Book of Common Prayer
Psalm 88
Bön om räddning ur djup nöd
1 En sång, en psalm av Koras söner. För sångmästaren, till Mahalat-leannót. En sång av esraiten Heman.
2 Herre, min frälsnings Gud,
dag och natt ropar jag till dig.
3 Låt min bön komma inför ditt ansikte,
vänd ditt öra till mitt rop!
4 Ty min själ är mättad med lidanden,
mitt liv har kommit nära dödsriket.
5 Jag räknas bland dem som far ner i hålan,[a]
jag är som en man utan livskraft.
6 Jag är övergiven bland de döda,
lik de slagna som ligger i graven,
dem som du inte längre tänker på,
och som inte mer är i dina händer.
7 Du har sänkt mig längst ner i hålan,[b]
ner i mörkret, ner i djupet.
8 Din vrede ligger tung på mig,
alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
9 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig,
du har gjort mig förhatlig för dem,
jag ligger fången och kan ej komma ut.
10 Mitt öga förtärs av lidande.
Herre, jag ropar dagligen till dig,
jag sträcker mina händer mot dig.
11 Gör du under för de döda,
kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela.
12 Förkunnar man i graven din nåd,
i avgrunden din trofasthet?
13 Känner man i mörkret dina under,
din rättfärdighet i glömskans land?
14 Men jag ropar till dig, Herre,
om morgonen kommer min bön till dig.
15 Varför förkastar du, Herre, min själ,
varför gömmer du ditt ansikte för mig?
16 Betryckt är jag och döende
allt ifrån min ungdom.
Jag måste bära förskräckelser från dig,
jag är nära att förtvivla.
17 Din vredes lågor går över mig,
dina fasor förgör mig.
18 Hela dagen omger de mig som vatten,
alla omringar de mig.
19 Mina nära och kära har du drivit långt bort ifrån mig,
i mina förtrognas ställe har jag mörker.
Psalm 91
Tryggheten under den Högstes beskydd
1 Den som sitter under den Högstes beskydd
och vilar under den Allsmäktiges skugga,
2 han säger: "I Herren har jag min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på."
3 Han skall rädda dig från fågelfängarens snara
och från den förödande pesten.
4 Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.
5 Du skall inte frukta nattens fasor,
inte pilen som flyger om dagen,
6 inte pesten som går fram i mörkret
eller farsoten som härjar vid middagens ljus.
7 Om än tusen faller vid din sida,
ja, tio tusen vid din högra sida,
så skall det inte drabba dig.
8 Med egna ögon skall du se
hur de ogudaktiga får sitt straff.
9 Ty du har sagt att Herren är ditt skydd,
du har gjort den Högste till din tillflykt.
10 Ingen olycka skall drabba dig,
ingen plåga närma sig din hydda.
11 Ty han skall ge sina änglar befallning om dig
att bevara dig på alla dina vägar.
12 De skall bära dig på händerna,
så att du inte stöter din fot mot någon sten.
13 Över lejon och huggormar skall du gå fram,
du skall trampa ner unga lejon och drakar.
14 "Han håller mig kär och jag skall befria honom,
jag skall beskydda honom,
ty han känner mitt namn.
15 Han ropar till mig och jag svarar honom.
Jag är med honom i nöden,
jag skall rädda honom och ge honom ära.
16 Jag skall mätta honom med långt liv
och låta honom se min frälsning."
Psalm 92
Glädje över Herrens väldiga gärningar
1 En psalm, en sång för sabbats- dagen.
2 Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
3 att om morgonen förkunna din nåd
och om natten din trofasthet
4 med tiosträngat instrument och psaltare,
med spel på harpa.
5 Ty du gläder mig, Herre, med dina gärningar,
jag vill jubla över dina händers verk.
6 Hur stora är inte dina verk, Herre!
Hur djupa är inte dina tankar.
7 En oförnuftig man tänker inte på det,
en dåre förstår det inte.
8 När de ogudaktiga grönskar som gräs
och alla ogärningsmän blomstrar,
går de ändå mot evig undergång.
9 Men du, Herre, är den Högste för evigt.
10 Ty se, dina fiender, Herre,
se, dina fiender förgås,
alla ogärningsmän skingras.
11 Men mitt horn gör du högt som vildoxens,
jag övergjuts med frisk olja.
12 Mina ögon får se att mina förföljare faller,
mina öron får höra hur det går med de onda
som reser sig mot mig.
13 De rättfärdiga grönskar som palmer,
som cedrar på Libanon växer de till.
14 De är planterade i Herrens hus,
de grönskar i vår Guds förgårdar.
15 Ännu vid hög ålder bär de frukt,
de frodas och grönskar
16 för att förkunna att Herren är rättfärdig.
Han är min klippa och ingen orätt finns i honom.
Judarna får försvara sig och hämnas
8 Samma dag gav kung Ahasveros åt drottning Ester det hus som tillhört Haman, judarnas fiende. Och Mordokaj fick tillträde hos kungen, ty Ester hade talat om vad han var för henne. 2 Kungen tog av sig signetringen, som han hade låtit ta tillbaka från Haman, och gav den åt Mordokaj. Och Ester satte Mordokaj över Hamans hus.
3 Ester talade på nytt till kungen. Hon föll ner för hans fötter och grät och bad att han skulle avvärja agagiten Hamans ondska och hindra den plan han hade tänkt ut mot judarna. 4 Kungen räckte ut guldspiran mot Ester och hon steg upp och stod inför kungen. 5 Hon sade: "Om konungen finner för gott, och om jag har funnit nåd inför honom och det tycks vara riktigt inför konungen och om jag är honom till behag, låt då en skrivelse utfärdas för att återkalla de brev som agagiten Haman, Hammedatas son, skrev och som innehöll hans plan att förgöra judarna i alla konungens provinser. 6 Hur skall jag kunna uthärda att se den olycka som annars skall drabba mitt folk? Ja, hur skall jag kunna uthärda att se mina landsmän förgöras?"
7 Då sade kung Ahasveros till drottning Ester och till juden Mordokaj: "Se, Hamans hus har jag gett Ester, och själv har han blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand på judarna. 8 Men utfärda också ni i konungens namn en skrivelse angående judarna, så som ni finner lämpligt, och förse den med konungens sigill. En skrivelse som är utfärdad i konungens namn och försedd med konungens sigill kan inte återkallas."
15 Men Mordokaj gick ut från kungen klädd i kunglig dräkt av mörkblått och vitt tyg. Han bar en stor guldkrona och en mantel av vitt och purpurrött tyg. I staden Susan jublade man och var glad. 16 För judarna var det ljus och glädje, fröjd och ära. 17 I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning kom blev det glädje och jubel bland judarna, och de höll fest och firade högtid. Många av folken i landet gav sig ut för att vara judar, ty fruktan för judarna hade kommit över dem.
Oroligheter i Efesus
21 När detta var slutfört bestämde sig Paulus för att genom Makedonien och Akaja resa till Jerusalem. Han sade: "Och när jag har varit där måste jag också besöka Rom." 22 Han sände två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, till Makedonien och stannade själv en tid i Asien.
23 Vid den tiden uppstod det stor oro med anledning av 'den vägen'. 24 En silversmed som hette Demetrius, tillverkade Artemistempel[a] av silver och skaffade därmed hantverkarna stora inkomster. 25 Nu kallade han samman dem och sådana som hade liknande arbeten och sade: "Ni män, ni vet att vi har vårt välstånd av detta arbete. 26 Och nu ser ni och hör hur den där Paulus har vilselett en massa människor, inte bara i Efesus utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar som är tillverkade av händer inte är några gudar. 27 Det är fara värt inte endast att vårt hantverk får dåligt rykte utan också att den stora gudinnan Artemis tempel förlorar sitt anseende, och att den gudinna som hela Asien, ja, hela världen dyrkar, mister sin gudomliga storhet."
28 När de hörde detta blev de ursinniga och skrek: "Stor är efesiernas Artemis!"[b] 29 Hela staden kom i uppror, och folk rusade alla på en gång till teatern och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två makedonier som var Paulus följeslagare. 30 Paulus ville gå in till folket men hindrades av lärjungarna. 31 Några asiarker[c] som var hans vänner skickade också bud till honom och bad att han inte skulle ge sig in på teatern. 32 Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats. 33 Några ur hopen förklarade för Alexander vad saken gällde, och judarna skickade fram honom. Han gav tecken med handen och ville hålla ett försvarstal inför folket. 34 Men när de märkte att han var jude, ropade de alla på en gång i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!"
35 Men stadens sekreterare lugnade folket och sade: "Efesier, finns det någon enda människa som inte känner till att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som har fallit ner från himlen?[d] 36 Eftersom ingen kan neka till detta, bör ni hålla er lugna och inte göra något förhastat. 37 Ni har fört hit de här männen som varken har rånat tempel eller hädat vår gudinna. 38 Om nu Demetrius och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så hålls det rättegångar och finns det landshövdingar. Inför sådana skall de anklaga varandra. 39 Och om det är något mer ni vill ta upp, skall det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. 40 På grund av det som har hänt i dag riskerar vi att bli anklagade för uppror. Vi har ju inte något skäl att anföra när vi skall stå till svars för dessa oroligheter." Och efter att ha sagt det upplöste han folksamlingen.
Jesus i Kapernaum
31 Så begav han sig ner till Kapernaum, en stad i Galileen, och undervisade folket på sabbaten. 32 De kände sig träffade av hans undervisning, eftersom han talade med makt och myndighet. 33 I synagogan fanns en man som hade en oren ande som skrek: 34 "Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige." 35 Då talade Jesus strängt till anden: "Tig och far ut ur honom!" Anden kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. 36 Alla blev mycket häpna och sade till varandra: "Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut." 37 Och ryktet om honom spreds överallt i trakten.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln