds stad. Sela.
4 "Rahab[a] och Babel skall jag räkna
bland mina bekännare,
likaså Filisteen och Tyrus tillsammans med Kush,
dessa är födda där."
5 Om Sion skall det sägas:
"Var och en är född där."
Och han, den Högste, håller det vid makt.
6 När Herren upptecknar folken,
skall han räkna så:
"Dessa är födda där." Sela.
7 Under sång och dans skall man säga:
"Alla mina källor har jag i dig."
FJÄRDE BOKEN
Psalm 90
Guds evighet och människans förgänglighet
1 En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt
från släkte till släkte.
2 Innan bergen blev till
och du skapade jorden och världen,
ja, från evighet till evighet är du, Gud.
3 Du låter människorna vända åter till stoft,
du säger: "Vänd åter, ni människors[a] barn!"
4 Ty tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går,
de är som en nattväkt.
5 Du sköljer dem bort, de är som en sömn.
Om morgonen liknar de gräset som frodas.
6 Om morgonen gror det och blomstrar,
om aftonen vissnar det och blir torrt.
7 Vi går under genom din vrede,
genom din förbittring förskräcks vi.
8 Du ställer våra missgärningar inför dig,
våra hemliga synder i ditt ansiktes ljus.
9 Alla våra dagar försvinner genom din harm,
vi slutar våra år som en suck.
10 Vårt liv varar sjuttio år
eller åttio, om krafterna räcker.
När det är som bäst är det möda och bekymmer.
Snart är det förbi, vi flyger bort.
11 Vem känner din vredes makt
och din harm, så att han fruktar dig?
12 Lär oss inse att våra dagar är räknade,
så att vi får visa hjärtan.
13 Vänd åter, Herre! Hur länge dröjer du?
Förbarma dig över dina tjänare!
14 Mätta oss med din nåd när morgonen gryr,
så att vi får jubla och vara glada
i alla våra dagar.
15 Gläd oss lika många dagar
som du har plågat oss,
lika många år som vi har sett olycka.
16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare
och din härlighet över deras barn.
17 Må Herrens, vår Guds, ljuvlighet vara över oss.
Ge framgång åt våra händers verk,
ja, åt våra händers verk må du ge framgång.
Psalm 136
Lovsång till Herren för hans under
1 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Tacka gudarnas Gud,
ty hans nåd varar i evighet.
3 Tacka herrarnas Herre,
ty hans nåd varar i evighet,
4 han som ensam gör stora under,
ty hans nåd varar i evighet,
5 han som har gjort himlen med förstånd,
ty hans nåd varar i evighet,
6 han som har brett ut jorden över vattnen,
ty hans nåd varar i evighet,
7 han som har gjort de stora ljusen,
ty hans nåd varar i evighet,
8 solen till att råda om dagen,
ty hans nåd varar i evighet,
9 månen och stjärnorna till att råda om natten,
ty hans nåd varar i evighet,
10 han som slog de förstfödda i Egypten,
ty hans nåd varar i evighet,
11 och som förde Israel ut därifrån,
ty hans nåd varar i evighet,
12 med stark hand och uträckt arm,
ty hans nåd varar i evighet,
13 han som delade Röda havet mitt itu,
ty hans nåd varar i evighet,
14 och lät Israel gå mitt igenom det,
ty hans nåd varar i evighet,
15 och skingrade farao och hans här
i Röda havet,
ty hans nåd varar i evighet,
16 han som förde sitt folk genom öknen,
ty hans nåd varar i evighet,
17 han som slog stora kungar,
ty hans nåd varar i evighet,
18 och dräpte väldiga kungar,
ty hans nåd varar i evighet,
19 Sichon, amoreernas kung,
ty hans nåd varar i evighet,
20 och Og, kungen i Basan,
ty hans nåd varar i evighet,
21 och som gav deras land till arvedel,
ty hans nåd varar i evighet,
22 till arvedel åt Israel, sin tjänare,
ty hans nåd varar i evighet,
23 han som tänkte på oss i vår förnedring,
ty hans nåd varar i evighet,
24 och som ryckte oss ut ur våra fienders våld,
ty hans nåd varar i evighet,
25 han som ger mat åt allt levande,
ty hans nåd varar i evighet.
26 Tacka himmelens Gud,
ty hans nåd varar i evighet!
1 Herrens ord som kom till Hosea, Beeris son, när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda, och Jerobeam, Joas son, var kung i Israel.
Hoseas äktenskap och barn
2 Detta är början av Herrens ord genom Hosea. Herren sade till honom:
"Gå och skaffa dig en sköka till hustru
och skaffa dig barn till en sköka,
ty landet har bedrivit hor genom att överge Herren."
3 Då gick han bort och tog Gomer, Diblajims dotter, till hustru och hon blev havande och födde en son åt honom. 4 Herren sade till honom:
"Ge honom namnet Jisreel,
ty när ännu en liten tid har gått
skall jag straffa Jisreels blodskulder
på Jehus hus
och göra slut på kungadömet i Israel.
5 Och det skall ske på den dagen
att jag skall bryta sönder Israels båge i Jisreels dal."
6 Gomer blev åter havande och födde en dotter. Då sade Herren till honom:
"Ge henne namnet Lo-Ruhama,[a]
ty jag skall inte mer
förbarma mig över Israels hus,
utan jag skall förkasta[b] dem.
7 Men över Juda hus skall jag förbarma mig
och jag skall frälsa dem genom Herren, deras Gud.
Men jag skall inte frälsa dem
genom båge och svärd eller krig
och inte genom hästar och ryttare."
8 Sedan Gomer hade avvant Lo-Ruhama blev hon åter havande och födde en son. 9 Då sade han:
10 Men antalet av Israels barn skall bli som havets sand,
som inte kan mätas,
ej heller räknas.
Och det skall ske att på den plats
där det sades till dem:
"Ni är inte mitt folk",
skall det sägas till dem:
"Ni är den levande Gudens barn".
11 Juda barn och Israels barn skall förenas
och sätta ett enda huvud över sig
och de skall dra upp ur landet.
Ty stor skall Jisreels dag vara.
Israels trolöshet och Guds trofasthet
2 Kalla era bröder Ammi och era systrar Ruhama.
I Makedonien och Grekland
20 När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och förmanade och tröstade dem. Sedan tog han farväl och for till Makedonien. 2 Och när han hade farit genom det området och talat många uppmuntrande ord till bröderna, kom han till Grekland, 3 där han uppehöll sig i tre månader. Men då judarna förberedde ett attentat mot honom, just som han skulle avsegla till Syrien, bestämde han sig för att resa tillbaka genom Makedonien. 4 Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien. 5 Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas. 6 Efter det osyrade brödets högtid seglade vi själva från Filippi, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.
I Troas
7 Den första dagen i veckan[a] var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt. 8 Det fanns ganska många lampor i det rum på översta våningen, där vi var samlade. 9 I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. 10 Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever." 11 Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till gryningen, gick han därifrån. 12 Och de förde fram den unge mannen. Han levde, och de blev mycket uppmuntrade.
Från Troas till Miletus
13 Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi skulle ta Paulus ombord. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. 14 Så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom till Mitylene. 15 Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Kios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ännu en dag kom vi till Miletus. 16 Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus för att inte bli uppehållen i Asien. Han påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.
38 Jesus lämnade synagogan och gick hem till Simon. Där låg Simons svärmor i hög feber, och de bad Jesus hjälpa henne. 39 Han gick då fram och lutade sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne. Genast steg hon upp och betjänade dem. 40 Vid solnedgången kom alla till honom med dem som led av olika sjukdomar, och han lade händerna på var och en av dem och botade dem. 41 Onda andar for även ut ur många, och de ropade: "Du är Guds Son." Men han talade strängt till dem och förbjöd dem att tala, eftersom de visste att han var Messias.
42 När det blev dag, gick han bort till en enslig plats. Folket sökte efter honom, och när de kom till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom från att lämna dem. 43 Men han sade till dem: "Också för de andra städerna måste jag predika evangeliet om Guds rike. Det är därför jag har blivit sänd." 44 Och han predikade i synagogorna i Judeen.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln