Book of Common Prayer
Psalm 31
Bön om räddning undan förföljare
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Till dig, Herre, flyr jag,
låt mig aldrig komma på skam,
befria mig genom din rättfärdighet.
3 Vänd ditt öra till mig,
skynda till min räddning!
Var en fast klippa för mig,
en borg till min frälsning.
4 Ty du är min klippa och min borg,
du skall leda och föra mig för ditt namns skull.
5 Drag mig ur det nät som de lagt ut för mig,
ty du är mitt värn.
6 I din hand överlämnar jag min ande.
Du har friköpt mig, Herre, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som håller sig till värdelösa och förgängliga avgudar,
jag förtröstar på Herren.
8 Jag vill jubla och vara glad över din nåd,
ty du ser till mitt lidande,
du tar vård om min själ i nöden
9 och överlämnar mig inte i fiendens hand.
Du ställer mina fötter på rymlig plats.
10 Var mig nådig, Herre, ty jag är i nöd.
Av sorg förtärs mitt öga, min själ och min kropp.
11 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse, mina år i suckan.
Min kraft är bruten genom min missgärning,
mina ben förtvinar.
12 För alla mina fienders skull har jag blivit till smälek
för mina grannar
och till skräck för dem som känner mig.
De som ser mig på gatan flyr undan för mig.
13 Jag är glömd, borta ur deras hjärtan
som vore jag död,
jag har blivit som ett krossat kärl.
14 Jag hör många förtala mig,
skräck råder runt omkring.
De rådslår med varandra mot mig
och smider planer för att ta mitt liv.
15 Men jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: "Du är min Gud."
16 Min tid står i dina händer,
rädda mig från mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
fräls mig genom din nåd.
18 Herre, låt mig inte komma på skam,
ty jag ropar till dig.
Låt de ogudaktiga komma på skam,
låt dem tystna i dödsriket.
19 Låt deras lögnaktiga läppar förstummas,
de som talar övermodigt mot den rättfärdige,
med högmod och förakt.
20 Hur stor är inte din godhet,
som du förvarar åt dem som fruktar dig
och som du i människors åsyn
visar dem som flyr till dig.
21 Du tar dem i ditt ansiktes beskydd
mot människors sammansvärjning.
Du gömmer dem i din hydda
undan elaka tungor.
22 Välsignad vare Herren,
ty han har visat mig sin underbara nåd
i en belägrad stad.
23 Jag sade i min ångest:
"Jag är bortdriven från dina ögon."
Men du hörde mina böners ljud,
när jag ropade till dig.
24 Älska Herren, alla ni hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men den som handlar högmodigt
vedergäller han i fullt mått.
25 Var starka och frimodiga i era hjärtan,
alla ni som hoppas på Herren!
Psalm 35
Bön om räddning undan förföljare
1 Av David.
Herre, gå till rätta med dem som går till rätta med mig,
strid mot dem som strider mot mig.
2 Tag sköld och rustning,
och kom till min hjälp.
3 Drag fram spjutet och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
"Jag är din frälsning."
4 Låt dem komma på skam och blygas som står efter mitt liv.
Låt dem tvingas tillbaka med skam
som tänker ut ont mot mig.
5 Låt dem bli som agnar för vinden,
låt Herrens ängel driva bort dem.
6 Låt deras väg bli mörk och hal,
låt Herrens ängel förfölja dem.
7 Ty utan orsak har de gömt sin nätgrop för att fånga mig,
utan orsak har de grävt den för att ta mitt liv.
8 Låt ödeläggelse oväntat komma över dem,
så att de själva fångas i det nät de lagt ut
och till sitt fördärv faller i sin egen grop.
9 Min själ skall jubla i Herren
och vara glad över hans frälsning.
10 Varje ben i min kropp skall säga:
" Herre, vem är dig lik,
du som räddar den betryckte från hans överman,
den betryckte och fattige från den som plundrar honom?"
11 Falska vittnen träder fram,
de frågar mig om sådant som jag inte vet.
12 De lönar mig med ont för gott,
min själ är övergiven.
13 Jag bar sorgdräkt när de var sjuka,
jag kuvade min själ med fasta
och bad med nersänkt huvud.
14 Jag handlade som om det gällt min vän, min bror.
Lik den som sörjer sin mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men de gläder sig över mitt fall,
de gaddar ihop sig,
onda människor gaddar ihop sig mot mig - jag vet ej varför.
De hånar mig utan uppehåll.
16 Bland gudlösa som hånar för en kaka bröd,
gnisslar de tänder mot mig.
17 Herre, hur länge skall du se på?
Befria min själ från deras ödeläggelse,
mitt dyrbara liv undan lejonen.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen,
bland mycket folk skall jag prisa dig.
19 Låt inte dem få glädja sig över mig
som utan orsak är mina fiender.
Låt inte dem få blinka med ögonen
som utan anledning hatar mig.
20 Ty det är inte frid de talar,
svekets ord tänker de ut
mot de stilla i landet.
21 De spärrar upp munnen mot mig,
de säger: "Rätt åt honom,
nu ser vi det med egna ögon!"
22 Du, Herre, ser det, tig ej.
Herre, var inte långt ifrån mig.
23 Vakna, stå upp, skaffa mig rätt,
tag dig an min sak, du min Gud och Herre.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte säga i sina hjärtan:
"Det var rätt åt honom, det gick som vi ville!"
Låt dem inte få säga: "Vi har uppslukat honom."
26 Låt alla komma på skam och blygas
som gläds över min olycka.
Låt dem gå klädda i skam och blygsel,
dessa som förhäver sig över mig.
27 Låt dem jubla och glädja sig
som unnar mig min rätt.
Låt dem alltid kunna säga:
"Lovad vare Herren,
som unnar sin tjänare frid!"
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet,
ditt lov dagen lång.
Jobs svar på Bildads andra tal
19 Då tog Job till orda och sade:
2 Hur länge skall ni plåga min själ
och krossa mig med ord?
3 Tio gånger har ni hånat mig
och kränkt mig utan att rodna.
4 Om jag än verkligen farit vilse,
då är förvillelsen min egen sak.
5 Om ni ändå vill förhäva er mot mig
och använda min förnedring emot mig,
6 så skall ni veta att Gud har gjort mig orätt
och spänt sitt nät omkring mig.
7 Jag ropar mot våldet men får inget svar,
jag ropar, men där finns ingen rättfärdighet.
14 Mina närmaste har gett sig av,
mina vänner har glömt mig.
15 Min familj och mina tjänarinnor
betraktar mig som en främmande,
en främling är jag i deras ögon.
16 Om jag kallar på min tjänare svarar han inte,
jag måste ödmjukt vädja till honom.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru,
jag väcker leda hos mina bröder.
18 Även små barn föraktar mig,
så snart jag reser mig hånar de mig.
19 För alla mina vänner är jag avskyvärd,
de jag älskade har vänt mig ryggen.
20 Mina ben tränger ut genom hud och kött,
endast tandköttet har jag kvar.
21 Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig,
ty Guds hand har slagit mig.
22 Varför förföljer ni mig som Gud gör?
Blir ni aldrig mätta av mitt kött?
23 O, att mina ord hade skrivits ner,
att de hade blivit upptecknade i en bok
24 och för evigt inristade i klippan
med ett stift av järn och med bly!
25 Men jag vet att min återlösare lever,
och som den siste skall han träda fram över stoftet.
26 När sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag i mitt kött skåda Gud.
27 Jag själv skall få skåda honom,
med egna ögon skall jag se honom,
inte med någon annans.
Därefter trånar jag i mitt innersta.
I Antiokia i Pisidien
13 Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. 15 Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." 16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna! 17 Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder, och han tog hand om sitt folk,[a] när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, 18 och under fyrtio år bar han dem[b] i öknen. 19 Han utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. 20 Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22 Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt. 23 Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. 24 Innan Jesus trädde fram, hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 Och när Johannes stod vid slutet av sitt lopp, sade han: Det ni tror att jag är, det är jag inte. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värd att knyta upp sandalerna på.
18 Men judarna trodde inte att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de hade skickat efter hans föräldrar 19 och frågat dem: "Är det här er son, som ni säger är född blind? Hur kommer det sig att han nu kan se?" 20 Hans föräldrar svarade: "Vi vet att han är vår son och att han föddes blind. 21 Men hur han nu kan se, det vet vi inte, och inte heller vet vi vem som har öppnat hans ögon. Fråga honom själv. Han är gammal nog och kan svara för sig." 22 Föräldrarna svarade så, därför att de var rädda för judarna. Redan då hade judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan. 23 Därför gav hans föräldrar detta svar: "Han är gammal nog att svara för sig. Fråga honom själv."
24 De kallade för andra gången till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: "Ge Gud äran! Vi vet att den mannen är en syndare." 25 Han svarade: "Om han är en syndare vet jag inte. Men ett vet jag, att jag som var blind nu ser." 26 De frågade honom: "Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?" 27 Han svarade: "Jag har redan sagt er det, men ni har inte hört på. Varför vill ni höra det en gång till? Kanske ni också vill bli hans lärjungar?" 28 De hånade honom och sade: "Det är du som är hans lärjunge, vi är Moses lärjungar. 29 Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte." 30 Han svarade: "Ja, det är det som är så märkligt. Ni vet inte varifrån han är, och han har öppnat mina ögon! 31 Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. 32 Aldrig någonsin har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. 33 Om den mannen inte vore från Gud, kunde han ingenting göra." 34 De svarade: "Du är helt och hållet född i synd, och du undervisar oss!" Och de drev bort honom.
35 Jesus fick höra att de hade drivit bort honom, och när han fann honom sade han: "Tror du på Människosonen?" 36 Han svarade: "Vem är han, herre? Tala om det så att jag kan tro på honom." 37 Jesus sade: "Du har sett honom. Den som talar med dig, han är det." 38 Då sade mannen: "Jag tror, Herre." Och han tillbad honom. 39 Jesus sade: "Till en dom har jag kommit i världen, för att de som inte ser skall se och för att de som ser skall bli blinda." 40 Några fariseer som var med honom hörde detta och sade: "Inte är väl också vi blinda?" 41 Jesus sade: "Om ni vore blinda skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Därför står er synd kvar.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln