Book of Common Prayer
Psalm 70
Bön om snar hjälp
1 För sångmästaren, av David, till åminnelse.
2 Gud, kom till min räddning!
Herre, skynda till min hjälp!
3 Låt dem komma på skam och blygas
som står efter mitt liv.
Låt dem vika tillbaka och drabbas av vanära
som önskar mig olycka.
4 Låt dem vända tillbaka i sin skam
som säger: "Rätt åt honom!"
5 Alla som söker dig
skall jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning
skall alltid säga:
"Högtlovad vare Gud!"
6 Jag är betryckt och fattig,
Gud, skynda till mig!
Du är min hjälp och min befriare.
Herre, dröj inte!
Psalm 71
Bön om hjälp i ålderdomen
1 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet,
vänd ditt öra till mig och fräls mig.
3 Var en klippa för mig där jag kan bo,
dit jag alltid kan komma,
du som givit befallning om min frälsning,
du mitt bergfäste och min borg.
4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.
5 Ty du är mitt hopp, Herre,
min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom.
6 Du har varit mitt stöd ända från moderlivet,
du har förlöst mig ur min moders liv,
dig gäller alltid mitt lov.
7 Jag har blivit ett tecken för många,
och du är min starka tillflykt.
8 Låt min mun vara full av ditt lov,
hela dagen av din ära.
9 Förkasta mig inte när jag blir gammal,
överge mig inte när min kraft tynar bort!
10 Ty mina fiender talar mot mig,
de som vaktar på min själ rådslår med varandra och säger:
11 "Gud har övergivit honom,
förfölj och grip honom,
det finns ingen som räddar honom!"
12 Gud, var inte långt ifrån mig!
Min Gud, skynda till min hjälp!
13 Låt min själs fiender
komma på skam och gå under.
Låt dem som önskar mig olycka
höljas i förakt och vanära.
14 Men jag skall alltid hoppas
och prisa dig, om och om igen.
15 Min mun skall förkunna din rättfärdighet,
din frälsning dagen lång,
fastän jag inte har ord till fullo.
16 Jag skall komma i Herrens, Herrens väldiga kraft,
jag skall prisa din rättfärdighet, endast din.
17 Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom,
och intill nu förkunnar jag dina under.
18 Överge mig inte, Gud,
när jag blir gammal och grå,
inte förrän jag fått förkunna om dina gärningar[a] för nya släkten,
om din makt för alla som skall komma.
19 Din rättfärdighet, Gud, når upp till himlen.
Du som har gjort så stora ting,
Gud, vem är dig lik?
20 Du som har låtit oss se så mycket av nöd och olycka,
du skall åter göra oss levande,
åter föra oss upp ur jordens djup.
21 Föröka du min storhet
och trösta mig igen,
22 så vill jag tacka dig med spel på psaltare
för din trofasthet, min Gud,
jag vill lovsjunga dig till harpa,
du Israels Helige.
23 Mina läppar skall jubla,
när jag lovsjunger dig,
ja, min själ som du har friköpt.
24 Min tunga skall hela dagen
tala om din rättfärdighet,
ty de som önskade mig olycka
kommer på skam och måste blygas.
Psalm 74
Templets förstöring
1 En sång av Asaf.
Gud, varför har du förkastat oss för alltid?
Varför ryker din vrede mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din menighet
som du förvärvade för länge sedan,
som du återlöste till att vara din arvedel.
Tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder.
Allt i helgedomen har fienden förstört.
4 Dina fiender har skränat på den plats där du möter oss,
de har satt upp sina egna tecken som rätta tecken.
5 Det var en syn som när man höjer yxor i en tät skog.
6 Alla snidade verk har de förstört
med yxa och bila.
7 De har satt eld på din helgedom,
ända till grunden har de orenat ditt namns boning.
8 De har sagt i sina hjärtan: "Vi skall kuva dem fullständigt!"
Alla Guds heliga platser har de bränt ner i landet.
9 Våra tecken ser vi inte,
ingen profet finns kvar
och ingen av oss vet hur länge det varar.
10 Hur länge, Gud, skall fienden smäda
och ständigt förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
Drag fram den ur din barm och förgör dem!
12 Gud, sedan urminnes tid är du min konung,
du som utför frälsningsverk på jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt,
du krossade drakarnas huvuden på vattnet.
14 Det var du som bröt sönder Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram,
det var du som lät starka strömmar torka ut.
16 Din är dagen, din är också natten,
det är du som har skapat ljuset och solen.
17 Det är du som har fastställt jordens alla gränser.
Sommar och vinter har du skapat.
18 Herre, tänk på hur fienden smädar,
hur ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Lämna ej åt vilddjuren din turturduvas själ,
glöm inte för alltid dina betrycktas liv!
20 Tänk på förbundet,
ty i landets mörka vrår finns fullt av våldsnästen.
21 Låt inte den förtryckte vika tillbaka med skam,
låt den fattige och behövande prisa ditt namn.
22 Stå upp, Gud, och för din talan!
Tänk på hur du hela tiden hånas av dåren.
23 Glöm inte bort dina ovänners rop,
larmet som ständigt hörs från dina motståndare.
28 Silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas.
2 Järn hämtas upp ur jorden,
stenar smälts till koppar.
3 Människan sätter gränser för mörkret
och utforskar det yttersta djupet,
där stenen är natt och svartaste skugga.
4 De spränger schakt långt från människoboningar,
där ingen satt sin fot,
de hänger svävande, fjärran från människor.
5 Jorden, från vilken bröd kommer,
förvandlas där nere som av eld.
6 Bland dess stenar har safiren sin plats, och där finns guldmalm.
7 Stigen dit är ej känd av örnen,
falkens öga har ej upptäckt den.
8 Stolta vilddjur har inte trampat på den,
inget lejon har gått fram på den.
9 På den hårda stenen lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
10 De hugger ut gångar i klipporna,
och ögat får se härliga ting.
11 De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram dolda skatter i ljuset.
12 Men visheten, var finns hon?
Var har förståndet sin boning?
13 Människan vet ej hennes värde,
man finner henne ej i de levandes land.
14 Djupet säger: "Hon är inte i mig",
havet säger: "Hon finns inte hos mig."
15 Man kan inte köpa henne för guld,
inte väga upp silver för att förvärva henne.
16 Hon kan ej köpas med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kan inte jämföras med henne,
hon kan inte bytas ut mot guldkärl,
18 koraller och kristall må inte nämnas.
Att äga vishet är mer värt än pärlor.
19 Topas från Kush kan ej jämföras med henne,
hon kan ej vägas upp med renaste guld.
20 Men visheten, var kommer hon ifrån?
Var har förståndet sin boning?
21 Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar.
22 Avgrunden och döden säger:
"Endast hörsägner om henne har nått våra öron."
23 Gud har insikt om vägen till henne, han vet var hon bor.
24 Ty han skådar till jordens ändar,
han ser allting under himlen.
25 När han mätte upp vindens vikt
och vägde vattnen efter mått,
26 när han gjorde en lag för regnet
och en väg för åskans blixt,
27 då såg han henne och uppenbarade henne,
han lät henne stå fram och utforskade henne.
28 Och till människorna sade han:
"Se, Herrens fruktan är vishet,
att fly det onda är förstånd."
25 Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem. 26 Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. 27 Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsets dörrar stod öppna, drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. 28 Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte något illa! Vi är alla här." 29 Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30 Sedan förde han ut dem och frågade: "Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?" 31 De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." 32 Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. 33 Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. 34 Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.
35 När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där männen!" 36 Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni skall friges. Så kom nu ut och gå i frid!" 37 Men Paulus sade till dem: "De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och de har kastat oss i fängelse. Och nu vill de låta oss gå i hemlighet. Å nej, de får själva komma och föra ut oss." 38 Rättstjänarna framförde detta till domarna. När dessa fick höra att de var romerska medborgare blev de förskräckta. 39 De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. 40 När Paulus och Silas hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan for de vidare.
27 Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. 28 Fader, förhärliga ditt namn." Då kom en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt." 29 Folket som stod där och hörde det sade att det var åskan. Andra sade: "Det var en ängel som talade till honom." 30 Jesus svarade: "Denna röst kom inte för min skull utan för er skull. 31 Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. 32 Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." 33 Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
34 Då sade folket till honom: "Vi har hört i lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Hur kan då du säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?" 35 Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. 36 Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln